Oron. Den finns där, hela tiden.
Ända sedan remissen. Ända sedan den blev bekräftad. Det var inte bara i hennes huvud, utan den fanns där. Den var bekräftad.

Knölen.

Den var lika säker, lika sann som att solen stiger varje morgon för att sedan gå ner. Inget påhitt, inget bullshit, ingen lögn.

Den fanns där.

Och med den kom oron. Som ett ständigt illamående. Som en huvudvärk som vägrade att gå över. Den kändes, den var med henne och den lämnade henne aldrig ifred, inte ens när hon behövde tänka för att förbi lugn, stabil och tillräknelig.

Inte ens då.

Handen dolde bröstet, och vad som fanns inunder. Inunder huden, alla tusentals blodkärl och muskler. Inunder henne själv. Där fanns den. Som om den väntade på henne.
Och bara på henne.

Hon tryckte lätt och det knöt sig i mellangärdet, i bröstkorgen, i varenda tanke och tårkanal.

Så nära hjärtat.
Inbäddat i oro, i hennes liv.

Knölen.