- Varför finns du?
Det var en enkel fråga, men samtidigt oväntad. Ändå borde han ha förutsett den. Han som kände varje hjärtas hemligheter i samma ögonblick de blev till.
- Varför finns jag?
- Ja.
- Jag finns för att du finns.
- Alltid?
- Ja.
- Om du finns för att jag finns... har jag alltså skapat dig i mitt huvud?
- Nej. Jag har alltid funnits, men finns för dig.
- Vad minns du från tiden innan du blev till.
- Den tiden finns inte.
- Det är omöjligt!
- Nej, bara obegripligt.
Han kände att han på något sätt borde lägga till något i ärendet. Att denna fråga på något sätt ändå hade överraskat. Alla ville veta hur han var möjlig. Hur hans uppståndelse blivit möjlig, hur hans mirakel var möjliga. Men när hade någon senast undrat varför? \"Varför\" kom alltid senare. \"Hur\" var alltid först. Men han kände människors hjärtan. Och detta var den första fråga denne taxichaufför ställt till sitt hjärta där han för tillfället uppehöll sig.
- Evigheten börjar och slutar här.
- I min taxi? Slutar förresten? Evigheten kan väl inte sluta?
- Inte som du tror. Inte själva tiden. Men evighetens hörnstenar är inga flotta himmelska palats. Din Volvo duger att bygga på.
- Har min bil en plats i evigheten?
- Nej, men allt som sker härinne. Varje tanke, varje ord bygger evigheten.
- Evigheten är svår att tro på. Det är nästan lika svårt som att tro att du faktiskt finns här i min bil. Att jag inte bara fantiserar ett samtal mellan oss.
- Nej evigheten är egentligen väldigt enkel att tro på. Vad minns du från innan du föddes?
- Inget förstås
- Vad vet du om tiden efter du dör?
- Inget förstås.
- Din enda erfarenhet är alltså hitintills av evighet?
- Ja, men det verkar bara så ju.
- Nej. Det verkar bara som om det inte är så.
- Men jag har ju inte funnits i evighet. Även om man skulle tro på himlen och allt sånt så fanns jag ju i alla fall inte före jag föddes.
- Inte som människa.
- Som vad då då? Ängel eller vad?
- Nej inte direkt. Som en evig tanke hos mig. Jag har alltid tänkt dig och därför har du alltid funnits.
- För dig ja, men inte för mig. Om jag tänker på min döda gamla farfar så lever han ju inte för det. Kanske i min hjärna, men inte för sig själv.
- Jag skiljer inte mellan objekt och subjekt.
- Hur då?
- Talar du för dig själv just nu, eller talar du till mig?
- Inte vet jag. Du syns i varje fall inte, så jag pratar väl med mig själv.
- Men om jag bor i dig. Om jag finns i varje andetag och i varje slag ditt hjärta slår. Om jag under vårt samtal gnistrande hoppar som elektriska signaler i ditt huvud när du tänker en tanke. Talar du med dig själv eller med mig?
- Inte en aning. Med båda på en gång kanske.
- Så?
- Så varje människa kan skapa sin egen Gud bara genom att tänka på honom eller henne?
Han märkte plötsligt ett obehag. Som om taxin på något sätt fyllts av en oro fast baksätet stod tomt. Det varade bara ett ögonblick men var mycket påtagligt. Som om atmosfären i bilen hade förtätats och tagit en fast osynlig form. Därefter blev allt som vanligt igen. Som om en varm vårvind jagat bort vinterkylan på ett ögonblick.
- Jag är den jag är. Alltid. Eller om du vill...i evighet.
- Jaha....varför finns evigheten?
Han förstod med ens att deras pratstund skulle dra ut på tiden. Men man fick helt enkelt ta det en bit i taget. Han hade när allt kom omkring, all tid i världen.