Lauren drog åt hårdare än hon hade behövt. Tanken på att Victoria fick ont kändes skön. Innan hon själv steg in i den nätta sportbilen fastnade hennes blick på något som såg ut att vara en repa i den dovt violetta lacken. Hon lutade sig närmare och gnuggade orolig med fingret. Smuts. Det var bara smuts. Men en känsla av lättnad satte hon sig i bilen, rättade till sätet och vred om nyckeln. Ricky Martins röst ljöd ur högtalarna när bilen lämnade parkeringen.
”Vad vill du Lauren”
Kvinnan som satt vid ratten påminde mer om en porslinsdocka än en livs levande människa. Inga känslor speglade sig i hennes välsminkade ansikte, det enda som visade på att hon trots allt levde var den svaga vibrationen i hennes näsborrar.
\"Jag ska se till att du lämnar min far i fred för all framtid\"
Hennes röst var lugn och samlad, men orden lämnade Victoria ingen tvivel om hur illa ute hon var...

***

Kvidande och arg, hysterisk och förbannad, skamsen och upprörd. Nathan kände allt... Huvudvärken gick bota, med nog mycket tabletter så skulle den försvinna, men oron? Skammen? Rädslan? Bilden av hennes ögon medan hon höll den stinkande trasan mot hans ansikte. Han hade sett rädsla, han hade sett sorg och han hade sett kärlek... nu satt han här, i hallen öm till kropp och själ.

En strimma ljus trängde in genom fönstret i sovrummet. Hur lång tid hade gått? Efter ett till försök att ställa sig upp beslutade han sig, det fanns ju inga vittnen, för att ta sig till sovrummet på alla fyra. Han måste göra något, men vad?
Väl inne i det stökiga rummet slet han upp en låda och grävde runt tills han hittade huvudvärkstabletterna. Eftersom inget vatten fanns att tillgå, tuggade han dem med en bister grimas.

Efter 15 minuter kändes det som om det började bli bättre. Han steg upp och drog på sig ett par jeans. Victorias saker låg utspridda i rummet och plötsligt fanns ett behov av att rota i dom, söka efter något,... vad som helst.. bara det hjälpte honom hitta henne. Hade hon velat söva honom eller bara gjort som hon blev tillsagd, de sista minuterna innan mörkret var fortfarande dimmiga och diffusa.

Han slet upp en av hennes två väskor på sängen. Innehållet kastade han slarvigt på golvet. Bara kläder. Med en växande irritation slet han upp andra väskan. Ovanpå allt annat fanns ett foto. Ramen var enkel, smal och svart och innanför glaset var en bild, en bild på ett litet barn, en flicka. Hennes stora bruna ögon stirrade mot honom, han visste inte mycket om barn, men den här kunde inte vara mer än högst 6 månader. Han stirrade länge på fotot. Vem var den här flickan? Han sjönk ner mot väggen, men inte ens för en sekund släppte han barnet med blicken.
I sitt minne spolade han bakåt till hennes berättelse... till kejsarsnittet, till Colin... han hade sagt att hennes barn dött. Hade det verkligen dött? Han stirrade på bilden, flickan hade helt klart sin mors lilla näpna mun, hon hade sin mors nätta näsa som pekade bara något uppåt...

Vad man än sagt, Victorias barn levde.

***

Marcus hade fått punktering. Han ville skrika och svära men insåg att det enda han kunde göra var att byta det jävla däcket. När han fått dit reservdäcket såg han föraktfullt på sina smutsiga händer, svarta och grå händer förknippade han med förfall och fattigdom. HAN Marcus Lexington var rik, och långt ifrån förfallen. När han satt sig i bilen och torkat av det mesta med en våtservett såg han den välkända bilen störta förbi honom på motorvägen. Lauren...

Han tänkte inte ens efter, utan satte av efter henne. Vad hade hon i kikaren? Han skulle inte låta henne komma undan, hon hade förrått honom, hennes egen far...

***

Nathan blev plötsligt införstådd med situationen. Victoria hade knappast lämnat hemmet frivilligt iklädd hans t-shirt... Han flög upp och huvudvärk och yrsel var glömt. Han slet i väskan, handdukar, sängkläder, en yllatröja och en antecknings bok. Han slog upp den. En dagbok, hon hade skrivit dagbok... Sista anteckningen var igår han spände ögonen i texten

Jag har insett nu att jag låtit rädsla styra mitt liv. Att jag hela tiden förtjänat mer än jag fått i mitt förhållande till Marcus. Sen jag träffade Nathan har han lyckats värma mig bara med sin blick, han har lyckats bryta ner dom murar jag byggt i ren självbevarelse drift.Jag önskar jag träffat honom tidigare, att vi hade en chans att se vart saker skulle utvecklas, men jag måste iväg...det är bara så svårt att ha sett lyckan och lämna den bakom sig.

Nathan lät ett finger smeka papperet. Hon hade gråtit. Papperet var så där bubbligt som det blev av droppar, hon hade tänkt lämna honom, det visste han.. eller? Varför tog det så ont, varför tog det så jävla ont. Han slöt ögonen och svalde innan han fortsatte läsa.

Colin är död. Olycka påstods det, men jag tror inte det. Jag tror han blev mördad. Han blev mördad för att han försökte hjälpa mig, bara det faktum att jag är här innebär fara för Nathan, om något skulle hända honom... jag skulle inte stå ut ... Familjen Lexington är galna, något sjukt vilar där andra människor har hjärnan... jag tror att Lauren lät mörda sin bror, kanske visste Marcus om det... Babette försökte varna mig, men jag tog henne bara som svartsjukt föredetta fru...

Imorgon ska det ske. Kanske klarar jag det, kanske får jag min dotter tillbaka, kanske kan jag hitta lyckan igen. Kanske, misslyckas jag men att dö kan inte ta vara mer smärtsamt än vad det är att leva.

Jag ska hämnas, dom tog mitt barn ifrån mig - dom ska få betala och dom kommer inte att gilla det pris jag tänkt mig.

En halv tom sida följde och Nathan vände blad. Tomt. Paniken växte inom honom. Någon hade kidnappat ett barn, någon hade låtit döda Colin och nu var Victoria i deras våld. Han slet till sig telefonen och slog med hetsiga fingrar ett nummer.

Fyra signaler gick fram innan en man svarade i andra änden.
\"Det är Nathan, jag behöver din hjälp\"

***

Den violetta bilen svängde in på en liten skogsväg. Marcus visste mycket väl var den vägen skulle leda. Han saktade in, nu när han visste var de var p väg behövde han inte stressa. Han hade inte varit där sedan Lauren var liten, och han hade ingen längtan att åka dit igen. Men han var nyfiken, vad kunde Lauren vilja hans syster? Hon var ju helt rubbad, visste flickan inte det? Han parkerade bilen en bit från stugan och bestämde sig för att ta sig till fots resterande del av vägen. Både för att kunna dyka upp obemärkt, men även för att han inte ville utsätta sin fina bil för vägar i detta odrägliga skick.

Cornelia, han hade inte sett henne på 15 år. Hon var tio år äldre än han själv och hade redan i barndommen visat sig ha svåra psykiska problem, precis som deras mor. Deras far hade inte velat att Marcus skulle bli påverkad av systerns vansinne och hade därför hyst in henne i ett litet torp och betalade en sjuksköterska att hålla reda på henne. En sjuksköterska, som han själv haft användning av vid flera tillfällen.

Men att Lauren åkte hit, det var inte bra. Inte bra alls. Han tryckte handen mot bakfickan där en utbuktning talade om att den var kvar. Han tänkte inte låta någon, inte ens Lauren dra honom vid näsan, men pistolen var till för att skrämmas, åtminstone ville han tro det. Att förlora en son och en dotter var tillräckligt, Lauren var nu hans enda barn, men ett barn skulle hedra sin fader... eller hur?