Kapitel 46

"Vi har magpumpat henne och vi gör allt i vår makt, men hon har tryckt i sig mycket piller" Läkarens röst var vänlig, men beklagande. Sören satt chockad där han blivit satt efter den hysteriska ambulansfärden. Hon hade bara fallit ihop, framför honom, som en tom påse. Hennes ögon hade rullat bak i huvudet, all färg lämnat ansiktet och plötsligt låg hon i en hög.
Man hade frågat om hon var deppad? Han hade velat skrika, vafan tror ni - hennes enda barn blev mördad. Men han hade inte orkat. Sandra hade tagit befälet och sagt ungefär vad han själv tänkt ändå.
"Kommer hon att klara sig?" Sandra fortsatte fråga det han undrade. Det var som om han själv var på paus.
"Svårt att avgöra, hon är fortfarande väldigt instabil i kurvorna"
Läkaren avlägsnade sig. Sören tittade upp mot Sandra. Hon såg härjad ut. Inom sig tänkte han att han borde hjälpa henne, ge hon något att dricka. Men han orkade inte ställa sig upp. Hon pratade med honom och han svarade knapphändigt. Hon försvann och återkom med te och en smörgås. Det hade gått fort. Bara på en enda blink. Förunderligt. Vid första klunken skållade han tungan. Det var skönt med brännande smärta. Med ena örat lyssnade han på Sandra som malde på. Men han orkade inte bry sig. Tills...
"Vad?"
"Eh förlåt vad?"
"Du sa nåt om att det var andra gången?"
"Ja Viktoria försökte ta livet av sig strax efter pappa dog också"
"Är det sant?"
"Självklart, skulle väl aldrig sitta här och hitta på sånt heller" Sandra lät förnärmad på rösten.
Sören började gå av och an i korridoren.
"Det har hon aldrig berättat"
"Vad har hon berättat om sin familj, om mig då?"
"Inte mycket, men hon var olycklig i sin barndom..."
"Vem var inte det?"
"Jag var lycklig... Jag tror Maria var lycklig..."
"Det var rätt hårt mellan mamma och Viktoria och pappa var inte särskilt förtjust i mammas barn från förra äktenskapet, så på så vis var hon kanske lite utanför..."
Sören nickade. Hittills sa hon bara sånt han förstått.
"Varför ogillar hon dig då?"
Sandra mötte hans blick med ett lugn hon egentligen inte kände
"Därför pappa gillade mig" hon sa inget mer, hon ville, men kunde inte. Hon orkade inte.
"Var hon sotis för att du hade en bra relation med din pappa?"
Vad skulle hon svara på det? Definiera bra? Hon ryckte på axlarna.
"Annorlunda än vad dom hade i alla fall"
Sören fortsatte dricka sitt te. Han hade aldrig kunnat tänka sig att Viktoria skulle vara kapabel att ta bort sig själv.
"Vad hände din pappa?"
"Oh han körde ihjäl sig, Viktoria var i bilen men kom undan med lite skubbsår"
"Ajdå... hur gammal var hon då?"
"Oh hon måste ha varit..." Sandra räknade på fingrarna.
"runt 26 eller nåt"
Sören tycktes fundera en stund
"Det måste ha varit ett par år innan vi träffades eller nåt?"
"Kanske"
"Hur gick olyckan till?" Sandra ryckte på axlarna.
"Han var väl inte full eller nåt?"
"Nä han var för rädd om sin bil för att köra full med den"
"Jaha?"
"Jag tror att han körde rätt in i ett träd eller nåt, han hade inte säkerhetsbältet på sig så han åkte väl ut genom framrutan eller nåt"
Sören rynkade på ögonbrynen. Det hade hans hustru måsta uppleva, stackaren.
"Mamma skyllde som vanligt på Viktoria"
"Nähä?" Sören såg arg ut
"Tur vi aldrig träffar henne numera"
"Jag ringde till henne och berättade om Maria, men hon hade inte tid att komma" Sören  skakade på huvudet.
"Vad sa hon till Viktoria då? Jag menar hur skyllde hon på henne?"
Sandra såg ut att försöka minnas
"Lite luddigt, jag hade så många andra saker som pågick i mitt liv just då"
"Försök minnas?"
"Nåt om att hon förmodligen störde honom tills han tappade koncentrationen eh jag minns inte. Förlåt"
"Ursäkta" en ung sköterska uppenbarade sig intill dem
"Vi har lyckats stabilisera hennes tillstånd men hon är fortfarande i riskzonen"
Kvinnan lade en tröstande hand på Sörens axel sa några beklagande ord och lämnade dem åter ensamma.
"Något jag funderat på men aldrig vågat fråga Viktoria om är..." han tycktes söka styrka i en abstrakt tavla på väggen framför sig
"Tror du att hennes pappa, eller din pappa gjorde saker med henne som vuxna inte ska göra med små flickor?"
Sandra flämtade till och ställde sig upp. Hon gav honom en förtvivlad blick och rusade genom korridoren: Sören kände sig som en idiot.
"Förlåt Sandra jag menade inte..." hon var redan på väg ner för trappan.
"Jävla idiot" han lappade till sig själv över kinden och sökte sedan upp någon för att få lov att besöka sin medvetslösa hustru.

***

Han hade gjort sitt dagliga besök på sjukhuset då han kom hem och fann Niklas på verandan. Hans vän nickade kort mot honom och innan Sören klivit ur bilen såg han hur Niklas skrek på någon mer. Plötsligt dök den kvinnliga polisen upp, från baksidan.
"Hej vad gäller det?"
Han låste inte dörren till bilen,  han hade aldrig gjort det förr varför börja med det nu.
"Kan vi komma in och prata en stund"
Det formella tonfallet gjorde Sören på sin vakt. Men han låste upp dörren och släppte in de två poliserna. Han bjöd på juice, det var det enda som fanns i kylen och dom verkade inte ha något emot det.
"Du Sören, det här är inte lätt för mig..." Niklas lät väldigt trött på rösten.
"...men vi måste ändå... vi har en husrannsakan"
"En vaddå?"
"Husrannsakan"
"Jaha, vad ska ni med den till?"
"Vi vill söka igenom ert hus"
"Jaha, för att?"
Sören sökte febrilt i tankarna efter att förstå varför dom skulle vilja ha något sånt.
"För att utesluta dig och Viktoria som misstänkta"
Han ställde sig upp, stolen smällde i golvet och han kippade efter luft
"Hur fan vågar du komma  hit och ens antyda..."han flåsade av uppdämd ilska
"Sätt dig ner Sören"
"Nej " Sök igenom varenda jävla vrå, ni kommer ändå inte hitta nåt... vad tror ni att vi är för människor? Tror ni vi spelar sorgsna medan vi mördar ungar?" 
Med ilskna steg försvann han genom vardagsrummet och ut på baksidan.
"Han går av och an runt två äppelträd" Kicki lyfte på mobilen och ringde efter kriminalteknikerna som skulle hjälpa till vid genomsökningen av huset. Hon visste inte vad dom skulle hitta, men det hon visste var att något skulle hittas, något som gav åtminstone en riktning på vem som kunde tänkas mörda ett litet barn så brutalt.

Kapitel 47

Hon hade börjat läsa tidningarna igen. Hon måste hålla sig ajour med vad som pågick runt Sören. Martin tycktes glädja sig åt att hon läste så mycket, hon lät honom t o m lura ut henne på balkongen ibland bara för att hon gillade hans belåtna blick när han tyckte sig ha lyckats med något bra.

Idagens tidning stod en liten notis bara om att mördaren inte hittats ännu. Intill den stod en notis att hustrun till kyrkoherden låg på intensiven efter att ha försökt begå självmord. Hennes trötta ögon fylldes med tårar. Ett par tårar, hon var rätt uttorkad av alla mediciner så hon hade inte råd att slösa tårar hur som helst.

Hon slöt ögonen och försökte minnas, första gången hon såg Sören. Han var ett år yngre än hon. Men hon hade fallit som en kägla. Hon log där hon satt inlindad i filtar på en liten balkong. Den första kyssen hade smakat glass. Han hade blivit så generad då hon nästan attackerat honom för att få den kyss hon längtat efter. Hennes kompisar hade aldrig förstått vad hon såg i honom, de hade heller aldrig förstått hur hon hade kunnat välja att aldrig träffa någon ny efter skilsmässan.  De var ytliga och IQ befriade. De kunde inte se hur sexigt det var med en man som var beläst, en man som sett hela världen, en man som alltid var vänlig mot alla. Även om det sistnämnda började gå henne på nerverna redan efter 6 månaders äktenskap.

Hon slöt ögonen och lät ögonlocken njuta av den värmande sensommar solen. Vinden rörde vid hennes gråa hud och beröringen påminde henne om hans milda händer och mjuka kyssar. Han var den ende som någonsin kysst henne, som någonsin rört henne.

Skilsmässan hade blivit hennes sätt att få balans på sitt liv. Hon hade egentligen inte tänkt att det skulle bli så definitivt. Men hon var gravid, och vågade inte berätta eftersom hon var rädd om han tyckte det var för tidigt. Hon hade medvetet drivit honom ifrån sig. Men nu saknade hon honom.

Han skulle knappast känna igen henne ens om hon knackade på hans dörr. Hon var inte längre en yppig tjej med bus i blicken, hon var en skrumpen kvinna med döda ögon. Snart så skulle hon vara borta, och glömd.

Hon reste sig upp. För hastigt. Stjärnor seglade runt i hennes blick och hon fick hålla i räcket för att inte dråsa i backen. Hon måste ställa allt till rätta innan det var för sent. Väl inne i lägenheten ringde hon till sonen.
"Jag vill att vi gör en lite resa tillsammans i helgen" Han protesterade vagt, hon visste att han träffat en kvinna, och det gladde henne, det värsta som kunde hända var om han blev helt ensam då hon dog.
"Det här är en av de gånger du inte har nåt val Martin"
Hon lade på luren. Han hade blivit besviken. Men hon hade vidhållit vid sitt krav och han hade gett med sig.
Då återstod bara att packa. Med stor möda fyllde hon en lite väska med det nödvändiga i klädväg. Sedan var det mest papper som behövdes. Födelseattester och liknande.
"Sören" hon viskade ut hans namn i luften runt om sig.
"Förlåt om jag förvärrar din situation"