Del 17
Ett kort kapitel... första gången jag stött på en mur i min fantasi... svårt att närma sig slutet...Några förändringar...


Först lät det bara som ett litet gnissel. Men inom ett par sekunder steg ljudet genom den stängda dörren ut till den samlade skaran människor. Ett vrål. Ett ilsket vrål. Ett vrål som krävde uppmärksamhet på en gång, ett vrål utstött av en människa i mycket ringa ålder.

Lauren och Marcie stelnade till och såg på varandra. Marcus såg mest förvirrad ut. Själv kände Victoria ett behov i djupet av sitt hjärta vakna till liv. Kunde det vara? Var det verkligen? Tårarna steg upp för hennes ögon.
”Ni ljög” Hennes röst var grötig men hon lyckades ändå låta hård och bestämd.
\"Hon dog aldrig, min dotter dog aldrig ni gömde henne från mig...Colin skickade en bild...\" snyftningarna tilltog \"Vem gav er rätten att ta mitt barn ifrån mig?\"
Plötsligt växte lusten att leva, även om de försökte skulle de inte få döda henne, någon behövde henne, hon behövdes...meningen med livet hade kommit tillbaka och här stod hon någonstans ensligt med människor som alla ville hon illa på något vis...
Lauren fäste blicken på en osynlig punkt framför sina fötter.
”Hon ljuger Lauren” Marcus hand hade sjunkit ner och hans pistol hängde löst intill hans lår
Lauren skakade på huvudet.
”Jag är din dotter” hennes röst lät mer som ett kvidande ” Du behöver inte en till, du har ju mig”

***
”Det är jäkligt mörkt” Nathan stirrade upp mot det ståtliga huset.
”Ja... men jag ringer på” Paul stegade iväg mot den magnifika utsirlade dörren och knackade i den gyllene dörrklappen. Huset förblev tyst och stilla.
Nathan trampade otäligt fram och tillbaka upp för trappan.
”Nä nu sticker vi, vi kan inte stå här och glo på en stängd dörr... hon är illa ute...”
”Jaha” Paul tände en fimp han halat upp ur jackfickan. ”Och var är hon? Hur ska du kunna hjälpa henne om du inte ens vet var hon är, jag tycker vi ringer polisen”
Dörren gled upp med ett knarrande som lät spöklikt under omständigheterna.
”Ja vad kan jag hjälpa till med” Den gamla kvinnan var krum och böjd och Nathan tvivlade på att hon ens såg en meter framför sig trots att hennes glasögon vekrade vara flera centimeter tjocka.
”VI söker Victoria Lexington, eller Lauren för den delen” Pauls röst lät aukotirtär. Nathan hade sett honom i situationer förr där han tog på sig rollen som sin fars son, rikemanna sonen med makt och prestige. Det var en imponerande förvandlign och den gamla kvinnan kisade mot honom innan hon med matt röst berättade att alla lämnat huset innan hon stigit upp.
”Vet ni vart det begett sig”
Kvinnan skakade på huvudet och stängde dörren
”Vi måste ringa polisen” Nathan viskade...varför hade han varit så envis att han inte gjort det på en gång...Paul halade upp sin telefon och slog numret