En gäll signal skar i hans hjärna och med stor möda lyckades han öppna sina trötta ögon. Han viftade planlöst med handen för att få väckarklockan att tystna och insåg med ens ett par saker. 1. Han låg fortfarande i soffan. 2. Det var inte väckarklockan det var telefonen som åstadkom det hjärtskrikande ljud som stört hans drömlösa sömn.Oturligt nog låg den bärbara inom räckhåll så han kunde inte komma på någon anledning till att han skulle skippa svara, däremot fanns en anledning till att svara... att få tyst på tjutandet.

\"Ehm .. hm Nathan\" Hans röst bar utan tvekan spår av den trötthet som besatt hans hela väsen.
\"Oh äntligen svarar du, det är Sandy.. \"Rösten som ersatte telefon singalen var inte att föredra, hon snyftade pladdrade och skällde och väsnades. Vid behov lät Nathan höra vad som borde passa in vid just det ögonblicket...
\"... fast ärligt talat Penny Swanson? kan du tänka dig av alla jäkla hyndor han kunde ha valt...\" Någonstans gjorde Nathan en minnesanteckning i hjärnan, Penny skulle förmodligen ringa senare under dagen och skrika om samma historia. fan Han sneglade på klockan, hon var halv fyra på morgonen, han kunde ha sovit i 45 minuter till om han skippat frukosten och ändå hunnit i tid till jobbet, istället låg han i soffan, iklädd gårdagens kläder med ett hysteriskt fruntimmer skrikande i hans öra.
\"Du vet att du förtjänar bättreSandy...Diego.. ja han är väldigt ombytlig det visst du när du började dejta honom\" Försent insåg han att han klampat rakt in i klaveret, tjuten tilltog, han kunde nästan kännar hur hennes tårar rann ur luren in i hans öron

Han hann inte duscha den morgonen. Han slet hetsigt av sig en skrynklig skjorta för att dra på sig en nytvättat t-shirt, med en stressad rörelse sniffade han mot armhålan samtidigt som han slet på sig en sko, en manöver som nästan slutade med att han föll raklång in genom badrumsdörren. Svärande, muttrande och irriterad lämnade han sin lägenhet för att åka till jobbet.

***

Hon var vaken. Lukten av sjukhus hade den effekten på henne, den satte alla hennes system på defensiven. Antiseptiskt, kliniskt.... då och då tittade sköterskor in och talade vänligt med henne. Hon blängde bara tillbaka på dem. Hennes handleder var hårt fästade i sängen, tydligen en försiktighetsåtgärd mot självmordkandidater. Dörren öppnades igen och en av de sköterskor som sprungit där ett par gånger dök upp med en bricka.
\"Nu ska du få lunch vännen\" kvinnan var kanske i 50 års åldern, men ändå såg hon yngre ut på något vis. Det hade kanske att göra med de oerhört vackra leendet eller de värmande vänliga bruna ögonen.
\"Jag har inte uppfattat om det är Miss eller Mrs Fletscher\" kvittrade kvinnan medan hon drog fram en stol till sängen.
\"Victoria\" kvinnan i sängen harklade sig smärtsamt \"Kalla mig Victoria\"
\"Okej Victoria, jag heter Patricia Duncan, du kan kalla mig Pat, alla andra gör det så det har blivit det enda jag lystrar till\" Victoria Fletscher valde att nicka mot den gladlynta sköterskan och spände hela kroppen då den första skeden närmade sig hennes mun
\"Slappna av vännen, det kommer att kännas när du sväljer det men det är specialgjort för din hals så det kommer även att ha en lindrande effekt!\"
Det gick bättre än Victoria hade trott, och den lättnad hon känt när sköterskan kallat henne Fletscher var större än hon kunde förmå sig erkänna. Om hon var känd som Fletscher ännu kanske hon var trygg.


När sköterskan matat henne färdigt satte hon lungt kvar och pratade på en stund. Victoria följde hennes knubbiga fingrar när det drog igenom den nästan svarta håret som var uppsatt i en lös svans. Hon pratade på om allt och inget. Victoria hade själv aldrig besuttit den talangen, att prata på om oväsentligheter men hon njöt ändå av att omges av kvinnans mjuka sköna röst. När Pat Duncan reste sig upp kände Victoria en besvikelse.
\"Nä nu är min rast slut, men jag kommer och tittar till dig igen senare\"


Kvinnan lämnade rummet och plötsligt kom ångesten tillbaka igen. Men Victoria grät inte, för många år sedan hade hon lovat att aldrig någonsin gråta mer så hon fick helt enkelt nöja sig med att stirrra upp i lysrören som obarmhärtigt strålade ner på henne.

Någon gång måste hon ha somnat för hon vaknade till liv av att dörren åter gled upp och Pat Duncan visade in en man till henne.
\"Det är inte ofta ni hälsar på oss vuxna mr Moore kvittrade hon, jag trodde ni föredrog barnen på er egen avdelning\"
Mannen släppte inte henne med blicken och Victoria kände sig illa till mods.
\"Jo du mrs Duncan barn är nästan alltid trevligare än vuxna dessutom låter några av dom mig vinna när vi spelar fia med knuff\" Sköterskan kucklade glatt och lämnade dem ensamma.

\"Hej\" sa mannen fortfarande stående på samma fläck som han stått sedan han stigit in i rummet.
\"Jag ville bara se hur ni mådde efter gårdagens strapatser\" Hans röst var låg och mörk, men inte på ett skrämmande sätt utan på ett betryggande sätt. Hon fortsatte stirra på honom och han verkade bli lite illa till mods.
\"Hoppas mrs Duncan tar hand om dig\" Han satte sig ner på en stol som stod placerad flera meter bort från sängen och granskade henne, det kändes åtminstone som om han gjorde det. Hon nickade avvaktande mot honom och han såg lugnad ut.

\"Hennes son tog livet av sig för fyra år sedan, han hängde sig i garaget\" Victoria gjorde stora ögon mot främlingen som pratade om hennes misslyckande rakt ut som om det var hans rättighet att ens yttra något om händelsen.
\"Jag tänkte bara om du undrade varför hon är så...\" Han pausade och granskade sina fingrar som om det på något vis förändrats radikalt och de förundrade honom \"Jag tror hon vill ta extra god hand om dig, för att.. ja... du vet... situationen väcker minnen\"

Victoria stirrade på honom. Hon visste att det var oartigt att stirra, ändå kunde hon inte hjälpa det. Det fanns ändå inte mycket annat att titta på i det vitmålade rummet där hon låg.
\"Vem ... ehh..hm ..\" hennes röst lät fortfarande löjligt hes och orden skar mot struphuvudet på sin väg upp
\"Vem är jag?\" han tittade upp från sina fingrar och log för första gången. Hans leende lyste upp hans trötta ansikte och han såg ut som en busik pojke som eventuellt skulle kasta en vattenballong på henne eller något liknande. Hon önskade att han skulle sluta le, det var störande...
\"Nä det är klart du inte minns något från igår\" hon misstänkte att han pratade mer för sig själv än direkt till henne.
\"Det var jag och min gammelmormor som hittade dig i lägenheten, när repet släppte från kroken dråsade du i golvet och dunsen väckte henne, så hon ville att jag skulle hjälpa henne kolla att allt var alright med hennes granna och det såg inte ut att vara allt för väl med dig... och på den vägen är det\" Han tvekade lite och hans blick vilade på hennes rufsiga hår.
\"Jag jobbar på barnavdelningen men jag vill bara vet att allt är bra med dig... är det okej om jag tittar in ibland?\"
Hon hade lyssnat på honom, han verkade vara väldigt snäll så hon nickade och försökte sig på ett litet leende

***

Hans skift hade slutat och han hade endast en tanke i huvudet, i alla fall nästan bara en tanke och den handlade om den säng som stod hemma i hans lägenhet och väntade på hans trötta kropp. Dagen hade känts som en vecka, medan hans lunchrast hade rasat förbi i en hastighet som Schumacher skulle blivit imponerad av. Han parkerade bilen på den vanliga platsen och stönade trött för sig själv.Vilken jävla dag...

Han orkade inte med trappen utan vilade mot väggen medan han väntade på hissen skulle orka sig ner. Han steg in och drog igen de rostiga gallerdörrarna, tryckte på en vit knapp med bortnött siffra. 3 minuter senare drog han ut jacket ur telefonen och snubblade ur jeansen och t-shirten in i duschen för en snabb värmande dusch. Inlindad i ett urtvättat badlakan med kalle anka på drog han snart det tjocka duntäcket ända upp till hakan och slöt ögonen. Äntligen, sova... sömn...Varför? Frågan ekade i hans annars sömninga hjärna. Varför hade kvinnan hängt sig? Varför ville hon dö? Han vred på sig och svor irriterat. När han hälsat på henne på sin lunchrast hade han velat fråga, men eftersom hon stirrade på honom som om han var en inkräktare avstod han och försökte tjattra på om tjafs.Redan under gårnatten hade han märkt att hon var på tok för mager för vad som kunde anses hälsosamt, men inbäddad i de kritvita lakanden hade hon sett ut än värre.

Med ett irriterat grymtande vände han sig på mage och borrade huvudet ner djupt i kudden. Sömnen slöt sig om honom som en tjock filt av sammet och han hann med att le åt vetskapen att nu skulle han få sova när tankarna åter tog över och trängde undan den välbehövliga sömnen

Själv skulle han aldrig vilja ta bort sig själv. Han kunde tänka ut många saker som skulle få honom lessen nog att kanske snabbt överväga saken, men aldrig någonsin skulle han kunna tänka sig löpa linan ut. Att få leva var en gåva, all skit som trillade över en i vardagen var där för att man skulle lära sig uppskatta det som var bra... utan problem och irritationsmoment skulle en sån sak som en perfekt lasagn, eller en ypperlig bok sakna betydelse...de små sakerna i livet det var dom som gjorde det värt att leva, sättet som solen bröts i regndroppar, den första tussilagon som grinade brett mot vårsolen...grattulationskort från människor man trodde inte visste om att man fyllde år....Varför ville hon inte leva? Han kunde inte förstå, allt gick att lösa, han kunde inte tro något annat... det måste gå lösa, elände var till för att fixas, problem var till för att lösas...

2 timmar senare sov han djupt. Drömmarna fick inget grepp om hans trötta hjärna och hans sömn fick vara ostörd.

***

Loretta vattnade blommorna med äggskal i vattnet. Så hade hennes mamma gjort och hennes mormor med och de hade aldrig haft problem med ohyra i sina blommor. Hon älskade sin balkong och hon hade alltid enorma blomlådor med alla världens färger blandade, det var hennes sätt att bibehålla lite närhet till naturen trots sin höga ålder. Det bästa hon visste var när besökare kom och vädret tillät att hon bjöd dom på kaffe och kakor ute på den välvårdade balkongen, men även att sitta där själv och bara njuta av utsikten tilltalade henne.

Idag var en sådan dag. Visserligen var det rätt molningt men när solen tittade fram var balkongen som ett paradis. Hon satt med en kopp Earl Grey med två teskedar honung i och lät blicken följa händelserna på gården. Det bodde inte så många barn i området men en familj med fyra barn hade flyttat in förra våren och nu lekte de ute på den grönskande gräsmattan. De sparkade boll, Lorettas syn var inte vad den hade varit men så länge ögonen fungerade skulle hon njuta av den, det hade hon sedan länge bestämt. Sonja, en kvinna som bodde tre hus österut förlorade synen för ett par år sedan och sen dess hade hon inte velat umgås mer, hon kände sig tafatt och förvirrad jämt och verkade allmänt olycklig. Så nufrötiden hade Loretta lärt sig uppskatta de skeva, något ofukuserade bilder hon såg. Hellre lite än inget brukade hon tänka.

En bullrande motorcykel körde in och parkerade på en av de bortre gästparkeringarna. Loretta kisade och tyckte sig kunna se att den var klar röd, men det kunde nog innebära det mesta från orange till lila, helst som solen låg på. Motorcyklisten lämnade av något, vilket troligtvis var hjälmen och försvann mellan husen. Loretta lät åter blicken glida till barnen som sparkade boll och hade just avslutat sitt te när det ringde på dörren.

\"Ett ögonblick\" ropade hon och började den eländig straptaset från balkongen till ytterdörren. Hon kikade som vanligt ut genom det lilla titthålet, allt hon kunde se var en person, förmodligen inte så gammal som hon själv och av manligt kön... om det sedan var hennes sonson eller dennes son det hade hon ingen aning om så hon öppnade.

\"Hej ursäkta, jag heter Philip Fletscher och jag söker efter min syster. Jag träffade en kvinna här nere som trodde du visste mer, hon pratade om någon olycka\"
Loretta drog in andan. Stackars varelse, visste han inte?
\"Stig på unge man stig på, får jag bjuda på kaffe eller te?\"
Mannen som måste vara nära två meter och muskulös hukade sig en aning när han steg in och hans röda korta hår låg tillplattat på hans huvud. Som av en hjälm tänkte Loretta.
\"Var det ni mr Fletscher som körde den fina motorcykeln\" Hon hade träffat rätt. Mannen sken märkbart upp och ögonen strålade
\"Ja, köpte den förra veckan, den är helt underbar\" Han slog sig ner vid hennes ovala köksbord medan hon satte på tevattnet igen.
\"Jo mrs...\"
\"Baldwin\"
\"jo mrs Baldwin, min syster, har det hänt henne något? Jag har förökt ringa henne i flera dagar men får inget svar och hon öppnar inte dörren när jag knackar heller\"
\"Var det länge sedan ni träffades?\"
\"Jag och min syster?\"
Loretta nickade medan hon lyfte upp den våta tepåsen.
\"Ett par år sedan, vi...\" Han såg skamsen ut...\"Vi gled ifrån varandra när hon gifte sig och sist jag ringde hennes make fick jag veta att hon stuckit. Han var arg som ett bi och jag fick inte ur honom något mer. Jag har letat efter henne i säkert 7 månader nu.\"
\"Ojoj 7 månader, det verkar nästan som om hon inte vill bli hittad\"
Mannen tog en djup klunk ur sin kopp och sneglade med olyckliga ögon över kanten på sin kopp
\"Snälla berätta vad har hänt\" Hans röst lät alldeles förstörd när han bad henne om informationen.
\"Ja, det finns inte många fina sätt att säga det på...\" började Loretta...hon visste inte var hon skulle fästa blicken, denna unga man hade rätt att få veta.
\"Er syster hängde sig i en krok i taket...\" Längre hann hon inte innan mannens kopp föll i golvet med ett ordentligt klirr
\"Oh nej\" Han bleknade till den grad att Loretta befarade att han skulle följa koppens bana mot golvet
\"Mr Fletscher... hon ligger på sjukhus.. hon överlevde\"
Mannen gömde händerna i ansiktet och hon hörde honom börja snyfta som ett barn, samtidigt som han mumlade oh gud oh gud oh gud upprepade gånger.
\"Snälla mrs Baldwin, snälla... säg var kan jag hitta henne\"