Det känns som jag har en diagnosfri dag. Jag kan prata utan att gå upp i falsett. Inte heller skrattar och gråter jag om vart annat. Dessutom står jag med båda fötterna på jorden, inte på händer och letar efter mig själv under sängen.

Jag vågar äntligen kliva ut i solljuset och liksom krama om mig själv inför andra. Jag går en promenad till loppmarknaden, vill andas frisk luft och göra mig av med Esaias Tegnérs samlade skrifter som jag ärvt efter morfar.

Det är bara det att ingen verkar se mig. Jag ropar och vinkar, dansar på bordet och rear ut enskilda ord av Esaias, men folk går endast förbi mitt bokstånd. Livets rullgardin faller åter framför mig och till min fasa har jag glömt lyckopillren hemma.

Jag kastar ut Tegnérs skrifter i rymden, men träffar några skolbarn som säljer kladdkaka till klassresan. Jag drabbas av krupp, slår sönder en gummas teservis och rusar till terapeuten när en nyanländ frågar om det är jag som är poeten.


________________