Jag såg solen gå upp
jag såg glödande kranier i gryningen
uppå bergens topp

jag gick över fälten och hedarna
jag gick till skenet sa stopp
jag stannade på gräset och satte mig ned
jag såg tillbaka på den plats där jag såg solen gå upp
jag såg tillbaka längs med rader av rangliga skelett
vissa stadiga
jag såg tillbaka längs med minnen av saker jag sett
vissa skakiga

jag såg skinande ben av spelemän
som dansade med dom om sommaren de spelade för
jag såg ljusbringande fridsfurstar och gentlemän
artigt formande ord men utan ljud utanför din dörr
jag såg vita ben i solljuset av kända aktörer inom makt och artisteri
av vetenskap och litterära verk och musik som knappast någon
utom forskare nu tar del i

jag vände ej om jag fortsatte att gå då kvällningen så kom
jag väntade mig ej att dom så många fler än oss få
skulle ha vetat att jag tyckte som dom
men det gjorde jag och för var generation upptäcker någon
vad någon innan upptäckt fordom
för var generation tar ett steg framåt eller två
men den nästa vet ingen någonting om
de inte vet något därom
generationen därefter kan ta flera steg på den bana
du stakat ut för imorgon
som sommarmorgonen efter vargtimmans månsken skall dana

jag gick och gick och gick igen då natten så kom
jag såg glödande skelett i skymningen
nere i dalens bott'
det tycktes lysa av tacksamhet om dom
då jag såg månen gå upp

LPWJ 18/07/08 i gryningen

http://lordparzifal.blogspot.com/2008/07/jag-sg-gldande-skelett-i-skymningen.html