De var så många, men inte tillräckliga. De föll i hundratals, tiotusentals från ett för gammalt duschmunstycke. Var och en av dem ebbade ut likt en massörs fingertoppar ovanpå hennes nakna kropp. De smekte hennes kind, dolde ögonens smärta, höll om hennes axlar. Bar henne i dess famn. De ville väl, men de var oförmögna att hemlighålla.

Tystnaden.

Den var kall, den bar en mörk decembermorgon i sina blå händer som den, utan att fråga slöt om hennes hjärta. Hon frös. Drog minnet av kärlek tätare om sig, men kölden som bar hennes namn om halsen var hennes att känna, och hon huttrade bakom slutna ögon.
Orden var en viskning, men likvärd hörbar för sanningens öra.

”Hör inte jag av mig, så gör inte han det heller”

De omgav henne, föll från ovan likt stjärnfall men de bar inga önskningar, ingen tröst. De bjöd på en okännbar värme. Hon lät huvudet falla mot knäna där hon satt hopkurad på det hårda golvet. Cendréfärgat kakel.

Dold under tiotusentals droppar.

Över ett år hade gått sen den dagen i juni då de låtit deras händer presentera sig för varandra. Över ett år sedan deras läppar kyssts under midsommarhimmelens rodnade blick. Ett år sedan de klätt av sig nakna och knullat varandra. Nej de hade inte älskat, inte fören långt senare.

Nu däremot älskade de med varandra och hon älskade honom. Mer än hon någonsin tillåtit sig själv att älska. Någonsin. Någon. Med skrapsårsröda naglar hade hon kommit att riva alla de murar som var hennes, som hon byggt och nu stod hon med sitt hjärta i utsträckta armar, från en uppbänd bröstkorg som blödde kärlek ur varenda liten millimeter av hennes kropp, varenda beståndsdel.

Och han hörde inte av sig.

Hon grät. Hon grät tills dess att duschen kände sig otillräcklig. Hon grät tills dess droppar drunknat och hon slutande inte gråta fören hon själv inte längre befann sig ovanför medvetandes yta. Hon grät tills dess att hennes lungor förvandlats till tårar.
Hon skulle gråta tills dess att tystnaden inte längre gjorde ont.


De smekte hennes kind, dolde ögonens smärta, höll om hennes axlar.


Men hon skulle aldrig komma, att sluta gråta.