Lakanet kändes smutsigt mot hennes nakna kropp.
Hon vände på sig, försökte minimera antalet centimeter som pressade sig emot henne.
Hungern skar likt iskallt stål och hon kände sig äcklig. Kvällen äcklade henne, hennes händer äcklade henne. Hur hade de kunnat svika henne vilja så totalt? Tryckt in all den föda hon inte ville ha, tvingat henne att svälja. Gång på gång fyllt hennes mun, från tunga till gom, till bredden med dåligt samvete. Pressat, pressat, pressat. Fortsatt att trycka så hårt att när väl den söndertuggade ångesten nådde magen, hade det inte lämnat henne något annat val än att tvinga dem att få upp skiten igen. Med fingrar likt frätande tentakler, bänt hennes käkar ur led, rivit sönder hennes hals.
Skiten skulle upp igen.

Hon var hungrig, utsvulten i en kropp som kändes tung, meningslös och hon låg på skitiga lakan.

Hon vände sig, kände hur tyget skavde, försökte finna lugnet på andra sidan. Det var lönlöst.

Lakanet, det som fanns på det, var helt enkelt bara för smutsigt.