***
Högt uppå en Tron av Furstlig Prakt, vilken vida
Öfverglänste rikedomarna i Ormus och av Ind,
Eller där det sköna Österland med sin rikaste hand
Nedregna över hennes Kungar Barbariska Pärlor och Guld,
Satan exalterad satt, av sina meriter upph'jd [5]
Uppå denna hemskhetens höjd; och i misströstan
Upprest sålunda högt bortom allt hopp, strävar
Sålunda högt Bortom, otillfredsställd att söka nå
Gagnlöst Krigh med Him'len, och med framgångar okunnig
Hans stolta föreställningar således ådagalagda. [10]
Makter och Herravälden, Gudomar alltifrån Him'len,
Ty då inget djup där inom hennes bukt kvarhålla kan
Odödlig vigör, ehuru underkuvad och fall'n,
Giver jag ej Him'len förlorad. Från denna nedstigning
Himmelssfärens dygder stiga, komma att verka [15]
Mer praktfulla och mer vördade än från inget fall alls,
Och lita till sig själva att ej frukta ännu ett sekundärt öde:
Jag själv dock alldeles lagom, och de fasta Lagar i Him'len
Som först skapade er Ledare, den fria viljan härnäst,
Med vad förutom, i Kamp eller Rådslag, [20]
Vad som haver ernåtts välförtjänt, ändock denna förlust
Hitintills åtminstone återhämtad från, haver mycket mera
Etablerat i en trygg oeftertraktad Tron
Som med fullt samtycke avträddes. Ett lyckligare tillstånd
I Him'len, vilken värdigheten följa, kan ådraga [25]
Avund från var underlägsen; men som här
Skall avundas vemän som denna högsta plats utsätter
Främst att stå emot Dundrarens mål
Detta ditt skydd av bålverk, och fördöma till största delen
Av den ändlösa plågan? där det då ej någon godhet finnes [30]
Att eftersträva, där uppe ingen missämja kan växa
Från Fraktion; ty ingen kommer säkert i Helvetet att göra anspråk
På Företräde, ingen som helst, vars portion är så ringa
Av nuvarande lidande, att med ambitiöst sinne
Mer skall åtrå. Med denna fördel således [35]
Till förening, och stark Tro, och stark samklang,
Mer än som kunna finnas i Him'len, vi nu återvänder
Att göra anspråk på vårt rättmätiga arv från gammalt,
Säkert så går det mer väl än själva välgången
Kunde ha försäkr't oss; och på vilket bästa sätt, [40]
Antingen öppet Krigh eller medelst falska svek,
Vi nu diskuterar; vem som det kan råda, må tala.
Han upph'rde, och näst honom Moloc, Stavhåll'nde Härskarkonung
Stod upp, den starkaste och den grymmaste Själ
Som någonsin i Him'len stridit; nu än grymmare av misströstan: [45]
Hans förtröstan var med d'n Evige att ans's
I styrka jämbördig med, och hellre än att vara den svagare
Ville han så ej vara alls; med denna vilja förlorad
Försvann all hans fruktan: för Gud, för Helvetet, eller värre
Han bekymr'de sig icke, och dessa ord därefter talte. [50]
Min dom är därför öppet Krigh: Av List,
Mindre erfaren, jag hovera mig ej: dessa låt dem
Uttänka som det behöver, eller när de behöver, icke nu.
Ty då de sitta och detta tänka ut, skall de resterande,
Miljoner som stå rustade i Vapen, och längtande invänta [55]
Signalen att uppstiga, sitta dröjande kvar
Him'lens flyktingar, och som deras bostad
Acceptera denna mörka försmädliga Skammens Lya,
Fängelset i hans Tyranni som Regerar
Av vårt dröjsmål? nej, låt då hellre vårat val vara [60]
Beväpn'de med Helvetets flammor och vrede på en gång
Öfv'r Him'lens höga Torn att framtvinga motståndslös väg,
Vändande våra Plågor till hemska Vapen
Mot Plågoanden; då för att möta oväsendet
Av hans Allsmäktiga Maskin han skall höra [65]
Infernots Dån, och som Blixtar där se
Svart eld och skräck framskjuta med samma våldsamhet
Bland hans Änglar; och själva hans Tron
Mitt ibland Tartaros Svavel, och sällsamma eld,
Hans egenpåfunna Tortyr. Men kanhända [70]
Vägen kan synas svår och brant att bestiga
Med upprätt vinge emot en högre fiende.
Låt då dessa således betänka, om det sömniga dike
Av denna glömskans Sjö ej ännu bedöva,
Att med vår rätta takt vi uppstiga [75]
Upp till vårt hemsäte: nedstigande och fall
För oss är ogynnsamt. Som blott på sistone känt
När den rasande Fienden efterhängde vår splittrade Eftertrupp
Kränkande, och ans'tte oss genom Djupen,
Med vilket tvång och vilken ansträngande flykt [80]
Har vi väl så här lågt sjunkit? Uppstigandet är då lättare;
Företaget fruktas; skulle vi återigen förtreta
Denne vår starkare, något än värre sätt hans vrede kunde finna
Då att oss förgöra: om det i Helvetet finnes
Rädsla att värre förgör's: vad kan då vara värre [85]
Än att här dväljas, utdriv'n från lycksaligheten, förd'md
På detta avskyns djup till yttersta ve;
Där plågorna från den outsläckliga elden
Måste oss sätta i rörelse utan hopp om dess ände
Hans ilskas Vasaller, då Gisslet [90]
Obevekligen, och tortyrens timma
Kallar oss till Botgörelse? Mer förgj'rd än detta
Och vi skulle vara tämligen förintade och utslocknade.
Vad räds vi välan då? varför tveka vi att uppreta
Hans yttersta raseri? vars högsta rang av förbittr'ng, [95]
Antingen skall komma att oss förtära, och förminska
Oss till intet av essens, vida bättre än
Miserabelt leverne under evigt liv:
Eller om vårt väsen så är sant Gudomligt,
Och ej kan upphöra att vara, är vi då som värst [100]
På denna sida ingenting; och bevisligen så känna vi
Våra krafter vara tillräckliga att Him'len hans uppröra,
Och medelst oupphörliga angrepp att Allarmera,
Ehuru ouppnåelig, hans fatala Tron:
Vilket om ej Seger dock är Vedergällning nog. [105]
Han avslutade med en bister uppsyn, och hans blick ang'v
Fruktansvärd vedergällning, och riskfulla Fältslag
För de mindre än Gudar. På den andra sidan uppreste sig
Belial, med ett sätt mer graciöst och mänskligt;
En mer behagfull person Him'len aldrig förlorat; han verkade [110]
Av värdighet saml'd och höga bedrifter:
Men alltsammans var falskt och ihåligt; fastän hans Tunga
Droppade av Manna, och kunde få det värsta att synas som
Det bästa alternativet, att förvirra och förblinda
Rådets Äldste: ty hans tankar var låga; [115]
För lasterna idog, men för Ädlare verk
Räddhågsen och lättjefull: ändock behag'de han örat,
Och med bevekande tonfall begynte sålunda.
Jag skulle var lika mycket för öppet Krigh, O Fränder,
Då jag likaledes ej saknar hat; om det som åberop's [120]
Som varande huvudorsak att övertyga om omedelbart Krigh,
Ej var det som avrådde mig mest, och tycks kasta en
Olycksbådande konjektur uppå hela framgången:
När han som främst excellerar med Vapnen,
I det han tillråder och i det som tycks främst att vara [125]
Misstrogenhet, grundar sitt mod på förtvivlan
Och yttersta ödeläggelse, som är vidden
Av hela hans mål, efter den hemska vedergällning.
Först, vilken Vedergällning? Him'lens Torn är alla fylld'
Med Beväpnad vakt, som där gör allt tillträde [130]
Ogenomträngligt; ofta i Djupets gränsland
Kampera dessa Legioner, eller med obskyra vingslag
Speja vitt och brett in i nattens Rike,
Överrumplingar hånande. Eller kan vi så bryta oss ut
Med våld, och i hälarna liggande hela Helvetet sig skall resa [135]
Med svartaste Uppror, att där gäcka
Him'lens renaste Ljus, ändock skulle vår store Fiende
Helt omutbar där uppå sin Tron
Obesudlad vara sittande, och denna Eteriska form
Omöjlig att befläcka skulle snart ha förvisat [140]
Medelst sitt förtret, och utrensat de oädlaste lågor
Segrande. Sålunda tillbakadr'vna, är vårt sista hopp
Ren förtvivlan; så vi må förbittra
Den Allsmäktige Segraren så han det ägna all sin förargelse,
Och det som bli vår ände, det må ock bli det som oss bota, [145]
Att ej mer vara; sorgesamt botemedel; ty vem skall väl då frige,
Trots det smärtefulla, denna intellektuella varelse,
Dessa tankar som vandra genom Evighet,
Att hellre förgås, uppslukad och förlorad
I denna oskapelsens natts vida sköte, [150]
Saknande sinne och rörelse? och vem vet,
Låt det vara för gott, vare sig vår rasande Fiende
Kan det giva, eller kan det någonsin? huruvida han kan
Är tveksamt; att han ej skall det någonsin är säkert.
Skall han, så vis, med ens lössläppa sin vrede, [155]
Sannolikt genom maktlöshet, eller omedveten,
Sina Fiender att skänka deras önskan, och ända
Deras liv i sin ilska, vilka hans ilska räddar
Från ändlös bestraffning? varför stanna vi då opp?
Säg till dem som till Krigh råda, vi äro förordnade, [160]
Förbeh'llna och ödesbest'mda till Evig plåga;
Än i vilken gärning, vad kan vi väl mer uthärda,
Vad värre kan vi uthärda? är detta då det värsta,
Att sålunda sitta, sålunda rådpläga, sålunda Beväpnade?
Vadan då vi flydde brådstörtat, förf'ljda och drabbade [165]
Av Him'lens plågande Dån, och uppsökte
Djupen för att skydda oss? detta Helvete tycktes då
Som en tillflykt för de såren: eller då vi sedan låg
Kedj'de uppå den brinnande Sjön? det var sannerligen värre.
Antag då att denna vind som uppt'nda dessa grymma flammor [170]
Uppv'ckt skulle dem blåsa med sjufaldig våldsam vrede
Och störta oss ned i eldsflammorna? eller från ovan
Skulle avbruten hämnd åter beväpna
Hans röda högra hand att oss plåga? om då hela
Hennes mängd öppnad's, och detta Firmament [175]
Av Helvetet skulle där utspruta hennes glödande Eldsfall,
Överhängande förskräckelser, hotande vederstyggligt fall
En dag över våra huvuden; medan vi kanhända
Utforma eller uppmana till ärorikt krigh,
Fast i den glödgande Stormen skall utslung's [180]
Envar uppå hans klippa fastnaglad, jakten och bytet
Inuti fasliga virvelvindar, eller för evigt nedsjunken
Under fjärran kokande Oceaner, insvept i Kedjor;
Där att konversera med eviga stönanden,
Utan respit, utan medömkan, utan benådan, [185]
Eror av det hopplösa slutet; detta skulle bliva värre.
Krigh därför, öppet eller d'lt, likaledes
Min röst avråder; ty vad kan betvinga eller uppreta
Hos honom, eller vem hans sinne vilseleda, vars öga
Se allting i en enda svepande blick? han från him'lens höjd [190]
Som alla dessa våra gagnlösa manövrar, ser och förlöjligar;
Lika Allsmäktig att undvika våran styrka
Som vis att frustrera alla våra lister och knep.
Skall vi då sålunda i eländighet framleva, striden om Him'len
Nedtrampad såled's, så förvis'd att pinor här uthärda [195]
Kedjor och dessa Plågor? hellre dessa än de som bliva värre
Är så mitt råd; då ödet oundvikligen
Oss besegrar, och Allsmäktigt Dekret
Är Segrarnas vilja. Att uthärda, som vi gör,
Vår styrka jämställd, ej heller Lagen orättfärdig [200]
Som så förordnar: detta i första början var best'mt,
Om vi äro visa, mot en sådan stark fiende
Strida, och så tveksamt vad bliva dess utfall.
Jag skrattar, när de som vid sina Spjut är djärva
Och våghals'ga, om det går dem emot, krymper och rädes [205]
Det som de vet ännu måste följa, att uthärda
Exilen, eller smäleken, eller bojor, eller plågor,
Domen av deras Erövrare: Detta är nu
Vår domedag; vilken om vi den bar och tålde,
Vår Högste Fiende med tiden mycket väl kan mildra [210]
Sin vrede, och kanhända sålunda fjärran avlägsn'de
Ej se till att vi ej väcka anstöt, nöjd och tillfr'ds
Med det som bestraff'ts; därav dessa rasande eldar
Komma att avtaga, om hans andedräkt ej väcka deras flammor.
Vårt renare väsen besegra kommer då [215]
Deras skadliga ångor, eller förhärdade ej dem känna,
Eller förändr'de med tid, och till platsen anpassad
I temperament och natur, skall erhålla
Familjärt den skarpa hettan, och avsaknaden av smärta;
Denna fasans ohygglighet skall bliva mild, detta mörker ljus, [220]
Förutom vad hopp den oupphörliga flykten
Av framtidens dagar må bringa, vilka utsikter, vilka förändringar
Är det värt att vänta, då vår nuvarande lott förefaller att vara
Av ödet gynnsam ehuru skadlig, av ödet skadlig men icke det värsta,
Om vi ej förskaffar oss själva ännu mer bedrövelse. [225]
Sålunda med orden höljda Belial med resonens utstyrsel
Råda till oädelt lugn, och fridfull lättja,
Icke fred: och efter honom talade Mammon sålunda.
Antingen för att avsätta från tronen Kungen av Him'len
Vi krigha, om Krigh vore bäst, eller för att återtaga [230]
Vår egen förlorade rättighet: honom att detronisera kan vi
Då hoppas få när det eviga Ödet skall ge vika
För nyckfulla tillfälligheter, och Kaos bedöma denna missämja:
Den tidigare av hoppet fåfäng som med split fåfäng
Den senare: ty vilken plats kan då vara för oss [235]
Inom Him'lens gräns, om icke Him'lens högste Herre
Vi övermanna? Antag att han skall bevekas
Och kungöra Välvilja till alla, med löfte om
En ny Underkastelse; med vilka ögon kunde vi då
I hans närvaro ödmjuka stå, och emottaga [240]
Strikta nyinförda Lagar, att lovsjunga hans Tron
Med drill'nde Hymner, och till hans Gudomlighet sjunga
Forcer'de Halleluja'n; medan han Herreligt där sitta
Vår avundade Suveränitet, och hans Altare andas
Ambrosiska Dofter och Ambrosiska Blomster, [245]
Våra servila offergåvor. Detta måtte bliva vår uppgift
I Him'len, detta vår fröjd; huru tröttsam
Evigheten sålunda spenderad i dyrkan betalad
Till den vilken vi hatar. Låt oss då ej fortgå
Genom slagkraft som omöjliggjorts, med tillåtelse uppn'dd [250]
Oacceptabelt, dock i Him'len, vår rang
Av förnämligt vasallskap, hellre då att söka
Vår egen lycka från oss själva, och av oss själva
Leva för oss själva, dock i denna oerhörda fördjupning,
Fria, och inte inför någon ansvariga, föredragande [255]
Den hårda friheten framför det lätta oket
Av en servil Pompa. Vår storhet skall då visa sig
Vara högst framträdande, när stora ting av små,
Användbart av skadligt, framgång av ogynnsamhet
Vi kan skapa, och på vilken plats som h'lst [260]
Frodas under ondskan, och utvinna lindring ifrån plågan
Medelst arbete och uthålligheten. Denna djupa värld
Av mörkret frukta vi då? Så ofta ibland
De tjocka molnen och de mörka dock Him'lens allhärskande Fader
Välja att vistas, hans Prakt ofördunkl'd, [265]
Och med mörkrets Majestät runt omkring
Som täcker hans Tron; varifrån djupets åska dånar
Uppbåd'nde sin ilska, och Him'len påminna om Helvetet?
Som han vårat mörker, kan då ej vi hans Ljus
Imitera då vi så känner? Denna Öknens mark [270]
Önskar ej den dolda lyster, Juveler och Guld;
Ej heller önska vi färdigheter eller Konst, varifrån
Storslagenheten höjer sig; och vad kan då Him'len visa mer?
Våra plågor kan också efter en längre tid
Bliva vårat Element, dessa genomträngande Eldar [275]
Lika milda som nu svåra, har vårat temperament förändr't
Till deras temperament; vilket ovillkorligen måste avlägsna
Den känslige från smärtan. Allt tillsammans inbjuder
Till fridfull Rådplägning, och den lugn'de ordningens
Tillstånd, hur vi i säkerhet då bäst kunna [280]
Komponera vår föreliggande ondo, med tanke på
Vad vi är och voro, helt avförande således
Alla tankar på krigh: så har ni vad jag råder till.
Han hade knappt avslutat, när ett sådant mummel fyllde
Sammankomsten, som då ihåliga Klippstenar bibehålla [285]
Ljudet av den brusande vind, vilken hela natten igenom
Hade Havet uppr'rt, nu med hesa kadensen där vagga
Sjöfarande män övervakade, vars Skuta genom slumpen
Eller Slupen ankrar i den klippiga Bukten
Efter Stormen: Sådana applåder hördes då [290]
Då Mammon avslutade, och hans Sentens behag'de,
Till fred Rådande: för ännu ett sådant Slagfält
De fruktade mer än Helvetet: i sådan hög grad har
Rädslan för Åskan och Svärdet av Mikael
Bringat stillhet inom dem; och ingen mindre önskan [295]
Att grundlägga detta nedre Riket, vilket må resa sig
Genom politikens statskonst, och långa tidsprocesser,
Efterbildande och mitt emot Him'len.
När Belsebub detta förn'm, då vilka som,
Satan förutom, inte där högre sutto, med gravallvar [300]
I min han sig uppreste, och i sitt uppstigande han verk'de
Som en Stöttepelare av Värdighet; djupt i hans Panna ingraverad
Omsorgsfullhet och värnande om allmänhet;
Och Furstliga råd i hans ansikte ännu strålade,
Majestätiskt dock i förfall: som en vis man han där stod [305]
Med Atlaslika axlar passande att uppbära
Tyngden av de mäktigaste Monarkier; hans uppsyn
En åskådarskara drog i uppmärksamhet stilla som Natten
Eller Sommarens luft om Middagen, medan sålunda han talte.
Troner och Kejserliga Makter, och him'lens avföda [310]
Eteriska Dygder; eller alla dessa Titlar nu
Vi få avstå, och med förändrad klivstätta bliva kall'de
Prinsar av Helvetet? ty majoritetens röster ditåt så
Lutar, här att fortskrida, och att här uppbygga
Ett växande Imperium; tveklöst; medan vi drömma, [315]
Och ej veta om att Konungen av Him'len haver förd'mt
Denna vår plats till vår fängelsehåla, och icke vår säkra fristad
Bortom hans Starka arm, att leva undantagna
Från Him'lens höga jurisdiktion, med nya Förbundna
Skaror mot hans Tron, utan blott att förbliva [320]
Uti strängaste bojor, ehuru så fjärran avlägsn'de,
Under de oundvikliga tyglar, reserver'de för
Hans fjättrade multitud: Ty han, var försäkrade
I höjd eller djup, alltjämt först som sist skall Härska
Allena som Konung, och av hans Konungarike ej någon del släppa [325]
Av vår revolt, blott över Helvetet utöka
Han sitt Välde, och med Järn Spiran härska
Över oss här, som med den Gyllne de som är i Him'len.
Varför sitta vi då här och framställa fred och Krigh?
Krigh haver driv't oss, och kullkastat med förlust [330]
Irreparabelt; fredsvillkor ännu inga
Bevärdigade eller sökta; ty vilken fred skall då giv's
Oss förslav'de, förutom hårt förmyndarskap,
Och randiga skinn, och godtycklig bestraffning
Pådyvlad? och vilken fred kan vi då återgälda, [335]
Utom fientlighet och hat efter förmåga,
Okuv'd motvilja, och hämnd ehuru långsam,
Ändock evigt planerande hur Erövraren minst
Må sin erövring skörda, och minst må glädja sig
Åt att göra det som vi i mesta lidande känna? [340]
Ej heller skall tillfällen tarva, eller skall vi behöva
Medelst farliga expeditioner invadera
Him'len, vars höga murar ej fruktar stormning eller Belägring,
Eller bakhåll från Djupen. Ponera att vi skulle finna
Något lättare företag? Det finns en plats [345]
(Om uråldriga och profetiska rykten i Him'len
Icke felar) en annan Värld, en lycklig härd
För ett nytt Släkte kall't Människan, ungefär vid denna tid
Att formas och likna oss, fastän med mindre
Styrka och överlägsenhet, men högre gynn'de [350]
Av honom som ovan regerar; sådan var hans vilja
Uttal'd ibland Gudar, och medelst en Ed,
Som Him'lens hela omkrets skakade, konfirmer'd.
Ditåt låt oss vända alla våra tankar, för att lära
Vilka varelser som där bo, utav vilken gjutform, [355]
Eller substans, huru utrust'de, och vilken deras Styrka,
Och vart deras svaghet, huru bäst försöken,
Medelst våld eller subtilitet: Fastän Him'len är tillsluten,
Och Him'lens höge Skiljedomare säkert sitter
Av sin egen kraft, denna plats må ligga exponer'd [360]
Den yttersta randen av hans Konungadöme, lämnad
Till sitt eget försvar av dessa som håller det: här kanhända
Nå't gynnsamt värv åstadkomm't kunna bliva
Genom plötslig attack, antingen med Helveteseldar
Att fördärva hela hans Skapelse, eller besätta [365]
Allt som vårt eget, och driva som vi blev drivna,
De blida invånarna, och om icke driva,
Dem förleda till vår Part, så att deras Gud
Må visa sig vara deras fiende, och med ångerfull hand
Sitt eget verk utplåna. Detta skulle överträffa [370]
Simpel vedergällning, och störa hans Glädje
I vår Undergång, och vår Glädje upplyfta
I hans upprördhet; då hans älskade Söner
Som sig kast'r huvudstupa att med oss deltaga, skall förbanna
Sitt svaga Ursprung, och bleknade lycksalighet, [375]
Så snart bortbleknad. Att tillråda om detta vore värt
Bemödandet, eljest att sitta i mörkret här
Att ruva på fåfänga Imperium. Sålunda Belsebub
Sina djävulska Råd anförde, först utt'nkta
Utav Satan, och till viss del föresl'gna: ty varifrån, [380]
Om ej ifrån Upphovsmannen av allt illa kunde Utrinna
En sådan djup illvilja, att förbrylla släktet
Av människan i en enda stam, och Jorden med Helvetet
Skall förenas och involveras, helt gjort för att trotsa
Den store Skaparen? Men deras trots tjäna alltjämt [385]
Hans ära att förstärka. Denna djärva plan
Behag'de storligen de av infernalisk ställning, och glädje
Tindr'de i alla deras blickar; med fullt samtycke
De votera: varpå hans tal han sålunda återupptar.
Väl har ni domf'llt, väl ändade de långa diskussioner, [390]
Kyrkomöte av Gudar, och likt det som ni är,
Stora ting beslut'de; vilka från de lägsta djup
Ännu en gång skall oss upplyfta, trots vårat Öde,
Närmre vårat urtida Säte; kanhända synliggjort
Av dessa skarplysande gränser, varifrån vi stå Rustade [395]
Angränsande och i opportun utflykt kan riskera
Återinträdandet i Him'len; eljest i någon mild Zon
Dväljas försummad av Him'lens rena Ljus
Och säker, och vid den klarnande vid Orienten uppgående strålen
Avpurgera denna dysterhet; den milda ljuvliga Luften, [400]
Att läka ärret från dessa frätande Eldar
Hon sin balsam skall utandas. Men först dock vem skall vi skicka
Att denna nya värld söka, vem skall vi finna
Tillräcklig? vem skall där fresta med vandrarens fötter
Den mörka bottenl'sa oändliga Avgrund [405]
Och alltigenom det förnimbara obskyra utfinna
Hans ödsliga väg, eller sig utbreda i örnens flykt
Uppburen medelst outtröttliga vingar
Ovan det vidsträckta brådstörtande, innan han anlända
Till lyckans Ö; vilken styrka, vilket konststycke kan då [410]
Räcka till, eller vilket undvikande honom hembära trygg
Genom de stränga Vakter och Posteringar täta
Av Änglar som runtomkring bevaka? Här han nödgades
All försiktighet, och vi har ej färre
Val i vår samstämmighet; ty uppå den vi sänder, [415]
Vikten av allt och vårt sista hopp nu vilar.
Med detta sagt, satte han sig ned; och förväntningarna höllo
Hans blick ansträngd, i åväntan på den som sig uppenbar'de
Att instämma, eller sig opponera, eller sig åtaga
De vådliga bemödanden; men alla satt de stumma, [420]
Begrundande faran i djupaste tankar; och var och en
I andras ansiktsuttryck kunde utläsa sin egen förfäran
Häpen: ingen ibland dessa de bästa och de högsta
Utav de Himm'lskrighande Kämpar kunde bliva funnen
Så förhärdad att föreslå sig eller acceptera [425]
Allena denna fruktansvärda färden; tills så slutligen
Satan, vilken nu i transcendental prakt sig uppr'ste
Ovan sina följeslagare, medelst Monarkisk stolthet
Medveten om det högsta värde, ober'rd sålunda talte.
O Him'lens Avkomma, Empyréns Troner, [430]
Med förnuftet haver den djupa tystnaden samt försyntheten
Grip't oss, fast oförfärad: är ändock vägen lång
Och hård, som ut ur Helvetet leda upp till ljuset;
Vårt fängelse är starkt, denna väldiga konvex utav Eld,
Våldsamt uppslukande, instänga oss runtom [435]
Niofaldigt, och portar utav brinnande Stendiamant
Som gall'r ovan oss förhindra allt utträde därifrån.
Dessa väl passerade, om någon passeras, djupets tomma vakuum
Av oväsentlighetens Natt honom mottager därnäst
Vitt gapande, och med yttersta förlust av varande [440]
Är honom hotande, nedstört'nde i denna abortiva malström.
Om han därifrån komma in i någon som helst värld,
Eller okänd Region, vad honom återstår är knappt mer
Än okända faror och såsom den hårda undkomst.
Men jag skulle illa passa denna Tron, O Likar, [445]
Och denna Kejserliga Suv'ränitet, utsmyck'd
Med all glans, rust'd med kraften, om intet dyft föresl'g
Och bed'md i de offentliga stunder, om skepnad
Av svårighet eller fara mig kunde hindra
Från att försöka. Varför jag så mig åtager [450]
Denna Regalrättighet, och ej avsäger mig att Regera,
Vägra att acceptera en lika stor del
Av riskfylldhet som av hedersamhet, likadant
För honom som Regera, och så mycket mera för honom
Berättigat av riskfylldhet, som han ovan alla de andra [455]
Högt ärad sitter? Gå därför mäktiga Krafter,
Him'lens Terror, dock fall'n; ämna hemåt,
Medans här vårt hem skall vara, vad som bäst skall lindra
Den nutida misär, och Helvetet rendera
Mer tolerabelt; om där finnes botemedel eller trollmedel [460]
Att uppskjuta eller förleda, och för att stilla smärtan
I detta illvilliga Residens: inställ ingen utkik
Emot en vaksam Fiende, medan jag vitt och brett
Genom alla Kuster av mörkrets fördömelse söker
Befrielse för oss alla: detta företag [465]
Skall ingen taga del i med mig. Sålunda talande reste sig
Monarken, och förhindrade alla svaromål,
Välbetänkt, inte minst från hans beslutsamhet uppr'ste
Sig andra tillsammans med ledaren och kunde nu erbjuda
(Säkra att bliva förvägr'de) vad som först de frukt'de; [470]
Och således förvägr'de kunde i anseende kvarstå
Hans Rivaler, billigt vinnande denna höga renommé
Vilken han genom riskfylldhet högeligen måste förtjäna.
Men de fruktade ej detta äventyr mer än hans egen röst
Förbjudande; och samtidigt med honom de reste sig; [475]
Då de samtidigt sig reste kom ljudet att bliva som
Av Åskan som avlägset hördes. Gentemot honom de sig nedböjde
Med väldig vördnad framåtlutade; och likt en Gud
Lovprisade honom likvärdigt med den högste i Him'len:
Ej heller de faler'de om att där uttrycka hur mycket de pris'de, [480]
Att för den allmänna säkerheten han försm'tt
Sin egen: ty ingen av de förd'mda Andar
Förlora hela sin förmåga; om icke falska män där skulle skryta med
Sina skenfagra verk uppå jorden, vilken äran eggar,
Eller den förskönade ambitionen förtäcka medelst patos. [485]
Sålunda de sin tvivelaktiga mörka rådplägning
Ändade med att fröjdas i sin makalöse Ledare:
Som då från bergstopparna de dimhöljda dunkla moln
Uppstiga, medan Nordanvinden sover, sig Öv'rsprida
Him'lens muntra ansikte, detta fallande Element [490]
Med bister blick över det förmörk'de landskapets Snö, eller skur;
Om blott den strålande Sol råkar med ett skönt farväl
Förlänga sin kv'llnings strålglans, att fälten vederkvicka,
Fåglarna sina toner förnya, och bräkande flockar
Tillstå sin glädje, så att kullar och dalar eka. [495]
O skam över människan! Djävul av Djävul förd'md
Fast endräkt håller, människan enbart ej stämma överens
Med förnuftets Skapelser, ety under förvissning
Om himmelska Gracer; och Gud proklamerande fred,
Ändock lever i hatet, fiendskapet, och strävanden [500]
Bland dem själva, och påförda de grymma krighen,
Jorden Skövlande, varandra att förgöra:
Som om (vilket kunna bringa oss i samstämmighet)
Människan ej hade helvetiska fiender nog förutom,
Att natten och dagen åvänta hans fördömelse. [505]
Detta Stygiska Råd således upplöst's; och där framkom
I tur och ordning de förnämsta av den infernaliska Adel:
Mitt ibland dem kom deras mäktige Högste, och syntes
Ensam vara Him'lens Antagonist, ingen mindre
Än Helvetets fruktade Kejsare i prakt Överlägsen, [510]
Och Gudaliknande Tillstånd; honom runt
En Glob som utav en eldig Seraf omgärd'd
Av glödande heraldiska utprydnader, och taggiga Vapen.
Sedan de sitt Sammanträde ändade medelst hornstötar
Utbasunerande med regalt ljud det betydelsefulla resultatet: [515]
Mot de fyra vindarnas riktningar fyra kvicka Keruber
Satte mot sina munnar de högljudande Alchymier
Som Harolds stämma förklarte: Avgrundens håla
Hördes vida i fjärran, och alla av Helvetets härskara
Med öronbedövande skrik, dem återgälda i högt jubel. [520]
Därav lugnare till mods och tämligen uppv'ckta
Av falskt förmätet hopp, styrkorna på rad
Skingrades, och vandrade, var och en sin egen väg
Följde, som deras benägenhet eller dystra val
Honom leda förvirrad, där han högst sannolikt må finna [525]
Andrum för sina rastlösa tankar, och utvila
De tröttande timmar, tills hans store Ledare återvända.
Dels på Fälten, eller i Luften sublimt upphöjd
Uppå sina vingar, eller raskt Rusa kämpande,
Som vid de Olympiska Spel eller Pythiska fält; [530]
Delvis tygla deras eldiga Fålar, eller undvika Målet
Medelst hastiga Hjul, eller främst i Brigadens formation.
Som för att varna stolta Städer krigh uppskjuta
Utkämp'de i den oroli'ga Sky, och Härar skynda
Till Slagfälten ibland Molnen, innan var Trupp [535]
Sporra fram det Nästets Riddare, och fälla sina Lansar
Tills de tätaste av Legioner tillsluta; med Vapnens bragdprov
Från vardera sidan Him'lens valv där brinner.
Andra med väldigt Typhoeus raseri fällde fler och
Rämnade både Klippor och Kullar, och red uppå Skyar [540]
I virvelvinden; Helvetet höll knappt den vilda kalabaliken.
Som när Alkides från Oechalia Krönt's
Med seger, kände den förgift'de dräkten, och slet
Genom smärtan upp med rötter Tessaliska Pinjer,
Och Lichas uppifrån Oetas höjder nedkastades [545]
I det Euboiska Hav. Andra dock mildare,
Drog sig tillbaka till en stillsam dalgång, omsjungande
Med toner Änglalika till mången Harpa
Sina egna Heroiska dåd och olycksaliga fall
I det fördömdas Slagfält; klagande över att Ödet [550]
Fri förmåga hade trälbundit genom Styrka eller Tillfällighet.
Deras Sång var partiell, men harmonistämman
(Vad kunde den då annat vara när Andar odödliga sjunga?)
Svävade över Helvetet, och intog där med hänryckning
De myllrande åhörarskaror. I anförande ljuvligare [555]
(För Själens Elokvens, Sång Sinnet behagar,)
Andra vid sidan sutto uppå en Kulle avsk'lt,
I tankarna mer upphöjda, och resoner'de ljudligt
Om Försynen, Varseblivning, Viljan och Ödet,
Bestämt Öde, fri vilja, fullständig varseblivelse, [560]
Och fann intet slut, i vandringarna vilse ibland irrgångar.
Om gott och ont de tvistade mycket sedan,
Om lycka och den slutliga olyckan,
Passionen och Apatin, och äran och vanäran,
Fåfängans visdomar alla, och en falsk Filosofi: [565]
Ändock med en nöjsam trollkraft kunna behaga
Smärtan för en stund eller ångesten, och uppväcka
Vilseledande hopp, eller rusta det förhärdade bröst
Medelst envishetens tålamod som med trefaldigt stål.
Ännu en del av Skvadroner och huvudstyrkans Härer, [570]
På djärva äventyr att upptäcka vitt och brett
Denna dystra världen, om någon Nejd kan tänkas
Dem skänka förbättrade boningar, kröker sig gör
I fyra riktningar deras Marsch i språng, jäms med Sandbanker
Av de fyra infernaliska Floder som utmynna [575]
I den brinnande Sjön med sina fördärvliga strömmar;
Avskyns Styx floden av det dödliga hat,
Ledsamhetens Acheron av sorgen, svart och djup;
Cocytus, namng'vs ur klagosången högljudd
Hörd uppå beklagans strömmar; vilde Phlegeton [580]
Vars vågors störtsjö utav eld upptändas av raseri.
Fjärran från dessa en stilla och ljudlös ström,
Lethe Glömskans Flod härskar
I sin vattenfyllda Labyrint, varav den som dricker,
Oförtövat sitt forna tillstånd och väsen förgäter, [585]
Glömmer båd glädje och sorg, fröjd och smärta.
Bortom denna flod en frusen Kontinent
Mörk och vild ligga, med perpetuella stormar slagen
Av Virvelvind och dryga Hagel, vilka på fastland
Icke upptöa, blott samlas på högar, och spillrorna tycks [590]
En uråldrig hop; allt därutöver är djup snö och is,
En avgrund så djup som det Serboniska Kärr
Emellan Damiata och Mount Cassius det gamla,
Där hela Härskaror haver nedsjunkit: den svidande Luft
Bränner frost, och kylan utöva Eldens verkan. [595]
Ditåt med harpya-fotade Furier kommo,
I viss utveckling alla de förd'mda
Ditbringade: och känna turvis den bittra förändring
Av vilda motsatser, motsatser genom förändring mer vilda,
Från Sängar av rasande Eld att svälta i Is [600]
Deras mjuka Eteriska värme, och där att försmäkta
Orörliga, inpräglade, och fastfrusna igenom,
Tidsperioder, därifrån de skyndade tillbaka till elden.
Tog färjan över detta Letheiska Sund
Båd fram och tillbaka, deras bedrövelse att förstärka, [605]
Och längtade och kämpade, då de passerade, att kunna nå
Den lockande strömfåran, med en enda droppe så de släppa
I den sköna glömskan alla smärtor och plågor,
Allt på ett ögonblick, och blott så nära randen;
Men ödet vidstår, att värna emot detta försök [610]
Medusa med sin Gorgoniska terrorgard
Korsande Vadstället, och av sig själv där ifrån vattnet fly
All smak för levande väsen, som en gång det flydde
Tantalus läppar. Således framåt vandrande
I konf'st marscherande i förtvivlan, de äventyrslystna Härar [615]
I skälvande fasa bleka, och ögon förskräckta
Först beskåd'de sin jämmerliga samling, och fann
Intet av vila: genom mången mörk och ödslig dal och däld
De passer'de, och mången bedrövelsens Region,
Öv'r flertalet Frusna, mången eldande Alptopp, [620]
Klippor, Grottor, Sjöar, Slätter, Kärr, Hålor, och dödens nyanser av skuggor,
Ett Universum av död, vilket Gud genom förbannelsen
Skapade av ondo, för ondskan enbart välgörande,
Där allt liv dör, döden lever, och Naturen odlas,
Pervers, helt monstruös, alla vidunderliga saker, [625]
Vederstyggliga, outsägliga, och värre
Än Fabler ännu haver uppdikt't, eller fruktan skap't,
Gorgoner och Hydror, och Chimärer hemska.
Under tiden så tager Motståndaren till Gud och Människa,
Satan med tankar eldfattade av den högsta utformning, [630]
På sig kvicka vingar, och emot Helvetets Portar
Utforskar i sin ensamflygning; stundom så seglar
Han och söker utefter den högra kustsidan, stundom den vänstra,
Stryker nu med jämn och stadig vinge över Djupet, svävar sedan
Upp mot den glödande Konkav färdandes högt. [635]
Som då långt borta i fjärran Hav en Flotta skönjdes
Hängande ibland Molnen, av Ekvatoriala Vindar
Seglande dikt bidevind från Bengalen, eller Öarna
Ternate och Tidore, varifrån Köpmän bringar
Sina kryddiga Läkemedel: de uppå Handelns Flod [640]
Genom de vidsträckta Etiopiska till Kapprovinsens
Bruka att stäva nattetid emot Sydpolen. Så tyckt's
I fjärran den flygande Fantasm: slutligen sig uppenbara
Helvetet gränsande högt sig sträcka till dess gräsliga Tak,
Och de trenne trefaldiga Portarna; varav tre var av Mässing, [645]
Tre Järn, tre utav Diamanthård Sten,
Ogenomträngliga, inhägn'de av en eldcirkel,
Ännu ofört'rd. Framför Portarna där satt
På vardera sidan en fruktansvärd skepnad;
Den ena synt's vara Kvinna till midjan, och fager, [650]
Men ändade vidrig i månget fjälligt veck
Voluminös och väldelig, en Reptil utrust'd
Med ett dödligt styng: runt hennes runda midja
Ett skrik ifrån Helveteshundar vars skall aldrig upph'ra
Med breda Cerberuskäftar av full styrka, kvarklinga [655]
Ett ohyggligt Ringande: ändock, då de behaga att lyss, bruka krypa,
Om intet funnos som distrah'ra oväsendet, in i hennes sköte,
Där i sin hundgård, ändock de där sk'llde och yl'de
Inne i det osedda. Långt mindre avskydda än dessa
Upprör'nde Skylla badande i det Hav som där delar [660]
Kalabrien ifrån den karga Trinakriska kust:
Ej heller mer elak följde där Nattens Häxa, då hon kall'ts
I hemlighet, ridande uppå Luftens vindar hon komma
Ditlock'd utav doften av småbarnsblod, att dansa
Med Lappländska Häxor, medan den födande Månen [665]
Förmörkas utav deras trolldom. Den andra skepnaden,
Om nu skepnad den kunna kall's den skepnaden som inga
Urskiljbara kroppsdelar, leder, eller lemmar haver,
Eller massa nu kall's som skugga mer tyck's att vara,
För bägge tyckt's vara varken eller; svart stod den där liksom Natten, [670]
Rasande vild som tio Furier, hemsk som Helvetet,
Och skakade den fasliga Gadden; vad som tyckt's vara hans huvud
Något liknande en Kungakrona bar.
Satan var nu nära förestående, och från hans säte
Monstret sig framåt rörde kom så snabbt [675]
Medelst rysansvärda kliv, Helvetet darrade som han skred fram.
Den oförfärade Fantasm då av detta kunna förundr's,
Förundr's, icke förskräck's; Förutom Gud och hans Son,
Av skapade ting intet han värder'de ej heller undv'k
Och med hånfull min sålunda han började. [680]
Varifrån och vad äro då du, vedervärdiga gestalt,
Som här våg'r, ehuru grym och fasansfull, avancera
Med din så missformade Front bakvänt i min väg
Dit mot Portarna där borta? genom dessa jag ämnar att passera,
Var så förvissad, utan lovbedjan av dig: [685]
Retirera, eller smaka så din dårskap, och lär av motståndsbeviset,
Helvetesfödd, ej att strida med Him'lens Själar.
Till vilken Trollet full av vrede repliker'de,
Äro du då den Förrädar Ängel, äro du han,
Som först bröt freden med Him'len och Tron, tills dess [690]
Obrut'n, och med stolta rebelliska Vapen
Tilldrog sig tredjedelen av Him'lens Söner
Besv'rjde emot den högste, för vilket både Du
Och dom fördrevs ifrån Gud, är nu här förd'mda
Att förslösa Evighetens dagar i ve och pina? [695]
Och ber'kn'r du då dig själv tillsammans med Him'lens Själar,
Helvetesförd'mda, och här utand's trots och hån
Där jag Kungligt regera, och för att dig än mer uppreta,
Din Kung och Herre? Tillbaka till din bestraffning,
Falska flykting, och till din hast tillägg vingar, [700]
På det att jag ej med en piska av Skorpioner förjaga
Ditt dröjsmål, eller med ett enda slag av denna Gadd
Med sällsam skräck dig fånga, och styng förr oförnimbara.
Så talte denna gräsliga fasa, och hans skepnad,
Sålunda talande och sålunda hotande, tiofalt växte [705]
Än mer fasansfull och deformerad: på den andra sidan
Förtörnad av indignation Satan stod
Oförskr'ckt, och likt en Komet han br'nn,
Medelst eldar långa som Ophiucus väldiga
I den Arktiska Sky, och ur hans rysliga hår [710]
Skakade Pest och Krigh. Bägge där Överst
Rikt'de mot sitt dödliga mål; deras fatala händer
Intet andra slag ämnade, och en sådan min
Bägge uppvisade mot den andre, såsom när två svarta Moln
Med Him'lens Artilleri åtföljes, kommer framslamrandes [715]
Över det Kaspiska hav, står sedan front mot front
Driv'nde över ett område, tills Vindar blåsa signalen
Att sammansluta sin mörka Drabbning i luften högt:
Sålunda grimaserade dessa mäktiga Kombattanter, att Helvetet
Växte sig mörkare av deras miner, så passande stod de där; [720]
För aldrig efter denna gång skulle någon av dem
Troligtvis möta en sådan stor fiende: och nu stordåd
Hade åstadkomm'ts, varav hela Helvetet hade utklingat,
Hade då ej den Ormliknande Trollkvinnan som sutto
Trofast vid Helvetets Port, och var väktare av den ödesdigra Nyckeln, [725]
Sig uppr'st, och med ohyggliga rop och skrik skynd't emellan.
O Fader, vad ämnar din hand, hon utskr'k,
Mot din ende Son? Vilken ilska O Son,
Besutto dig att böja din dödliga Gadd
Mot din Faders huvud? och väl känn'r ni till för vem; [730]
För han som sitter ovan och skrattar under tiden
Åt er påbjudna som hans träl, att utföra
Vadän hans vrede är, vilket han kalla för Rättvisa, beordrad,
Hans vrede vilken en dag skall förgöra er båda.
Hon talte, och vid hennes ord den helvetiska Pest [735]
Sig behärskade, sedan detta till de sina Satan återgäld'de:
Så sällsamma dina skrik, och dina ord så sällsamma
Du medla, att min häftiga hand
Förhindrad bespara dig att från den höra genom dåd
Vadan den ämna; tills jag först om dig veta får, [740]
Vad för någon tingest du är, sålunda dubbelform'd, och varför
I denna infernaliska Däld då vi först mötas du kall'r
Mig Fader, och denna Uppenbarelse kall'r min Son?
Jag känner dig ej, ej heller sett förrän nu
En syn mer avskyvärd än honom och du. [745]
Till vilken sålunda Portväktarinnan av Helvetet repliker'de;
Haver du bortglömt mig således, och verkar jag
Nu i dina ögon så vidrig, en gång ansedd som så vacker
I Him'len, där vid Samlingen, och i full åsyn
Av alla de Serafer med dig medräkn'd [750]
I djärv konspiration mot Him'lens Konung,
Alla i en ytterst plötslig miserabel plåga
Överraskade dig, fördunklade dina ögon, och yr så bortflöt
I mörkret, medan ditt huvuds flammor tätt och fort
Framkastades, tills på vänstra sidan vitt uppöppn'des, [755]
Likhet av dig i skepnad och ansiktets klara uttr'ck,
Då strålande Him'lsrikt skön, en rustad Gudinna
Ut från ditt huvud jag uppkom; förvåningen grep
Alla av Him'lens Härskara tillbaka de först ryggade
Rädda, och kall'de mig Synden, och som ett Järtecken [760]
Ominösiteten mig höll; men som förtroligheten växt,
Jag behag'de, och vann medelst attraktiva gracer över
De mest ovilliga, dig själv framför allt, som mycket ofta
Dig själv i mig din perfekta avbild beskådade
Bl'vo betag'n, och sådan glädje du förskaff'de [765]
Med mig i hemlighet, att mitt sköte avl'de
Sin växande börda. Under tiden Krighet uppblossade,
Och stridens fält i Him'len; vari återstod
(För vadan annat kunna ske) för vår Allsmäktige Fiende
Klar Viktoria, för våran del förluster och fördrivning [770]
Genom hela Empyrén: ned de föllo
Huvudstupa bortdr'vna ifrån Himmelens Höjd, ned
I dessa Djup, och i det allmänna fallet
Jag tillika; vid vilken tid denna mäktiga Nyckel
I mina händer förlänad's, med bud om att behålla [775]
Dessa Portar tillslutna för evigt, på det att ingen kunna passera
Utan mitt uppöppn'nde. Eftertänksam här jag satt
Allena, men länge satt jag ej, innan mitt sköte
Befruktat av dig, och nu omåttligt växt
Storslagen rörelse kände och beklagans våndor. [780]
Till sist denna odiösa avkomma vilken du nu ser
Till dig föddes, våldsamt frambröt
Rev genom mitt innanmäte, på det att med fasor och plågor
Förvriden, hela min nederdel sålunda växte
Omdan'd: men han min inavlade fiende [785]
Framk'mmo, svängande sin dödliga Gadd
Skapad att förgöra: Jag flydde, och utrop'de Döden;
Helvetet skalv vid det vedervärdiga Namnet, och hon suck'de
Från alla sina Grottöppningar, och tillbaka genljöd Döden.
Jag flydde, men han förf'ljde (dock mer, verkar det, [790]
Uppt'nd utav lust än av raseri) och vida kvickare,
Mig hans mor hann ifatt helt bestört,
Och i omfamningar våldsamma och vidriga
Framalstrade med mig, av denna våldtäkt födas
Dessa skrikande Monster som med oupphörliga tjutanden [795]
Mig omringar, som du såg, var timma avl'de
Och var timma födda, med oändlig sorg
För mig, ty då de lyss till det sköte
Som dem framfödde återvänder de, och ylar och gnager
Mina Tarmar, deras måltid; sedan framspränger [800]
En ny med medveten fasa mig pina och jaga runt,
Så av vila eller uppehåll jag intet finner.
Inför mina ögon mitt emot där sitter
Den Grymma Döden min Son och fiende, som dem eggar,
Och mig hans Upphov skulle helt snart uppsluka [805]
I brist på annat byte, om det ej var för att han visste
Hans ände med min var sammanflätad; och vet ock att jag
Skall visa mig att vara ett bittert Stycke, och hans bane,
Närhelst det skall ske; sålunda Ödet uttalte.
Men du O Fader, jag förevarnar dig, sky [810]
Hans dödliga pil; ej heller fåfängt hoppas
Att vara osårbar med dessa skarpa Vapen,
Fast med him'lskt temperam'nt, den dödsbringande stöt,
Förutom han som regerar ovan, ingen kan motstå.
Hon avslut'de, och den förslagne Fantasm sin sedlära [815]
Strax hade lärt, nu mildare, och sålunda lugnt svarade.
Kära Dotter, då du hävd'r att jag är din Sire,
Och min fagre Son här visar mig, den kära förbindelse
Av kurtis med dig erfor i Him'len, och fröjder
Då sköna, nu sorgsna att nämna, genom ödesdiger förändring [820]
Oss vederfarits oförutsett, otänkbart, vet att
Jag inte kommer som fienden, utan för att släppa fri
Ut ifrån detta mörker och dystra plågohuset,
Både honom och dig själv, och alla de Him'lska Härskaror
Av Själar som med rättvisans anspråk beväpn'de [825]
Med oss föll från höjden: från dem går jag
Detta ödsliga ärende allena, och för alla krafter
Mig själv exponera, med ensamma steg att vandra
Det grundlösa djup, och genom tomheten ofantlig
Att söka med vandrarens strävan en plats förutspådd [830]
Skulle vara, och, av sammanfallande järtecken, här och nu
Skapad rund och väldelig, en plats av frid och lycksalighet
I Him'lens Gränsmarker, och däruti placer't
En uppkomlingsras av Varelser, att utfylla
Kanhända vårt lediga utrymme, ehuru mer avlägs'n, [835]
Om icke Him'len överbelast'd med kraftig multitud
Kan lyckas förflytta nya gräl: Vare det så eller ej
Alls fler hemligheter nu skap'de, Jag hastar
Att veta, och väl med denna vetskap, skall snart återvända,
Och medbringa er till den plats där Du och Döden [840]
Skall dväljas i frid, och upp och ned osedda
Bevinga i stillhet de fogliga Vindar, balsamer'd
Med odörer; där skall ni bli f'llda med föda
Oändligt, allting skall vara erat byte.
Han upph'rde, ty bägge synt's högeligen nöjda, och Döden [845]
Flinade otäckt ett kusligt leende, att höra att
Hans svält skulle fyll's, och välsignade sin mage
Bestämda för denna goda timma: fröjdad's inte mindre
Hans moder illa, och sålunda talte till sin Sire.
Nyckeln till denna infernaliska Håla behörig, [850]
Och befallen av Him'lens omnipotente Konung
Vars väktare jag är, av honom förbjuden att upplåsa
Dessa Diamanthårda Portar; mot alla krafter
Döden redo står att sin gadd anbringa,
Utan fruktan att bliva öv'rträffad av levande styrkor. [855]
Men vad tack skyldig är jag honom styrande därovan
Som hatar mig, och hit haver nedtryckt mig
Till denna Tartaros djupa förstämning,
Att här sitta i förhatlig Tjänst fängsl'd,
Him'lens Innevånare, och him'ls-födda, [860]
Här i perpetuell vånda och plåga,
Med fasor och med skrål omsluten runt
Av min egen kull, som uppå mina tarmar sig livnära:
Du är min Fader, du min Upphovsman, du
Mitt väsende sk'nkte mig; vem skulle jag då åtlyda [865]
Om ej blott dig, vem följa? du skall snart bringa mig
Till denna nya värld av ljus och sällhet, ibland
Gudarna som lever i lugn och ro, där jag skall Regera
Vid din högra hand vällustigt, som väl anstå
Din dotter och din käresta, utan slut. [870]
Sålunda talande, från hennes sida Nyckeln den ödesdigra,
Tragiska verktyg av all vår ve och plåga, hon tog;
Och emot Porten styrde sitt bestialiska släptåg,
Oförtövat det väldiga Fällgaller högt uppdrog,
Vilket förutom henne ej ens alla de Stygiska krafter [875]
En gång kunna ha förflytt't; sedan i nyckelhålet vred om
Den intrikata vakthållning, och var Regel och vart Galler
Av massivt Järn eller solitt Stenblock med lätthet
Lösgjord's: och plötsligt uppflyga öppn'de
Medelst våldsamt återstudsande och gnissel ljudande [880]
De infernaliska dörrar, och uppå deras gångjärn knarrade
Hård Åska, som den lägsta botten skakade
Av Erebus. Hon öppn'de, utan att stänga
Exceller'de i sin styrka; Portarna vid'ppna nu stodo,
Så att med utsträckta vingar en Banerförsedd Härskara [885]
Under utbredda Fanor marscherande kunna där passera
Med Häst och Stridsvagn i ordning av lösa led;
Så vidsträckta stod de, och såsom en Smältugns mynning
Framkastande utspridande rök och eldslågor röda.
Inför deras ögon plötsligt synbart där skönjdes [890]
Det urgamla djupets dolda, mörka
Ofantliga Ocean utan gränser,
Utan dimensioner, där längd, bredd, & höjd,
Och tid och rum förlorats; där den äldsta av Nätter
Och Kaos, Naturens Förfäder, hålla [895]
Evig Anarki, mitt uti oväsendet
Av ändlösa Krigh, och i förvirring befinna sig.
Ty värme, kyla, fukt, och torka, fyra vilda Kämpar
Strida här om Herravälde, och till Slaget bringar
Sina embryoniska Atomer; de runt flaggan [900]
Av vardera fraktion, i sina åtskilda Klaner,
Lätt-rust'de eller tungt, skarpa, släta, snara eller slöa,
Populus översvärmar, oräknel'ga såsom Sanden
Av Barcas eller Cyrenes förtorkade jord,
Lagda åt sidan av krighande Vindar, och balansera [905]
Sina lättare vingar. Till vilken dessa mest vidlåda,
Han som styr momenten; Stridsdomare Kaos där sitter,
Och genom beslut mer tilltrassla skärmytslingar
Genom vilka han Regerar: närmast honom höge Skiljedomare Tillfällighet
Styr över alltsammans. I denna vilda Avgrunden, [910]
Naturens Sköte och kanhända hennes Grav,
Av varken Hav, ej heller Strand, eller Luft, eller Eld,
Men alla dessa sammanblandade med digert innehåll
Förbryll'nde, och vilka som sålunda må evigt strida,
Om icke den Allsmäktige Skaparen dem förorda [915]
Sin mörka materia att flera Världar skapa,
I denna vilda Avgrunden den vaksamma fantasm
Stod uppå Helvetets rand och spej'de ut ett tag,
Begrundade sin Färd: ty ingen trång fjärd
Hade han att korsa. Ej heller hans öra mindre brus'de [920]
Av oväsenden höga och förödande (att jämföra
Stora ting med små) som då Bellona stormade,
Med alla hennes hamrande Maskiner föresatta att rasera
Någon Huvudstad; eller mindre än om detta format
Utav Him'len skulle falla, och dessa Element [925]
I myteri hade från hennes Axel slitit
Den orubbliga Jord. Till sist hans Fullsegels Avantgarde
Han utbreder för flykt, och i den strömmande rök
Försmå marken upplyft, därifrån mången Mil
Som i en molnig Stol uppstiga ridande [930]
Oförvägen, men detta säte snart falerande, möter
En väldig tomhet: helt oförhappandes
Flaxande sina plymer gagnlöst lodrätt ned han faller
Tiotusen famnar djupt, och tills denna timma
Hade nedfallit, om inte av en olycklig händelse [935]
Det starka återkastandet av ett tumultartat moln
Fyllt utav Eld och Salpeter påskyndat honom
Lika många mil till väders: denne furie stann'de,
Släckt i ett Sumpmarks Syrten, varken Hav,
Eller det stadiga torra Land: nära snavande vidare han gingo, [940]
Trampande det grova underlag, halvt till fots,
Halvt flygandes; hövas honom nu både Åra och Segel.
Som när en Grip genom hela Vildmarken
Medelst bevingad kurs ovan Berg eller Dal myrlik,
Förfölja den Arimaspiske, som förstulet [945]
Från sitt vakande förvar hade tjuvat
Det vaktade Guld: Så ivrigt denne fantasm
Över kärr och brant, genom sund, ojämn mark, tjockt buskage, eller glest,
Med huvud, händer, vingar, eller fötter följer sin väg fram,
Och simmar eller sjunker, eller vadar, eller kryper, eller flyger: [950]
Omsider ett allomfattande vilt larm
Av bedövande ljud och läten alla oförståeliga
Borna genom det ihåliga mörka attackera hans öra
Med högsta våldsamhet: ditåt han sig vänder,
Oförfärad att där möta vadän makt [955]
Eller Ande av den nedersta Avgrunden
Som i de
från Gävle
Spara bokmärke
Föregående
