Utanför de mäktiga skolbyggnaderna,vaktade av Milles tunga staty av biskopen Johannes Rudbeckius, låg på andra sidan gatan en liten kiosk. En äldre ägares vänliga bemötande av de unga flickorna i de första tonåren: hemtrevligt, varmt söttdoftande. Gottis- som det hette då- i frestande askar och glasburkar.
I dessa krisår ett omättligt sug efter sötsaker, överväldigande, nedbrytande hopplöst desperat!! Jag stod där i min mörkblå trenchcoat med händerna i fickorna, scoutbältet hårt åtdraget, pjäxor på fötterna, skolmössan i nacken. Inga pengar att köpa för - aldrig några pengar.
Håltimma - kallt ute. De breda korridorerna med trägolvens lukt och genljud ligger öde. Inifrån klassrummen hörs mummel och pekpinnsdunk -
ytterkläderna hänger på sina krokar i rad längs väggen - ett blekt ljus från fönsterväggen mitt emot.
Många av eleverna kommer resande med tåg eller buss från trakten omkring till läroverket i Västerås. De brukar ha lite pengar att röra sig med - 10-öringar; 25-öringar.
Min hand glider ner i en ficka- snabbt, snabbt knycker jag några slantar och rusar därifrån - ner till kiosken.
Till min förvåning - var det så lätt? Korridoren ligger som ett vakuum, tyst, ödesmättat: jag försöker ännu en gång, med tur.
Börjar fundera- om nu en klassrumsdörr plötsligt öppnas och jag står där med handen i en annans kappficka? jag som inte alls får vistas i korridoren - den skräckinjagande Rektor!
En förlamande skräck griper mig - den där spänningen just innan handlingen är avskyvärd - alltför mycket bråk, stryk och straff har gjort sin verkan - jag flyr spänningen- jag har blivit Feg!