Det svartnade. Smärtan som trängde sig igenom alla tusentals celler var förödande, ett iskallt ärligt leende, vars tänder likt sylvassa knivar. Upp och ut ifrån nacklob, tinning och pannben. Ett knytnävslag utav is. Vita nävar, vita ur lögn. Vita av sanning.

Och det svartnade.

Hon drog djupa andetag, det ena efter det andra. Fyllde strypta lungor med nytt syre. Måste andas, måste se. Måste förstå. Knuten växte, fäste strupe med magsäck. Band ihop, kvävde, tjudrade fast. Måste andas, måste se.

Måste förstå.

Det rasslade. Som om var och ett av hennes hjärtslag kastades ut ur hennes mun med all förbrukad koldioxid. Det brann i bröstet och hon försökte gråta för att släcka elden. För varje droppe, föll förståelse likt förtröstan ur hennes vakna blick. Hon såg. Hon såg och näven greppade tag, tog tag i varenda tanke, varenda känsla. Slöt sig om allt som var sant och det svartnande.

På knä.

Hon ville spy. Ville kräkas. Tömma sig själv på denna självförakt. Motviljan att få vara lycklig. Detta självhat som fick, som tog, som hon självmant gav näring från allt som var vackert. Ifrån det som gjorde livet värt att leva.

Hon grät.

Knuten var inte av ondo, den var en mur. Den hade funnits där så länge att hon inte såg den längre, hörde den inte. Förstod inte att den var byggd av henne själv för att hålla hennes egna bristande tilltro till dagen på betryggande avstånd. Hon hade burit varenda sten, strukit på dess bindande murbruk med sina egna händer. Allt för att hålla hennes själv, på säkert avstånd.

Hjärtligt skyddsvärn.

Och nu var det krig, röda vita rosen. Tanke mot klaff och hon stod mitt i mellan, naken inför stridens hetta med bara viljan att kunna älska - på riktigt -
i sin famn. Hennes rustning. Hennes brynja.

Hennes lovande gryning.