May the warm winds of heaven

blow softly upon your house.

May the Great Spirit bless all

who enter there.

May your moccasins make

happy tracks in many snows.

And may the rainbow always

touch your shoulder.

Cherokee Blessing

 KAPITEL ETT

 Den gamla Forden klättrade som en stenget uppför den branta, smala och knaggliga vägen. Stundtals var det bara två hjulspår med gräs och begynnande buskvegetation emellan. Den höga pickupen gränslade detta med lätthet.

   Monty, vid ratten, undvek skickligt stenar och gropar i vägen. I alla fall de värsta. Det var nog egentligen hans förtjänst, mer än den fyrhjulsdrivna truckens, att den aldrig tappade fotfästet. Långsamt, men säkert, krängde den sig uppför berget.

 Monty var en ny bekantskap. Bara en vecka gammal. Jag träffade honom på utomhusmuséet i Cherokeereservatet. Han jobbade där som guide. Lyckligtvis blev det han som fick ta hand om min grupp. Han visade oss runt och berättade hur hans stam ah-ni-yv-wi-ya, det enda folket, bott och arbetat innan de blev bortkörda av armén 1838 i the Trail of Tears.

   Jag ställde många frågor. Så många att han blev intresserad av mig. Hur kunde en utlänning vara så insatt i indianhistoria? Att jag var det tydde mina frågor på, avslöjade han vid våra senare samtal.

   Vi språkades vid efter visningen och bestämde möte på stan, i den lilla parken nere vid floden.

 Samma kväll kom han gående, med intensivt fjädrande steg, mot den bänk vid vattnet jag suttit på en stund.

   Han räckte fram en kraftig hand, drog upp mig på fötter och klappade mig vänligt på axeln innan han presenterade sig.

   ”Robert.”

   ”Kjell.”

   ”Vadå?”

   ”Kjell.”

   “Shell?”

   “OK. Shell. Det är okay för mig.”

   “Mitt officiella namn är Robert, men jag föredrar Monty.”

   “Monty?”

   “Jajamen! Monty, det är jag.”

   Han var en kraftfull, ståtlig ung man. Lång, rakryggad, mörk hy, mörka ögon, kolsvart hår i två flätor. Flätorna avslutades med pärlklädda lädersnoddar som hängde en bit ner över den urblekta jeansskjortan. Den bar han med uppkavlade ärmar över seniga underarmar. De jeansklädda benen slutade i ett par mycket slitna boots med halvhöga klackar. Han var sinnebilden av en modern indian.

   Vi talade länge den kvällen om våra respektive livssituationer.

   Han berättade hur reservatet hade rest sig sedan casinot byggdes. Nu var den lilla staden, inklämd tillsammans med en flod i en trång långsträckt dal, en turistort. Folk lockades av spelandet och spenderade därför pengar på boende, mat, bensin, souvenirer och hantverk. Detta pengaflöde kom alla till del. Numera bodde de flesta bra. Kalla, fuktiga och mögliga husvagnar var utbytta mot hyfsat fina mobile homes eller små moderna hus.

   Cherokee, staden i Cherokeereservatet i västra North Carolina blomstrade.

Vi träffades några gånger till den veckan. Själsfränder från första stund. En kväll frågade jag nyfiket, ”Har du ett indianskt namn?”

   ”Naturligtvis. Men jag använder det inte.”

   ”Varför?”

   ”Tja, det är så det är.”

   ”En eftergift för civilisationen?”

   ”Där har du rätt.”

   ”Förstår.”

   ”Förresten … mitt indianska namn är Red Arrow.”

   ”Ett vackert namn. Och varför Monty?”

   ”Vad menar du?”

   ”Namnet. Monty?”

   ”Oh! Jag älskar Smoky Mountains. Jag åker upp dit så fort jag kan.” Han pekade över axeln upp mot den närmaste mörkt skogsklädda bergsbranten.

   ”Vad är det som är så speciellt?”

   ”Jag plockar upp dig fem och trettio imorgon så får du se.”

   “Halv sex?” Han såg min förvåning.

   “OK. Sex då.”

   ”Var?”

   “Utanför muséet. Eller vid bron.”

   “Bron blir bra.”

   “Oki-doki. Bron. Prick klockan sex. Vi ses.”

   Han släntrade iväg över den nyklippta gräsmattan upp mot parkeringen. V8:an hostade igång. Den ärrade veteranen seglade nerför gatan mot casinot.

 Den smala stigen slutade i ingenting. Hur ska vi kunna ta oss härifrån, tänkte jag. Det går ju inte att vända. Att backa utför berget är omöjligt. Mina funderingar kom på skam.

   Monty körde ner i kanten på vänster sida, klättrade halvvägs uppför en hög sten innan han slirande med flera hjul samtidigt backade ner i diket på andra sidan, genom det täta buskaget. Sedan ett ryck framåt och Forden stod med sin höga nos pekande neråt. Han flinade åt mitt förvånade uttryck.

   ”Lätt som en plätt. Fyrhjulsdrivning, du vet.”

   Att bilen fått några nya repor utmed sidan gjorde nog ingen skillnad. De fick gott sällskap av andra, äldre släktingar.

Luften var bedövande frisk när vi klev ur. Tystnaden var total när V8:an dött och bilens knirkande av alla chassivridningar avstannat. Det tog en stund att vänja sig.

   ”Monty. Är hösten din favoritsäsong?”

   “Tror det. Gillar kalla klara morgnar i bergen.”

   “Förstår. Trodde det.”

   “Borde kanske ha en Jeep Cherokee istället, bara för namnet, men jag föredrar min gamla trogna Ford.” Han klappade bilen på den dammiga huven.

  Den fuktiga luften kylde ordentligt så jackan åkte på. Dimman som låg som ett lock över bergen skulle, enligt Monty, snart lätta. Då skulle solen snabbt ge behaglig värme. Det var det här fenomenet, med all fukt som de skogklädda bergen gav ifrån sig i form av dimmoln, som gett bergen dess namn, Smoky Mountains.

   Monty klev upp på flaket och plockade fram varsin burköl ur kylväskan. Med den i näven gick vi ett tiotal meter längre fram. Där öppnade sig landskapet. Vi var på kanten av en djup ravin. Därnere var dimman fortfarande tät. Men man såg att den rörde på sig. Vinden från nordväst rörde om i luftlagren när den kom nerifrån dalen och svepte uppför branten mot vår tillfälliga rastplats. Mer och mer av naturen blev synlig.

   Plötsligt bröt solen igenom. Ett starkt intensivt ljus, nästan bländande, skingrade det sista av dimmolnen. En palett av de mest fantastiska färger bredde ut sig framför våra fötter. Olika nyanser grönt, gult, flammande rött, orange och brunt skar kristallklart genom den klara luften. Hösten hade verkligen kommit. Det var tydligare här uppe än nere i staden.

   Solen värmde. Det dröjde inte länge innan jackan kunde knäppas upp. Ölen gjorde gott dit den kom. Tystnaden avbröts av små ljud här och där. Fåglarna blev aktiva av solen. Det knakade i buskarna intill. Strax framför mina fötter började löven röra på sig. En mindre orm slingrade iväg på dagens första jakt, efter både mat och värme.

Högt uppe på den djupblå molnfria himlen syntes en stor fågel cirkla runt i termiken. Den ståtliga fågeln växte till en bredvingad örn när den kom inom bedömningsavstånd. Örnen gjorde en våldsam störtdykning och försvann ur åsyn för ett tag. När den åter syntes hade den ett mindre djur i ordentligt grepp mellan sina kraftiga klor.

Monty lämnade våra tomma burkar i en hink på flaket. Under presenningen, som hela tiden funnits där, plockade han fram ett långsmalt bylte täckt av gamla nötta frottéhanddukar. Han lindade upp dessa. Inuti fanns en pilbåge och ett koger med några pilar.

   Kogret slängde han snabbt upp på ryggen. Bågen tog han i vänstra handen och gick utan att säga ett ord.

   Jag följde tyst i hans spår iakttagande Monty’s, eller i det här fallet mer passande Red Arrow’s, ryggtavla. Det var svårt att hänga med i hans vägvinnande takt.

Kogret på ryggen var gjort i ett ljusbrunt skinn, rikligt dekorerad med geometriska rödmålade figurer och pärlförsedda hängande skinnremsor. Ur kogret stack några pilar upp med, till synes, sylvassa spetsar. Spetsarna var röda, liksom övre delen av pilen.

   Aha, Red Arrow. Smart, tänkte jag.

   Bågen var hemsnickrad. Förmodligen egentillverkad. Också den dekorerad med skinn och pärlor. En lång svart fjäder dinglade fritt i dess nederdel.

Plötsligt stannade Red Arrow. Jag höll på att gå in i honom. Han vände sig om, fick ögonkontakt, och pekade upp till höger. Där seglade en stor svart skepnad fram bakom en hög långbarrig tall. En korp. Inte lika stor som örnen nyss. Men lika imponerande. Den gav ifrån sig tre karaktäristiskt dova baskraxande ljud, samtidigt som den cirklade över våra huvuden, innan den lika plötsligt var uppslukad av den täta skogen.

   ”Det är en varning. Vi har nå’nting framför oss.” Red Arrow viskade.

   “En varning?”

   “Ja. Det är vad korpar gör.”

   Försiktigt smög vi några meter till innan anledningen till varningen uppenbarade sig. Cirka etthundra meter framför oss, strax nedanför den nivå vi befann oss på, gick ett par svartbjörnar och letade bär. Det var en hona och hennes årsunge. Svartbjörnen är något mindre än vår brunbjörn. Men lika imponerande. Kvadratiskt byggd. Mycket smidig och rörlig. Dessutom snabb, vilket kunde vara farligt om den blev retad.

   Vi satt en bra stund, på en omkullfallen trädstam, och iakttog ett av Smokies ståtligaste djur.

   När mamma och barn övergivit scenen hasade vi oss vidare nerför slänten till botten av dalen. Där skulle finnas en öppen äng som ofta besöktes av hjortar. Detta var målet denna morgon.

När vi nått botten var det riktigt varmt. Solen stekte. Luften tycktes stå stilla. Det var tyst. Kvävande tyst. Det gällde att smyga som indianer. Ja, Red Arrow kunde naturligtvis den konsten. Själv försökte jag så gott det gick. Vid något tillfälle trampade jag fel, på någon torr kvist, och skrämde upp några fåglar ur det höga torra gräset.

   Red Arrow sträckte ut en arm, vände sig om och visade tydligt med ett finger över läpparna att det nu var extra viktigt att vara tyst. När hans breda ryggtavla steg åt sidan såg också jag. Flera hjortar, både vuxna och yngre, gick och betade på ängen. Han visade, med en handrörelse, att jag skulle stanna. Själv smög han ljudlöst vidare, nu med bågen i hand och en pil beredd. Han gick ner på huk, hasade i skydd av några buskar lite närmare, innan han gjorde sig beredd att släppa pilen.

   Med ett snärtigt ljud från strängen lämnade pilen bågen i riktning mot ett yngre djur, som tydligt visat att det haltade på höger bakben. Innan pilen träffat hjorten låg en ny pil på strängen utifall att den första missade. Det gjorde den inte. Djuret ryckte till, tog några steg innan det gick omkull i en omedelbar död. De övriga utrymde fältet med blixtens hastighet.

   Red Arrow var framme vid hjorten innan jag hunnit fatta vad som hänt. Han drog sin stora kniv, som hängt vid bältet, och skar ett snabbt snitt i halsen. Blodet pumpade ur halspulsådern då jag kom fram. Jag hade ingen större vana vid jakt, men jag hade svårt att tänka mig att jakt kunde vara effektivare och mindre smärtfri än vad han just visat prov på.

Vägen tillbaka uppför branten var jobbig, trots att jag bara bar hans båge. En mycket stor ära. Jag var stolt. Han bar hjorten över axlarna med fram- respektive bakbenen i vardera handen. Trots tyngden höll han hög fart. Jag hade återigen svårt att hänga med.

Strapatsen belönades med varsin kall öl innan nerfärden tog vid.

Att det var brant hade jag förstått vid uppfarten, men att det var så brant hade jag nog inte insett. Vägen tycktes försvinna in under den höga fronten. Det kändes nästan som fritt fall. Monty’s vana händer och fötter förde oss helskinnande ner till landsvägen.

   På vägen ner hade han avfärdat min fråga varför han använde båge istället för gevär.

   ”Du är knäpp, eller hur?”

   “Vadå?”

   “Ingen levande har noterat vad vi har gjort. Tänk om jag hade använt ett gevär?”

   “Folket i stan skulle ha uppmärksammat det.”

   “Säkerligen. Allihop, åtminstone några stycken, skulle ha blivit galna. Det är ingen jaktsäsong nu. Det är anledningen. Hajar’u?”

   “Visst!”

   “Okay, nu talar vi inte mer om det. Hjorten är täckt av presenningen på flaket.” Han nickade bakåt. “Ingen kommer någonsin att märka att vi har jagat.”

   “Jag noterade att du tog den svaga hjorten.”

   “Ja, vi rödskinn jagar som vargen gör.”

   “Tar de svaga alltså?”

   “Visst. På det sättet håller vi hjorden frisk och hälsosam. Jagar inte bara för skojs skull. Vi bryr oss om djuren. Det gör inte de vita. En vit skulle säkert ha tagit den med de stora hornen, för att ha något att skryta om, och senare sätta hornen som prydnad på väggen. Ursäkta mig, men det är sanningen.”

   “Det är OK för mig. Förstår vad du menar.”

   “Förresten”, sa han när vi V8- mullrade in i Cherokee, “skulle du vilja pröva svetthyddan i morgonkväll? Ska fira att hösten äntligen är här.”

   “Skulle va kul.”

   “Kom hem till mig cirka sex och trettio.”

   “Hur hittar jag dit?”

   “Enkelt. Kör norrut genom stan. Näst sista huset. Ett blått. På flodsidan. Du kommer att se min ärrade gamla Ford utanför.”

   “Låter enkelt.”

   “Är det också.”

Monty bodde i Cherokee’s norra utkant i en liten blåmålad villa med sina föräldrar, en bror, två systrar och sin farfar.

   Det måste vara trångt i det huset, tänkte jag.

Svetthyddan, på baksidan av huset, alldeles intill den grunda floden som flöt genom dalen, såg inte mycket ut för världen. En hög av pinnar klädda med presenningar och gamla mattor, med ett gammalt smutsigt täcke som förhänge vid entrén utgjorde hela skapelsen. Den var låg. Man måste krypa in och ut ur den.

   Utanför fanns två eldar. En stor och en liten. Över den stora hängde hjorten i ett enormt grillspett. Helstekt hjort var tydligen på menyn vid detta höstfirande. I den lilla elden, som nu var mest en glödbädd, låg ett antal runda stenar på uppvärmning.

Det var lite ruggigt att klä av sig i den begynnande kvällskylan. Männen kröp in i kulan, en och en, på knä och satte sig, iklädd endast boxershorts eller badbyxor, kring en ring av mindre stenar mitt i svetthyddan. När alla var på plats fördes de glödheta stenarna in med hjälp av naturvuxna grenar, likt gripklor, och lades i den stenomgärdade mitten. Täcket drogs för öppningen och tätades till vid sidorna. Det blev mycket mörkt inne i hyddan. Det tog en stund innan ögonen vandes vid det lilla ljus som en ensam stearinljuslykta gav.

   Vi var fem män som satt, tätt ihop, i lotusställning vänd mot hyddans mitt. Monty, hans yngre bror William, hans far Donald, hans farfar Red Bird och så jag, en svensk i förskingringen. Shell i deras mun.

Monty hade berättat tidigare att hans farfar var mycket envis.

   ”Han är stolt över sitt ursprung och vägrar ge upp sitt indianska namn Red Bird.”

   ”Det tycker jag han gör rätt i.”

   ”Tycker du? Verkligen?”

   ”Absolut. Och hur är det med din pappa?”

   ”Tja. Han använder det aldrig utanför familjen. Ibland tror jag at han skäms för att vara en röd person.”

   ”Synd. Vilket är namnet?”

   ”Great Hawk.”

   ”Ett kraftfullt namn. Verkligen. Och din bror William?”

   ”Han heter Dull Knife. Jag har inte hört honom använda det själv. Aldrig.”

   ”Inte ens hemma?”

   ”Nej. Aldrig.”

   ”Varför?”

   ”Har aldrig frågat.”

   ”Hur är det själv då? Du ser väldigt indiansk ut på det sätt du har håret. Du arbetar som infödd indian på utomhusmuséet. Jag kan inte förstå varför du använder Robert eller Monty istället för Red Arrow.”

   ”Du gör mig generad. Det är historien, förstår du. Columbus, vita män och så’nt. Jag tror du förstår vad jag menar.”

   ”Det gör jag. Men ni skadar er själva genom förnekelse.”

   ”Nå, låt oss prata om andra saker.”

   ”Okay, men först, vilka namn har din mamma och systrar?”

   ”Bertha, min morsa, heter Little Swallow och hon är absolut inte rädd för att använda sitt namn. Min äldre syster Lucy kallas Longhair och min yngre syster Carrie heter White Calf. Mina systrar använder aldrig sina namn officiellt.”

   ”Tack! Det känns bra att känna till era namn även om ni inte använder dem daglig dags.”

Red Bird tog en fläta sweetgrass, tände den på stearinljuset, blåste på den för att få igång en glöd och därpå följande rök. Denna rök hade en helande och renande effekt som var och en, i medsols ordning, skulle inneslutas i.

   Han offrade lite tobak som ströddes runt de heta stenarna. Han tog det med nyporna ur en mycket nött, tidigare vackert dekorerad, skinnpung.

   När detta var gjort tog Red Bird en skopa vatten ur en hink och hällde på de heta stenarna. Chocken var ögonblicklig. Den heta ångan överraskade mig som var ovan. Jag kippade efter andan innan kroppen accepterade den heta dimman som slök min kropp. Mera vatten. Mera chocker.

   Donald trollade fram en liten handtrumma. Trots att trumman var liten var tonen stor. Det rytmiska dunkandet kändes som tydliga pulsslag mot kroppen. Ibland, när takten överensstämde med det egna hjärtats puls upplevdes en fantastisk känsla. Det var inte kroppen som styrde mig längre. Det var musiken. Förmodligen förstärktes allt av den fuktiga hettan och av att vi alla satt så tätt ihop. Ja nästan intimt.

   Han började sjunga. Först försiktigt för att sedan stiga i styrka. De andra föll in i sången. Jag förstod endast ett och annat ord då sången var på det egna språket. Jag tror, och gissar, att det delvis handlade om den tragiska Trail of Tears då största delen av stammen förintades. Endast de som tog sig upp i bergen och gömde sig klarade sina liv.

De var dessa som var denna familjs förfäder. I detta fall tillhörande Vargklanen, folkets beskyddare. Därför den allestädes närvarande röda färgen på dekorationer.  Några sånger hyllade hösten och sjöngs på engelska. Kanske bara för min skull. Jag frågade aldrig. Men jag trodde att så var fallet.

Mera vatten hälldes på. Det var knappt jag stod ut med hettan. Svårt att andas. Tyckte att allt gungade. Jag ville däremot inte visa mig vek så jag satt kvar.

   Pipan kom fram. Den äldste tände den under för mig besynnerliga riter. Också den vandrade laget runt medsols, men skickades förbi mig då jag inte var initierad och riktigt införstådd med dess innebörd och helighet.

   Red Bird vände sig sedan till Skaparen. Han tackade för den gångna sommaren som på det stora hela varit god. Han bad att hösten också skulle bjuda på godhet och välvilja. Han önskade att familjen och hans stamfränder i reservatet skulle få vara friska. Samt att den nya vännen från andra sidan Atlanten, Mr. Shell och hans nära och kära också skulle välsignas med hälsa och framgång.

Omtumlad och på darriga ben, åtminstone för egen del, släpptes vi ut i höstmörkret. Jag var helt snurrig i huvudet och uppskattade därför det kalla doppet i floden. Plågan släppte i det svala vattnet. Huvudet fungerade igen.

   Donald klev i sina slitna blåjeans medan jag torkade mig på en lånad handduk. Han hade redan sin rödrutiga skjorta på sig.

   ”Du har en väldigt fin trumma”, sa jag.

   ”Tack!”

   ”Varsågod! Och du kan hantera den också.”

   ”Tack igen! Jag har gjort den själv.”

   ”Har du? En annan sak. Jag noterade att du kan din stams språk.”

   ”Ja. Men jag är inte bra på det. Jag kan åtminstone sångerna.”

   ”Hur är det med de andra?”

   ”Va’ menar’u?”

   ”Kan de språket?”

   ”Red Bird talar det flytande. Mina barn gör det inte. Dom är som mig. Vi kan sångerna. Det är allt.”

   ”Din fru då?”

   ”Hon är ganska bra på det och hon gör sitt bästa för att lära oss andra.”

   ”Det är bra. Du förstår, språket är en viktig del av livet. Utan det är du nästan förlorad. Med det förstår du vad som händer och kan vila på dina förfäders framgångar.”

   ”Du har säkert rätt.”

   ”Det har jag. Jag lovar.”

Påklädd konstaterade jag sedan att kvinnorna nu intagit svetthyddan. Jag kunde höra hur Bertha entonigt mässade en ritualsång därinne i mörkret och hettan. Hennes döttrar föll in i sången med sina ljusare röster.

   Tanken på de tre halvnakna kvinnorna därinne, endast dolda av ett tunt lager presenning och mattor, gav näring åt fantasier. Nästan förbjudna sådana. De var skönheter alla tre. Bertha bar åldern med elegans. Döttrarna Lucy och Carrie såg mycket bra ut. Carrie, den yngsta, var mycket vacker. Rak ståtlig hållning. En pigg, nästan svart, blick som aldrig vek undan då man tilltalade henne. Skrattet var aldrig långt borta. Det perfekt mejslade ansiktet inramades av mörkt hår. Så mörkt att det skiftade i blått. Kroppen var gudinnelik. Skaparen måste ha varit på mycket bra humör den dag han formade henne. Hennes tunna linne och figurnära jeans, som hon tidigare burit, avslöjade detta tydligt.

   Hennes kropp gjorde alla kvinnor avundsjuka och alla män sjuka.

   Hon var knappast mer än sju-åtta år yngre än mig.

   Jag fick, åtminstone än så länge, nöja mig med att titta på henne i smyg. Men vilken syn!

   Jag fick verkligen anstränga mig för att hålla tankarna på henne borta, medan jag alldeles utanför svetthyddan hjälpte till, så gott jag kunde, med förberedelserna inför den stundande kulinariska höstfesten.

Red Bird berättade att svetthyddan inte hade någon förankring i Cherokee-indianernas tradition, men att många numera hade tagit den till sig. Den är betydligt vanligare hos andra stammar. Ett annat avsteg familjen gjorde var att de använde samma hydda för både män och kvinnor. Dock inte samtidigt. Detta var också ovanligt, men ett praktiskt avsteg från ursprungliga traditioner. Ingen tycktes invända mot detta.

När allt badande var över tog höstfesten vid med det godaste grillade kött jag någonsin varit i närheten utav. Tjocka skivor skars ur hjortkroppen som fortfarande snurrade över glöden. Detta åts tillsammans med corn on the cobs, smör och diverse grönsaker. Allting sköljdes ned med kylskåpskall öl. Ska sanningen fram så serverades också, i smyg bakom verandan, Kentucky Straight Bourbon.

   Stämningen var hög. Maten var god. Alla var vänliga. Aldrig tidigare hade jag kommit så nära det röda folket. Egentligen var vi ganska lika. Skillnaden, om den fanns, var att de levde i närmare samklang med naturen och dess Skapare. Skaparen hade en roll i varje händelse, varje dag och i varje stund. Man skämdes inte för detta så som vi vita gör när vi erkänner vår religion.

Efter den bästa kvällen dittills i mitt liv var det dags för sömn. Det blev på helsoffan i min trogna pickup. Att köra till hotellet var det inte tal om, även om Monty påstod att det var ofarligt då lagen så dags hade tagit natt. Min uppfostran sa dock annat. Alkohol och bilkörning går inte ihop. Inte ens i ett reservat i Smoky Mountains, North Carolina.

Plötsligt knackade det på rutan.

   ”Shell!”

   En ny knackning.

   ”Shell! Är du vaken?” Dörren öppnades.

   ”Shell!”

   ”Uh-huh.”

   ”Ursäkta! Måste berätta. Du var den första vite i vår svetthydda.”

   “Du skojar?”

   “Nix. Det är sant!”

   “Okay. Känner mig hedrad.”

   “Nästa gång kanske du får ta pipan. Min farfar gillade dig. Han sa att du såg ut att vara stark. Du tog det som en krigare.”

   “I så fall känner mig verkligen hedrad.”

   “Du är en god kompis. Gonatt!”

   Så var allt mörkt och tyst igen sånär som på syrsornas fiolgnissel. Luften ute var fortfarande ganska ljummen. Trots höstens intåg. Mörkret däremot var sammetssvart. Ogenomträngligt.

 KAPITEL TVÅ

 När det gnisslande ljudet från Monty´s gamla pickup dött ut, då han bromsat sig nerför den branta bergsvägen, var tystnaden nästan smärtsam. Kontrasten mot surret inne i hantverksbutiken nere i Cherokee, som jag nyss lämnat, var oerhörd.

   Det tog en stund att acceptera, och en ännu längre stund att inse allvaret. Nu skulle jag vara hänvisad till att klara mig helt själv i fyra dygn. Det enda jag hade med mig var två vattenflaskor, en sovsäck, en liten yxa, tändstickor samt det jag värdesatte mest av allt, den unga tösen Brownie. Hon var av obestämbar ras. Något åt siberian husky-hållet till, men med tunnare och kortare päls. En ljust brun ettårig skönhet som fattat tycke för mig. Och jag för henne.

   Hon var en av två hundar som tillhörde Monty’s stora familj. Den hade blivit ännu större då jag själv vistats där nästan varje dag sedan svetthyddeceremonin två veckor tidigare. Jag kände mig nästan som en familjemedlem och hade börjat anamma deras syn på livet, i ännu högre grad än vad jag hade trott vara möjligt på så kort tid.

Red Bird undervisade mig så fort han fick en chans och gladde sig åt mina framsteg i de rödas fotspår. Det var han som beordrat mig upp i bergen för att fasta, meditera och eventuellt finna min egen vision. Så som indianerna gjort i urminnes tider. Denna vision, om den uppträder, resulterar då i ett namn som åldermannen bestämmer efter att ha fått historien berättad för sig.

Jag satte mig ner vid kanten av ravinen, med benen hängande över stupet och insöp höstens alla färger nere i dalen. Träden stod i brand. Gult och rött tävlade med varandra. Något brunt eller grönt stack upp här och där. Ungefär som om de ville säga, hallå här är jag, glöm inte mig. Men de drunknade i den intensiva färgprakten. På toppen av berget mittemot stod dock mörkt gröna barrträd, höga och stolta, sträckande sig upp mot den klara blå himlen. Molnfritt så när som på några tunna molnflak långt bort i horisonten. Luften var klar och sval. Förmodligen skulle natten bli ganska kylig.

   Brownie puffade mig lekfullt i ryggen, kanske väl kraftigt med tanke på den höga fallhöjden under mina fritt hängande mockasiner. Därför reste jag mig upp och gick in en bit från kanten, satte mig ner på huk och fick blöta kärvänliga pussar i ansiktet. Jag kastade en pinne in i snåren för att bli av henne en stund. Det tog bara ett par sekunder så hade jag henne framför fötterna igen, glatt viftande på svansen, med bedjande mörkbruna ögon som krävde ytterligare ett antal kast.

Med yxans hjälp samlade jag ved från en omkullblåst och numera snustorr asp. Tillräckligt mycket för att klara den kommande natten och lite till.

Med tiken tätt tryckt mot min sida satt jag en stund senare och tittade in i eldens dansande lågor. Utöver sprakandet från veden hördes inte mycket av omgivningarna, trots att där fanns massor av djur, både stora och små, flygande, gående och krälande. Någon enstaka gång hördes fågelljud nerifrån dalen. Den flygande ekorren som en stund svävade över mitt huvud var en syn få förunnade. En hjort, förmodligen vitsvansad, skällde med skrovlig röst. Det fick Brownie att resa sig och gå fram till bergskanten. Hon lyssnade intensivt, med huvudet vickande från sida till sida, för att lokalisera varifrån det kom. Det blev inget mer så hon återvände och lade sig över mina skinnklädda ben.

   Jag hade fått låna Monty’s hjortskinnsbyxor. De motstod väta och andra prövningar mycket bättre än mina jeans, hade han sagt. Naturligtvis hade han rätt. Skjortan, också av hjortskinn, var lånad, liksom de mjuka nötta mockasinerna. Vore det inte för min bleka hud så skulle jag kunna passera som indian. Utrustningen var i alla fall rätt. Några vapen hade jag dock inte, utöver kniven som hängde vid sidan.

Mörkret slöt sig sakta som svart sammet kring vår lägereld. Liksom kylan. Hungern gjorde sig påmind med en sur gnagande känsla i mellangärdet. Jag unnade mig en liten klunk vatten. Inte mer. De två flaskorna skulle räcka i fyra dagar. Hungern gjorde mig rastlös. Det var svårt att sitta stilla. Jag vankade runt berghällen gång på gång, till hundens förvåning. Hon tyckte nog jag var konstig som promenerade omkring utan att komma någon vart.

Efter att ha laddat brasan med några större vedträn rullade jag ut sovsäcken på den hyfsat släta hällen och kröp ner för att sova. Det gick inte. Magen knorrade. Snart skrek den. Så gjorde också ugglan i toppen av ett närliggande träd. Det fick mig att hoppa till ordentligt. Brownie svarade med en dov morrning. Den annars så tysta skogen började plötsligt leva. Då och då knakade det bland buskarna. Bäst att inte veta vilka djur det var, tänkte jag och kröp längre ner i säcken.

Sovsäck, kläder och tillgång till eld var en lyx som Redbird tyckte att jag behövde. En riktig indian skulle ju genomgå samma prov iförd endast ländkläde, sittande vaken så länge det bara gick, oavsett hur vädret såg ut eller vad som hände runtomkring honom. Det skulle vara en riktig prövning. Jag som var vit tilläts fuska lite. Så hade den gamle mannen sagt när han bad Monty att köra mig högt upp i Smoky Mountains.  

   Ljuden runt om mig kunde jag slå ifrån mig. Det gick sämre med hungern. Den var en riktig plåga som höll mig vaken hela natten. Tungan kändes fastklistrad i gommen av törsten. Trots det silade jag bara några ynka, dyra droppar runt i munnen.

Vid gryningen gick jag upp och hälsade dagen med ”Seven directions song”.

Brownie satt vid mina fötter och mimade med. Det såg så ut i alla fall.

Jag vände mig först mot öster, där dagen föds. Jag kunde tydligt höra Great Hawk’s rytmiska trummor i mitt huvud när jag sjöng. Nu fick jag stampa takten med foten istället. De mjuka mockasinerna mot berghällen gav dock inget ljud ifrån sig.

Heya, heya,

Heya, heya,

Heya, heya,

Heya, heyoooh.

Därefter vände jag mig ett kvarts varv medsols mot söder, mot värmen, och sjöng samma sak. Så väster, där dagen dör. Så norr, mot kylan. Så mot marken, Moder Jord. Så mot himlen och därefter med handen över hjärtat mot min egen Själ.

Heya, heya,

Heya, heya,

Heya, heya,

Heya, heyoooh.

Sedan vidtog dagens bestyr. De var inte så många, då jag inte hade någon mat att laga. Det var bara hunden som fick lite torrfoder att tugga på. Red Bird hade stoppat ner det i sovsäcken när ingen såg på. Brownie skulle ju inte behöva lida. Hon hade ju förresten redan ett namn.

Dagen var lång. Mycket lång. Hungern var plågsam. Svår att bemästra. Den och kaffeabstinensen framkallade huvudvärk som inte gjorde det hela lättare. En kort regnskur passerade på eftermiddagen och följdes av svalare väder. Trots uppmaningen att sitta still och meditera så mycket som möjligt gick jag kortare promenader i omgivningen. Rastlösheten krävde att något skedde. Att bara sitta still hade alltid varit svårt för mig. Jag ville ha något att göra.

Den kommande natten sov jag åtminstone några timmar. Trots hunger och huvudvärk. Vid gryningen upprepade jag gårdagens hyllning till den nya dagen.

Brownie hade inte tid att vara med denna gång. Hon hade hittat något som var roligare en bit nerför stigen. Vad visste jag inte. Ätbart var det i alla fall av hennes nöjda min att döma när hon kom tillbaka.

Hungerkänslorna var inte lika besvärande nu. Vätskebristen däremot gjorde att jag kände mig matt. Ungefär som om jag var på väg att få feber. Det var lättare, ja det var tvunget, att sitta overksam hela dagen med avbrott bara för att lägga på mer ved, och insamlande av ny torr sådan.

I matthetens dimma tänkte jag på hur de senaste veckorna utvecklat sig. Sedan mötet med Monty hade jag lärt känna hans familj och blivit stormförtjust i hans yngsta syster. Red Bird, den gamle hedersmannen, hade tagit mig till sitt hjärta. Nästan som en son.

   Detta gjorde att jag blev kvar i Cherokee längre än planerat. Meningen var att jag skulle ha fortsatt över bergen och in i Kentucky för att hälsa på gamla bekanta, Phil och Phoeby. I Potter Creek. Äkta hillbilly-trakter.

   För att slippa dyra hotellräkningar blev jag erbjuden att bo i ett av rummen bakom kontoret till en av de mest besökta souvenir- och hantverksbutikerna. Bertha och Carrie jobbade där. Det enda de krävde som motprestation var lite hjälp med packning av varor, lite städning och bortforslande av kartonger och annat packningsmaterial till uppsamlingsstället strax utanför staden.

   Ibland hjälpte jag av eget intresse kunder hitta rätt bland allt indianhantverk på hyllorna då jag redan var ganska hemtam där.

   Jag fungerade i ett socialt sammanhang, hade funnit en ny familj, ett nytt liv och hade börjat ta de första viktiga stegen på den röda vägen.

Återigen en sömnlös natt. Jag fuskade och hoppade över sången på morgonen. Halvt borta satt jag med ryggen mot en trädstam med dalen, långt där nere, framför mina fötter. Träden tycktes brinna ännu intensivare i den svala klara luften. Några Black Cherry träd stod som klart lysande röda utropstecken. Det kändes som om hösten avancerat en bra bit bara på de senaste dygnen jag befunnit mig där.

   Hakan sjönk ner mot bröstet. Jag var på väg att försvinna i dvala gång på gång. Så fortgick den dagen.

Strax innan skymningen upptäckte jag att Brownie var borta. Jag visslade. Ingen hund visade sig. Mödosamt, på ostadiga ben, reste jag mig och gick fram till kanten. En bit ner i branten fick jag syn på henne. Hon låg ner med öronen resta på helspänn, stirrande rakt in i närmaste buskage. Någonting intressant fanns där inne. Men vad?

   En lång stund passerade utan att något hände. De understa grenarna började sakta röra på sig. En raggig hund klev fram ur skuggorna och närmade sig den liggande Brownie.

   ”Hjälp! Det är ingen hund. Det är en varg. En stor tik. Vad ska jag göra?”

   ”Ingenting. Du kan inte göra någonting”, svarade någon. Vem hann jag inte fundera över. Jag var helt paralyserad. Väntade bara på anfallet, och att min nya kompis skulle komma till de sälla jaktmarkerna. Alldeles för tidigt. Hon var ju bara året.

   När det var tre meter kvar till Brownie satte sig vargen ner på baken. Hunden började då krypa sakta fram till gråben. Där slickade hon vargen kring munnen och under käken innan hon rullade runt på rygg och exponerade fritt mage och strupe. Hon ville visa sin underlägsenhet. Vargen skulle hur enkelt som helst kunnat avsluta hundens jordeliv med endast ett bett. Tack och lov gjorde hon inte det.

   Istället böjde hon sig ner och nosade på Brownie från huvudet ner till området vid svansen. Helt oväntat sprätte hunden upp, som en blixt, och rusade in bland buskagen. Vargen följde efter. Jakten gick i bågar bland buskar och träd. Ibland avslöjades var de för tillfället befann sig, då grenar började svaja häftigt eller av knaket av brutna kvistar.

   Jag var övertygad om att hunden skulle dra nitlotten. Döm om min förvåning när de båda kom ut på ett litet öppet fält strax nedanför den plats där jag med andan i halsen stod och tittade på. Det var vargen som kom först med hunden tätt i hälarna. Flåsande med tungorna hängande stannade de upp, tittade på varandra och satte sig ner. Vargen lät ett lågmält utdraget ylande komma ur strupen. Brownie svarade med vad hon trodde var ett ylande. Det lät patetiskt. Mer som ett dovt morrande. Här var vargen överlägsen. Ungtiken hade mycket kvar att lära i ylandets konst.

Den korta konserten avbröts lika plötsligt som den börjat, när vargen reste sig och lämnade scenen. Det täta buskaget slukade henne effektivt. Inom ett par sekunder var hon borta. Som om hon aldrig existerat. Brownie reste sig och klättrade uppför branten. Hon kom fram till mig med tveksamt viftande svans. Det syntes tydligt att hon var rädd för bannor. Rädd för att ha gjort något fel. Istället fick hon en redig kram och kärvänliga ord av mig. Jag skulle ha skämts oerhört inför Monty och hans familj om något skulle ha hänt henne. Det skulle ha upplevts som mitt fel. Att jag inte kunnat hålla koll på henne.

En bit upp för branten mittemot hörde vi vargen igen. Nu var ylandet kraftigare. Mer utdraget. I en annan situation skulle det ha gått kalla kårar utför ryggen på mig av det ljudet. Nu var jag bara tacksam mot henne för det ovanliga sätt hon uppträtt på.

   Det tog en stund att lokalisera. På en klippavsats fann jag henne. Hon var inte ensam. Intill henne stod en mindre varg. Hon hade alltså en valp. De klättrade vidare uppför branten när sången var slut. Det var svårt att följa dem med blicken då mörkret tätnat betydligt. Månen syntes som en liten skära över bergskammen. Natten skulle bli relativt ljus, men kall, då det var alldeles klart. Inte tillstymmelse till moln på den svagt rosafärgade himlen.

Elden värmde gott på framsidan av kroppen där jag satt med armen över min kompis skuldra. Brownie värmde min vänstra sida. Jag skulle precis dra till mig sovsäcken för att svepa den över axlarna och ryggen, för värmens skull, när ett ylande som klart översteg allt annat jag hört i styrka ekade över dalen och studsade mot bergssidorna. Den här gången var det lätt att hitta vargen.

   Farfar Måne var full och släpade sin buk mot den kala bergstoppen tvärs över dalen. Silhuetten var mycket tydlig. Hon stod upp med huvudet lyft mot natthimlen och sjöng för allt levande i trakten. Kanske mest av allt för sin nyfunna kamrat Brownie. Det var en scen som fick mig att vakna. Huvudvärken försvann. Åtminstone tillfälligt. Dimman jag levt i hela det senaste dygnet var som bortblåst.

   Efter en kort stund var där inte bara vargtikens silhuett. Hon fick sällskap av valpen som klev in i mångubbens famn. Strax därefter ännu en svart skugga som följdes av ytterligare en.

   ”My God! Hon har tre valpar. Det du Brownie. Dom skulle du allt bra gärna vilja leka med.”

   Brownie tittade upp mot mig med sina djupa brunnar till ögon, slickade sig om munnen och gnydde lite svagt till svar. Vi förstod varandra perfekt.

   När jag återigen intresserade mig för fullgubben var alla silhuetter borta. Tiken hade tagit sina telningar på en nattlig promenad. Mot legan kanske, eller för att befinna sig på nya jaktmarker när dagningen bröt in.

   Konstigt nog sov jag ostört den natten. Hunden låg tätt tryckt mot min sida hela tiden. Något hon inte hade gjort de föregående nätterna.

Eftermiddagen därpå hörde vi Monty’s V8:a mullra sig mödosamt uppför berget. Brownie’s och min vistelse var över, ensamma och utlämnade högt uppe i Smoky Mountains. Hunden sprang med våldsam fart utför stigen för att möta sin husse. Tillsammans kom de upp, där Monty återigen demonstrerade en vändning som knappast var möjlig att genomföra på den minimala ytan. Han hade säkert gjort den många gånger. Visste exakt hur långt ut över stenblocket han kunde köra innan katastrofen var ett faktum.

Frågan var, hade jag åstadkommit det som förväntades av mig? Skulle Red Bird bli besviken? Hade jag haft någon vision? Mediterat hade jag knappast gjort. I varje fall kändes det inte så.

   Monty frågade inget om vad jag varit med om. När vi krängt oss nerför berget och var på väg in i staden bröt jag tystnaden. Jag ville berätta hur dygnen varit.

   ”Stopp! Du måste tala med farfar först. Det är han som bestämmer om du haft någon vision, eller inte.”

   “Men…”

   “Finns inga men. Prata med Red Bird först!”

   “Okay, ska göra det.”

Red Bird stod nere vid floden när Forden rullade in på gårdsplanen. Han vinkade mig till sig. Den gamle såg lite lustig ut i sina säckiga träningsoverallbyxor, boots och en sliten jeansjacka. Det silvergrå håret hängde i två tunna flätor en bit ner över bröstet. På huvudet satt en baseballkeps. Logon sa något om ett New York lag. Sådant tillhörde inte mina kunskaper.

   Tillsammans satt vi en stund, tysta, på varsin sten med fötterna nära det svagt strömmande vattnet. Red Bird hade en käpp i handen som han ritade cirklar med i smågruset och sanden. Han iakttog mig noga innan han bad mig berätta vad som hänt.

   Jag redogjorde allt från dag ett tills dess att Monty hämtade ner oss till Cherokee igen. Han lyssnade intresserat, medan käppen gjorde nya cirklar, nickade ibland eller lät höra ett svagt mumlande.

   När jag talat färdigt lägrade sig tystnaden återigen, en bra stund, innan den gamle mannen tog till orda.

   ”Min son … du har haft en riktigt stark vision. Inser du det själv?”

   “Nähä. Gör jag inte.”

   “Tänk efter!”

   “Berätta! Jag kan inte se det.”

   “Vargen och hennes valpar!”

   “Vad är det med dom?”

   “Tror du de var verkliga?”

   “Naturligtvis. Vänta ett tag…” Nu insåg jag. Händelsen med Brownie och vargen kanske aldrig hade hänt. Det var troligen bara min hjärna som spelat ett spratt i sitt förvirrade tillstånd. Eller? Nej, jag visste inte. Det kan ju ha hänt. Vem vet?

   ”Sätter jag myror i huvudet på dig nu? Det kan mycket väl ha hänt.”

   “Så, vad gör vi nu?”

   “Upp till huset. Du är i desperat behov av mat och vatten.”

   “Har du inte glömt något?”

   “Tror inte det.”

   “Mitt namn?”

   “Oh, du kan inte vänta. Du är ivrig.”

   “Naturligtvis.”

   “Det kommer att bli Crying Wolf.”

   “Crying Wolf?”

   “Därför att vargtiken grät för dig framför farfar Måne.”

   “Okay. Nu fattar jag.”

   “Bra. Vi ska ha en namngivningsceremoni i morgonkväll.”

   “I morgon? Härligt! Det ser jag fram emot.”

Mat hade aldrig smakat så bra tidigare. Det gällde bara att äta långsamt för att förhindra magsmärtor efter fyra dygn utan mat och väldigt lite vätska.

Dagen efter skulle jag stå i allas centrum. Jag skulle få mitt röda namn Crying Wolf, ett namn som jag skulle bära med stolthet.

   Men först måste jag sova. Jag kände att jag var så trött att omgivningen gungade.

De andra grabbarna simmade hela tiden på mig och tryckte ner mig under ytan, eller sparkade mig med kraftiga bentag. Jag gav upp efter halva passet. Då hade jag redan fått flera kallsupar. Klorsmaken i munnen gjorde mig illamående.

   Läraren protesterade när jag gick. Han hotade med icke godkänt betyg i gymnastik om jag inte simmade hela den fordrade längden. Jag lämnade simhallen med nedböjt huvud utan att svara gympamajjen.

   Eftersom halva lektionen var kvar passade jag på att sitta en stund i bastun. Istället borde jag ha klätt på mig och gått tillbaka till skolan, men det är lätt att vara efterklok. Det var skönt att sitta ensam i värmen och slippa alla idiotiska klasskamrater. Jag upptäckte att jag suttit där för länge när högljudda röster hördes ute i omklädningsrummet. Duscharna utanför bastun började strila. Någon ryckte i bastudörren och skrek sedan till kompisarna att morsgrisen satt där inne. När jag stod i duschen efter bastubadet fick jag för ovanlighetens skull vara ifred. Det var sällsynt och därför skönt.

   Upptäckten att handduken och alla kläderna var borta från min krok var däremot inte skön. Det var bara kepsen och skorna som fanns kvar. Grabbarna iakttog spänt hur jag skulle reagera. Vis av tidigare erfarenheter var det ingen idé att reagera överhuvudtaget. Det skulle bara förvärra det hela och göra dem nöjda.

   Jag gick runt och letade bland alla andras kläder utan resultat. På ett ställe trodde jag att det var mina byxor som hängde bakom en sportbag. Det var fel. Kläderna var som bortblåsta.

   ”Kolla vicken stor kuk han har! Det är nog många timmars runkande och dragande för att få den så där stor. Hår har morsgrisen också fått.” Det var naturligtvis stormobbaren Lasse som alltid måste utmärka sig.

   ”Är det därför du alltid sitter ensam hemma?” Anders måste hänga på som vanligt.

   ”Ha, ha, ha …” Resten av gänget vågade inte annat än att stötta mobbarna.

   Det fnittrades, som om de vore ett gäng småflickor faktiskt, pekades finger och grimaserades ända tills en av dem konstaterade att klockan hunnit bli så mycket att de måste dra för att hinna till matten.

   Så satt jag ensam i omklädningsrummet. Naken och övergiven. Hade ingen aning om hur jag skulle ta mig ur den penibla situationen. Jag kunde ju inte gå ut i simhallen till läraren eftersom de kommande två passen var vikta för flickorna.

   När det kändes som mest hopplöst öppnades dörren. Ett klädbylte slängdes in på golvet. Det var mina kläder. Dyngsura. De hade fått en omgång i duschen. Jag hade inget val. Det var bara att kränga på sig de blöta kalla kläderna. Att gå till mattelektionen var däremot uteslutet. Jag måste cykla hem för att byta.

   Det var lättare sagt än gjort. Bakdäcket var tomt. Förhoppningsvis var det bara ventilen som lossats. Inte riktig punka. Farsan var less på alla punkteringar och skällde på mig för att jag tog genvägen över skogen bland rötter och vassa stenar. Jag hade inte mage att berätta vad alla punkor berodde på. Nu fick jag gå hem och missade därmed två lektioner. Den här gången räckte det med att pumpa däcket för att göra cykeln funktionsduglig igen.

Väl tillbaka i skolan fick jag köra med en nödlögn för att klara mig ur ogiltig frånvaro. Det blev byxor som spruckit i grenen den här gången. Läraren köpte det med tvekan. När läraren lämnade klassrummet för att hämta kopior av en tidigare skrivning att använda som exempel på frågor som skulle kunna dyka upp på provet kommande vecka, startade nästa pärs.

   ”Tjejer, ni skulle se vicken kuk Kjelle har. Den hänger ända hit ner.” Lasse visade med handen någonstans i knähöjd. ”Tjock som en falukorv är den också. Vicken grej, asså!”

   Jag kände hur rodnaden steg blixtsnabbt i ansiktet. Helst ville jag sjunka genom golvet och försvinna. Flickorna fnittrade och tittade ömsom på varandra, ömsom på mig. Några av dem rodnade också av Lasses frispråkighet och hans måttande med händerna som han fortsatte med ända tills dörren öppnades och majjen var tillbaka med en bunt papper i handen.

Under en håltimme på eftermiddagen tryckte fyra av tjejerna upp mig i en djup fönstersmyg. Jag fick en av dem på varje sida, tätt tryckta mot min kropp. De två andra stod framför oss. Också de tätt tryckta mot mig. I det fallet mot mina knän. Några andra anslöt sig då de såg att något var på gång. Jag var inte van med flickor så tätt inpå mig, tillsynes intresserad av mig som person.

   ”Vi vill bara känna lite på dig. Du lär ju vara välutrustad.” Annika lät sin hand fara över mitt bröst, långsamt på väg ner mot mellangärdet.

   ”Inget att skämmas för. Vi gillar sån’t.” Louise på andra sidan om mig lät också sin hand vandra över mitt bröst, men gick istället uppåt och smekte min hals och kind. En kind som var blossande het. Inte bara av förlägenhet. Det fanns också en gnutta tillfredsställelse i det som skedde.

   Vem som var först mellan benen på mig vet jag inte. Plötsligt var flera händer där, klämmande och undersökande.

   ”Lasse hade rätt.”

   ”Whaoo! Den skulle jag vilja ha för mig själv.”

   ”Skitstor.”

   Trots den penibla situationen, som kunde liknas vid sexuellt ofredande, kände jag att snoppen började få en egen vilja. Det skulle sluta med katastrof om inte en lärare kommit gående i korridoren just då. Samlingen av flickor löstes upp blixtsnabbt, medan jag blev sittande kvar på marmorbänken framför fönstret.

   ”Är allt som det ska?” sa läraren.

   ”Visst. Det är okay”, sa jag. Hur skulle jag våga säga något annat. Jag kunde ju inte berätta att brudarna varit på väg att nästan våldta mig.

När grabbarna senare fått reda på vad som hänt i korridoren blev de tydligen avundsjuka på tjejernas intresse för mig. Hur skulle den situationen hanteras? Jo genom att ge igen. Inte på tjejerna, utan naturligtvis på mig.

   Utanför entrén stod gänget. De stod så att jag måste passera mellan två led för att ta mig ut. Jag misstänkte, nej jag visste, att något lurt var på gång. Mycket riktigt! Jag kom inte långt förrän någon lade krokben för mig, samtidigt som jag blev kraftigt knuffad i ryggen. Knäna slog hårt i asfalten. Det gjorde ont, men det gällde att bita ihop och inte visa sig svag. Alla såg till att jag inte kunde resa mig. Så fort jag försökte blev jag nerknuffad. Enda sättet att ta sig bort från mobbarna var att krypa på alla fyra. Där rök jeansen. Båda knäna blev sönderslitna. Det högra av fallet. Det vänstra av krypandet.

   När jag slapp ur deras garn visade det sig att högra knäet blödde ganska ordentligt. Det var inte första gången jag skulle behöva leverera en nödlögn hemma. Som tack för det skulle jag återigen bli utskälld för att jag valde genvägen genom skogen istället för landsvägen.

   ”Det fattar väl vem som helst att det är lättare att cykla omkull på det ojämna underlaget.” Jag riktigt hörde farsans röst när jag gränslade cykeln. Ännu en dag i årskurs åtta var avverkad. Den skiljde sig inte mycket från hur det varit sedan klass fyra och skulle fortsätta ända tills sjuan var avklarad.

   Det märkliga var dock att vid slutet av vårterminen korades bästa elever under läsåret i olika ämnen, samt den bästa kamraten under läsåret. Till min stora förvåning vann jag den omröstningen med klar marginal. Hur hängde det ihop? Klassens slagpåse, både verbalt och fysiskt, ansågs vara den bästa kompisen.

Jag vaknade alldeles kallsvettig. Upplevelserna under flera år i skolan ville aldrig släppa taget om mig.

KAPITEL TRE

 Dagen var en enda lång nervös resa mot kvällen. Tankarna seglade hela tiden iväg. Vad skulle hända? Hur gick en sådan ceremoni till? Skulle jag förstå och uppföra mig som alla förväntade sig? Skulle jag svara rätt på eventuella frågor som ställdes? Det var mycket som kändes osäkert, men jag såg verkligen fram emot kvällen, hur den än skulle komma att gestalta sig.

   Nervositeten syntes under armhålorna. T-shirten byttes redan före lunchen och ytterligare en gång under eftermiddagen. Jag ville ju inte se ofräsch ut i närheten av White Calf, eller Carrie som hon tilltalades i butiken. Hennes mor använde inte heller sitt indianska namn Little Swallow när hon jobbade. Då kallades hon Bertha Coltran.

   Namnet Coltran, hade jag fått förklarat för mig tidigare, kom från deras släkt där flera av männen jobbat vid järnvägen i östra Kentucky. Trafiken där var nästan uteslutande långa koltransporter.

   ”Coaltrains ya know. Cut a few letters, and there you’re, Coltran.” Detta berättade Carrie för mig en dag när vi hjälptes åt med packandet av en större order.

   “Så det är därför du kallas CC, Carrie Coltran.”

   “Jajamen. CC, det är jag det.”

Det var svårt att koncentrera sig på arbetet. Flera gånger under dagen kom jag på mig själv med att händerna slutat jobba. Det var bara huvudet som arbetade, med tankar och funderingar på den kommande kvällen.

   På något sätt passerades i alla fall dagen. Strax innan stängningsdags gick jag in i mitt tillfälliga rum för att tvätta av mig lite, raka mig och byta kläder.

I en alldeles ny jeansskjorta, hjälpligt rena jeans och blankputsade boots äntrade jag baksätet i Impalan. Carrie körde, med sin mor bredvid sig i framsätet.

   Utanför gled Cherokee förbi. Matställen, butiker, bensinstationer och människor som hastade för att hinna göra sina sena inköp innan staden stängde. Det var bara casinot och de serviceinrättningar som låg i dess närhet som aldrig stängde. Open 24/7 stod det på stora skyltar utanför. På parkeringen vilade turisternas och spelarnas stora fina bilar. Där fanns registreringsskyltar som berättade att upptagningsområdet inte bara var North Carolina. Många av de närliggande staterna fanns också representerade, liksom flera nordliga stater.

Bertha vände sig om mot mig och berättade att bygget av casinot var ett lyckokast för staden och stammen. Nästan alla hade fått det mycket bättre sedan dess. Vinsten därifrån kom alla stammedlemmar till del.

   Jag sa att jag förstått det för länge sedan, då jag kunde jämföra med ett kort besök i samma trakt några år tidigare.

Samtalet tystnade. Min blick växlade mellan att i smyg beundra Carrie’s nacke och det jag såg i backspegeln av hennes ansikte, och ljusreflexerna i floden som slingrade sig fram till vänster om vägen. Ljuset blev till en kurragömmalek, när den frodigt gröna växtligheten ibland skymde vattnet för att sedan explodera när den lågt stående solens strålar träffade ytan. Ibland var den slät som en spegel. Ibland vild och skummande. Utanför staden tog de små husen vid. Hukande vid flodstranden. De flesta såg välskötta ut, vare sig det var mobile homes eller riktiga villor.

   Men tyvärr såg man fortfarande en hel del bilvrak som förstörde det annars goda intrycket av denna smala dalgång. Tack och lov var de i alla fall inte så vanliga som jag sett på många andra håll i landet, och då i synnerhet på olika reservat. Många av dem var nerlusade med bilvrak och annat skrot.

På gården hade en liten grupp samlats. Förutom den egna familjen hade nära vänner och bekanta slutit upp. Många troligen av nyfikenhet över den vita man som skulle få ett rött namn. Att det inte var särskilt vanligt hade jag förstått.

   Den första som hälsade mig välkommen var Brownie. Hon var överlycklig över att återigen få träffa mig. Hon hoppade och skuttade kring mina ben. Jag satte mig ner på huk och kramade om henne. Som tack blev jag ordentligt slickad i ansiktet. Var jag inte ren innan så var jag det nu.

   Den andra hunden, en svart labrador vid namn Spooky, hade aldrig visat samma tillgivenhet mot mig. Han höll sig alltid lite avvaktande i bakgrunden. Så även nu. De röda bevakade han noga. Mig struntade han i. Undrar om det är detta uppförande som gett honom namnet. Jag hade tänkt tanken tidigare, att jag någon gång skulle fråga, men det hade aldrig blivit av.    

   Jag gick runt och hälsade på alla, för mig, nya människor. Som vanligt hade jag glömt deras namn så fort handslaget var över och en ny person sträckte fram sin hand mot mig. Det var en egenhet hos mig som jag själv hade svårt att förlika mig med. I övrigt hade jag ett bra minne, men namn var hopplösa att komma ihåg. Jag fick vara glad om jag kom ihåg min egen familjs namn och nu även familjen Coltrans medlemmar.

 Här var det inte frågan om en akademisk kvart. Det tog tid, lång tid, innan förberedelserna för ceremonin var klar. Det här var något man brukade skämta om bland vita människor som hade att göra med indianer. Klockslag betydde ingenting. Man var klar när man var klar. Så enkelt var det. Tid betydde inte så mycket, även om det hade blivit betydligt bättre på den punkten eftersom många numera hade arbeten där tid var en viktig faktor. Annars brukade vi skämta, jag och mina kompisar, om tid. Är det verklig tid eller indiantid? Det senare kunde vara vad som helst. En halvtimme till ett par timmar senare utan att någon reagerade över att det var konstigt.

När det väl var dags förvånades jag över att så få hade brytt sig om att klä sig indianskt. För min egen del hade det varit kul att få se riktiga dräkter, fjädrar, pärlor och andra utensilier typiska för stammen. Så var inte fallet. Visst förekom halsband, smycken och enstaka indiansymboler, men de försvann bland vardagligt klädda människor.

  De enda som var uppklädda var Bertha, för tillfället bättre kallad Little Swallow, Red Bird och Carrie, som nu definitivt såg ut som White Calf. Damerna i hellånga klänningar i ett mjukt, ljust brunt skinn. De såg lika mjuka ut som sämskskinn. Till detta bars bröstplatta av hopflätade benbitar och skinnsnoddar. På handleden varsitt brett armband av färggranna pärlor. Till detta pärlbestyckade halvhöga mockasiner.

   Red Bird bar en hjortskinnsskjorta och låga mockasiner. Till detta, tyvärr, jeans. De senare såg malplacerade ut. Förmodligen passade inte skinnbyxorna honom längre, då gammelmanskroppen ändrat utseende de senaste åren, enligt vad han själv berättat för mig tidigare.

Alla ställde slutligen upp i en stor cirkel med en öppning vänd mot öster, alldeles intill flodstranden, i skydd av familjens blåmålade hus. Red Bird, med hjälp av Little Swallow, tände en fläta av sweetgrass. Han blåste på den till han fick en önskad glöd som skapade en rökslinga, tydligt synlig i det dämpade kvällsljuset.

   Red Bird gick laget runt, medsols, med början hos mig som stod i cirkelns start, längst österut. Han förde den glödande sweetgrassflätan nära min kropp och hjälpte röken att omfamna mig med avmätta handrörelser. Sålunda renade han och förberedde mig för den kommande ceremonin med några ord som jag inte förstod. Så fortsatte han laget runt. Alla skulle vara renade innan den viktiga namngivningsceremonin tog vid.

   När detta var över blev jag inkallad till cirkelns mitt. Där låg en vacker hemvävd filt utlagd på gräset. Jag blev ombedd att ställa mig strax utanför dess kant. Red Bird stod bredvid mig och väntade på Little Swallow som försvunnit in i huset.

   Hon kom tillbaka med en pipa, med långt skaft, i famnen. Med denna i framsträckta händer ställde hon sig mellan mig och Red Bird. Han tog emot den, vände sig i tur och ordning i alla fyra väderstreck, medsols, med början i öster. Efter några ord i varje riktning återlämnade han den långa pipan till Little Swallow. Hon började omsorgsfullt stoppa den med tobak, tagen ur en pung som hängde i ett bälte vid hennes sida.

   Med ett antal graciösa rörelser, där pipan snurrade något varv medsols, överlämnade hon pipan till Red Bird som sa ytterligare några ord innan han tände den. Ivrigt puffande, för att åstadkomma den önskvärda röken, blev han för en kort stund innesluten i densamma. Därefter ställde han sig framför mig, tog några bloss för att förnya röken. Dessa slingor, som strävade uppåt i det tilltagande mörkret, motade han mot mig med handrörelser för att ännu en gång rena och hela mig.

   Han bad mig att stiga upp på den utlagda heliga filten. Väl där tog han ytterligare några bloss på pipan. Den rök som framkallades lät han rena sig själv och sin medhjälpare.

   Red Bird ställde så några frågor till mig, om jag förstod vad detta betydde och om jag var villig att motta mitt nya namn.

   ”Ja!” svarade jag tydligt.

Därefter vände han sig till ceremonideltagarna och redogjorde för den vision jag hade haft uppe i Smoky Mountains några dagar tidigare. Han redogjorde för namnet som kommit ur denna händelse och att jag accepterat detta namn.

   Därefter bad han mig att säga mitt nya namn, klart och tydligt, en gång i varje riktning. Som alltid i indianska sammanhang med början i öster, där dagen föds. Jag gjorde som jag blivit tillsagd.

   ”Mitt namn ska vara, från och med nu, Crying Wolf.”

   “Ditt namn ska vara, från och med nu, Crying Wolf”, svarade deltagarna unisont.

   Red Bird tog ytterligare ett bloss på pipan och lät mig inneslutas i den rök detta alstrade. Jag ombads att kliva av filten. Därefter överlämnade han pipan till Little Swallow, med återigen eleganta rörelser medsols. Det var kanske inte så märkvärdiga rörelser, men det såg elegant ut för en novis.

   Själva namngivningsceremonin var över. Jag hette från och med denna stund Crying Wolf. Ett namn jag var mycket stolt över.

Little Swallow och Red Bird drog sig undan från resten av sällskapet, ner till vattenbrynet där de tömde pipan på resterna av den brinnande tobaken, som de lät falla ner på marken. Detta betraktades som ett offer till Moder Jord och följdes av en bön som ingen av oss andra hörde något av, men som åtminstone jag kände som en stark religiös handling.

   Pipan stoppades därefter ner i sitt fint dekorerade skinnfodral och stoppades undan för nästa ceremoni, svetthydda eller religiösa tillfälle.

Alla närvarande gratulerade mig med ryggdunkningar och handskakningar till mitt nya namn.

   ”Tack så mycket!” sa jag till alla, överväldigad av vad jag just gått igenom.

   Red Bird överlämnade en gåva i samband med sin gratulation. Det var ett vackert halsband i form av ett läderband som bar två tänder från prärievarg. Med detta om halsen kunde jag äntligen andas ut. Nervositeten lade sig och jag började fungera som en vanlig människa, som kunde konversera de närvarande.

 Efter ceremonin skingrades gruppen av människor ganska snart. Endast familjen Coltran återstod när frågan om mat dök upp. Den löstes på enklast möjliga sätt. Monty tog trucken in till samhället för att inhandla fast food. Tjugofem minuter senare var han tillbaka med hamburgare, strips och cola.

   För ovanlighetens skull smakade det delikat. Konstigt hur ett namnbyte kan påverka smaklökarna. Eller berodde det på någon annan faktor?

   ”Crying Wolf.”

   Det tog en stund innan jag reagerade på tilltalet. Det kom från Red Bird. Han ville mig något.

   ”Ursäkta! Det kändes så ovant med det nya namnet.”

   ”Förstår det. Jag skulle gärna se dig med i svetthyddan igen. Nu är du mogen att ta även pipan. Du är en av oss nu. Jag är stolt över dig.”

   ”Tack, snälla du. Gärna. Det är jag som ska vara stolt.” Jag kände hur rösten höll på att svika mig. En klump i halsen och begynnande tårar grumlade min syn.

   ”Du har blivit en brygga över till de vita för oss. Speciellt för mig. Jag tror också att jag har Monty med mig. För att inte tala om Carrie.”

Vid de sista orden kände jag hur marken gungade till. Nej, det var inte marken, det var mina knän. Carrie, brydde hon sig om mig? Nu var tårkanalerna öppna. Det var blandade känslor av stolthet för att jag passerat som godkänd hos dessa underbara människor, men framförallt av lycka för att lilla söta Carrie tydligen hade ett gott öga till mig.

   Red Bird klappade mig på axeln innan han gick undan och lämnade plats för Bertha som gav mig en innerlig kram och en mjuk smekning på kinden. Hon strök undan en tår som vilade i ögonvrån. Det var som om jag fått en ny mamma.

   I tur och ordning skakade jag sedan hand eller kramades om av de andra familjemedlemmarna. Alla utom Carrie. Hon var hela tiden i bakgrunden, men höll koll på vad som hände. Jag skulle ha gett mycket för en kram av henne.

 Senare på kvällen när den begynnande fuktiga och kalla nattluften gjorde entré blev det dags för mig att bryta upp. Monty erbjöd sig att skjutsa in mig till stan.     

   När vi var på väg mot hans slitna gamla Ford kom Carrie springande.

   ”Jag skjutsar honom. Måste ändå hämta en sak på jobbet. Förresten så har du varit in till stan en gång redan.”

   ”Okay. Som du vill. Här har du nycklarna.” Han höll fram handen med bilnycklarna.

   ”Tack, men jag tar min egen Cheva. Bara du flyttar på din så jag kommer ut från gården.”

Det var tyst nästan hela vägen in. På varsitt håll i den breda soffan satt vi och försökte hitta en öppning. Något att prata om.

   ”Farfar beundrar dig väldigt mycket.” Det blev Carrie som började.

   ”Har förstått det. Är tacksam.”

   ”Mamma och pappa gillar dig också. Men dom säger inget.”

   ”Varför inte?”

   ”Tradition förmodligen. Man överlåter det till den äldste. Red Bird alltså.”

   ”Förstår.”

   ”I Monty har du en riktig vän. Han pratar alltid positivt om dig.”

   ”Det värmer. Jag gillar honom också. Det vet han.”

Det blev återigen tyst en stund.

   ”Du då?” Jag kunde inte hålla mig längre. Jag måste få veta.

   ”Du är okay. Hurså?”

   ”Vill gärna veta, eftersom jag gillar dig.”

   ”Gör du?” Det syntes, trots hennes mörka hy, att hon blev generad.

   ”Ja, alldeles för mycket. Med tanke på vår åldersskillnad.”

   ”Spelar väl ingen roll. Det är ju bara sex år mellan oss.”

   ”Inte mer. Nu blir jag förvånad. Då är du äldre än jag trodde.”

   ”Det kanske är du som är yngre än du trodde. Nej, förlåt, jag bara skojade.”

Framme vid parkeringen utanför butiken tackade jag för skjutsen och klev ur. Den stora tunga dörren gled igen med ett tydligt metalliskt ljud. Något tog förmodligen i på kanten av dörrbladet.

   Jag hann inte ta många steg förrän Carrie klev ur och följde efter mig.

   ”Vänta! Jag följer med.”

   ”Tack! Det uppskattar jag.”

   ”Dra inga förhastade slutsatser. Jag ska bara hämta något inne på kontoret.”

   ”Okay!”

Hon låste upp och försvann till höger in i ett av rummen. Själv gick jag in till vänster på mitt rum. Jag hann knappt komma in förrän CC stod innanför tröskeln med något i handen.

   ”Varsågod! Jag har gjort något åt dig, som minne av den dag du fick ett rött namn, Crying Wolf.” Hon sträckte fram handen och öppnade den.

   Där låg en skinnpung, dekorerad med pärlor, röda, vita och blå, samt med fransar utmed tre sidor. Upptill var den hopknuten med en läderremsa. Jag tog emot den och synade den. Den var mycket vacker.

   ”Tack så väldigt mycket! Har du gjort den här?”

   ”Ja.”

   ”Fantastisk vacker. Du är duktig.”

   När jag klämde på den kände jag att den var fylld med något. När jag lossade på lädersnodden och öppnade pungen förstod jag genast vad det var, utan att behöva titta. En ljuvlig doft av färsk tobak, blandad med olika örter kom emot mig. Den förstärktes ytterligare då jag förde pungen till näsan och drog in den friska aromen.

   ”Men jag röker ju inte. Det vet du.”

   ”Larva dig inte. Du vet visst vad den ska användas till.”

   ”Jo … det gör jag. En nypa tobak offras till Moder Jord vid tillfällen då jag ber henne om hjälp. Eller då jag vill tacka för något fint som har hänt.”

   ”Bra. Du har gjort Red Bird’s läxor. Det hör jag.”

   ”Fäst den i livremmen. Som du ser finns en hölja att dra remmen igenom. Bär den alltid till minne av denna dag.”

   ”Ska bli Carrie. Men framförallt till minne av dig.”

   Återigen rodnade hon klädsamt. Trots att hon var en så vacker flicka, ja den vackraste jag sett, så var hon nog inte van vid komplimanger.

   ”CC, får jag ge dig en kram som tack?”

   ”Visst!”

Hon gled in mellan mina utsträckta armar. Jag slöt dem bakom hennes rygg och drog henne hårt intill mig. Hon var huvudet kortare än mig så min näsa hamnade i hennes hår. Det doftade nytvättat. Jag kände hennes värme mot min kropp. Hon lade sina händer upp bakom mina skuldror och upp på mina axlar, samtidigt som hon böjde sitt huvud bakåt.

   Jag böjde ner huvudet, lyfte undan hennes vänstra fläta och gav henne en kyss på halsen. Hon flämtade till, överraskad. Carrie’s mörka ögon mötte mina blå på bara några centimeters avstånd. De var fuktiga. Så var också mina.

   Jag kände tydligt hennes mjuka barm mot min bringa. Lika tydligt kände hon nog hur det började leva i mina byxor. Något pockade på uppmärksamhet och petade henne på den platta magen.  

   Hon reste sig på sina mockasinklädda tår och gav mig en kort kyss på munnen. Under bråkdelen av en sekund kunde jag ana hennes tungspets mellan läpparna. När jag började sära på mina för att möta tungan drog hon sig tillbaka genom att skjuta sig själv baklänges ur min famn med hjälp av sina händer mot min bringa.

   ”Det är sent. Måste hem. Arbetsdag i morgon.”

   ”Carrie!”

   ”Ja?”

   ”Ursäkta! Jag ville inte skrämma dig.”

   ”Det är okay. Det var jag som började.”

   Hon vände om och gick mot ytterdörren. Innan hon hann stänga den bakom sig ropade jag.

   ”Vänta! Jag följer dig till bilen.”

Ute var det riktigt kallt. Hösten var långt gången. Vintern var snart i antågande. Det var verkligen svart ute. Himlen var täckt av kompakta moln. Förmodligen skulle det börja regna ganska snart. Åtminstone innan natten var över.

 CC satt redan i bilen, med motorn igång, innan jag kom mig för att säga vad jag velat säga hela kvällen. Jag tog mod till mig, böjde mig in genom den nervevade sidorutan, tog hennes ansikte mellan mina av nervositet fuktiga händer och kysste henne överraskande på munnen. Därefter kom den efterlängtade frasen ur min mun. Efterlängtad av mig i alla fall. Hur det var för henne visste jag inte.

   ”Min lilla Carrie, CC, White Calf. Jag älskar dig!”

   ”Hoppsan. Starka ord.”

   ”Det är sant. Har gjort det länge.”

   ”Har misstänkt det. Du har alltid betraktat mig i smyg. Jag har ögon jag också, förstår du.”

   ”Och?”

   ”Och, vadå?”

   ”Hur känner du inför mig?”

   ”Jag gillar dig skarpt. Du är den bästa jag träffat. Det är bara det att …”

   ”Vad?”

   ”Du förstår nog. Tänk efter.”

   ”Jag är vit, menar du. Kanske åldersskillnaden också?”

   ”Åldern är som jag tidigare sagt inget problem, men …”

   ”För egen del ser jag inga problem. Vit eller röd, vad spelar det för roll, bara man är överens i själen? Ge mig en chans. Snälla.”

   ”Vi får jobba på det. Som sagt, jag gillar dig. Kanske så mycket att det närmar sig kärlek. Låt tiden visa var vi hamnar.”

   ”Tack! Du har nog rätt. Vi kan ju inte undgå varandra. Vi jobbar ju ihop.”

   ”Nu måste jag åka. Dom undrar nog hemma varför det tog så lång tid.”

   ”Okay!”

   ”Jag önskar dig goda drömmar.”

   ”Detsamma. Dom bli nog goda. Jag kommer att drömma om dig.”

   ”I så fall ber jag dig att vara rädd om mig. God natt!”

   ”God natt!”

Jag stod kvar på parkeringen och såg Impalan gunga ut på genomfartsvägen, mjukt accelerera upp till en fart betydligt över den lagstadgade då hon hade vägen helt för sig själv den här tiden på dygnet. Jag följde bakljusen tills de försvann ur min åsyn bakom en högerkurva.  

 Precis som jag trodde blev det ingen sömn den natten. Det var alldeles för mycket som snurrade i mitt huvud. Namngivningsceremonin och stödet av alla fina människor jag lärt känna gjorde det svårt att koppla av. Men framförallt var det alla tankar om och kring Carrie. Nu visste hon var jag stod. Frågan var nu var hon själv stod. Hon visste nog inte ännu. Det var bara att hoppas. Mer kunde jag inte göra åt saken.

   Drömde gjorde jag ändå. Trots att jag aldrig somnade. Det blev vakendrömmar. Ljuvliga sådana. Jag måste medge att delar av drömmarna kanske inte var barntillåtna, men what the hell, det lovade gott inför framtiden om det hela utvecklade sig som jag hoppades på.

Regnet som startat en bit in på natten ökade hela tiden i styrka. Fram på morgonsidan piskade det mot fönsterrutan. Det gjorde det inte lättare att somna. Ute var det höst. I mitt hjärta var det tidig vår. Carrie hade sått ett frö som jag hoppades skulle få spira och slå ut.

På bordet låg ett anteckningsblock. I detta stod att läsa några rader som jag rafsat ner någon gång under natten. Ord som jag hoppades att jag så småningom skulle våga visa för CC. Där stod;

When it comes to love

our language is at a loss

for words

KAPITEL FYRA

Jag var mycket trött följande dag. Mina händer arbetade rent mekaniskt, utan styrning från hjärnan. Arbetet bestod i att samla ihop förpackningsmaterial, bunta det och lägga det på hög för bortkörning följande dag. Jobbet krävde alltså inte så mycket tankeverksamhet, vilket för en gångs skull var bra.

   Tankeverksamheten kom dock igång efter lunchen, en kaloririk sådan på en av stadens snabbmatsrestauranger.

   Det syntes tydligt att CC undvek mig. Normalt brukade hon komma in och prata med mig emellanåt. Så inte denna måndag. Hon stod antingen bakom kassan, alltid fullt upptagen med något även om det inte var någon kund i butiken, eller också satt hon inne på kontoret och gick igenom olika listor tillsammans med sin mamma. Hon noterade i alla fall att jag fanns i närheten. Det märkte jag på hennes blick som letade sig ut genom glasrutan när jag passerade utanför. Tyvärr återvände den blixtsnabbt till papperen framför henne på bordet när hon förstod att jag upptäckt blicken. I vanliga fall skulle hon ha hållit blicken kvar en stund, åtföljt av ett leende. Så var det alltså inte nu.

   Var hon rädd för mig? Var hon blyg? Ångrade hon sig? Frågorna var många. Svaren uteblev.

   Tänk om … Tanken slog ned som en blixt i mitt huvud. Tänk om det är så att det är morsan som inte tillåter henne att umgås med mig längre? Kanske inbillar familjen sig saker eftersom Carrie blev så sen kvällen innan? Eller … de kanske inte tillåter henne att engagera sig i en vit man. Det är den gamla vanliga visan igen. Olika raser ska hålla sig på sin egen kant. Kan det verkligen vara så? Jag hade ju dittills varit omtyckt. Det visste jag ju. Men kanske kommer jag alldeles för nära inpå deras liv om CC och jag börjar kila stadigt?

   Hoppas att Carrie själv kan bortse ifrån gammalt groll mellan röda och vita. Det är ju för sjutton några år in på tjugohundratalet nu. Något måste väl ha förändrats under åren? Till det bättre.

Ännu en natt med svårt att sova. Grubblerierna beträffande min egen popularitet, hos CC och hennes familj, höll mig vaken till långt in på småtimmarna.

Följande dag var den förra ganska lik. Mor och dotter befann sig inne på kontoret, onåbara, större delen av dagen. CC fortsatte dock kasta förstulna blickar ut genom rutan när jag passerade mellan lagret och butiken med nyinkomna varor som skulle upp på hyllorna.

   Sent på eftermiddagen var tydligen pappersarbetet över. Bertha tog över kassan. Carrie såg över sakerna i alla hyllor och ordnade till den röra som kunderna på vissa håll ställt till med. När jag såg henne stå vid ställningen för CD-skivor, lång bort i lokalen, såg jag min chans då nya sådana med diverse indianska artister och grupper hade anlänt på morgonen. De skulle nu ut i lokalen för exponering.

   Med ett par mindre lådor med skivor i famnen ställde jag mig intill henne. Hon ryckte till, överraskad, rätade på ryggen och mötte min blick. Denna gång vek hon inte undan.

   ”Är du rädd för mig?” började jag.

   ”Rädd? Varför då?”

   ”Vet inte. Det verkar så. Du är inte densamma längre.”

   ”Tycker du?”

   ”Tycker. Jag vet. Något har hänt.”

   ”Gillar dig, det vet du, men vill inte visa det så öppet.”

   ”Okay, tack! Varför skulle det vara farligt?”

   Jag fick inget svar. CC fortsatte plocka bland skivorna. Hon satte också de nyanlända, de jag kommit med, på rätt plats.

   Bertha blev avlöst vid kassan av en kort mörk kvinna i övre medelåldern. Var hon verkligen indian? Hon såg mer ut som en asiat. Jo, hon måste vara asiat, bestämde jag mig för. Vi arbetade en kort stund tysta bredvid varandra innan jag tog chansen att briljera, trodde jag.

   ”Du, vad betyder Usv’ tsigesvgi nigata yvwi duninogisv?”

   ”Vad snackar’u om?”

   ”Usv’ tsigesv..?”

   ”Ska det där föreställa indianska?”

   ”Ja, Cherokeee.”

   ”Du skojar.”

   ”Nej. Den texten hänger över kopiatorn inne på kontoret.”

   ”Jaså den. Jag vet inte. Kan inte språket.”

   ”Va’? Kan inte. Men du sjöng ju med i några sånger. Det hörde jag.”

   ”Jag kan hjälpligt hänga med i de vanligaste texterna, men jag vet nog egentligen inte vad de betyder.”

   ”Synd. Där missar du mycket.”

   ”Tror du?”

   ”Tror? Jag vet. Språket är viktigt för identiteten. Du missar en hel del.”

   ”Okay, vi frågar morsan. Hon kan.”

Nu glömde hon plötsligt bort sig och tog min hand i sin och drog iväg med mig mot kontoret. Jag kände hur en oförklarlig värme steg upp från hennes lilla hand, upp genom armen och in i min kropp för att slutligen nå hjärtat. Pulsslagen steg snabbt till ohälsosam nivå. Så mycket som jag längtat efter kroppskontakt var detta ljuvligt. Att en hand kan kännas så underbar. Hur ska det då inte bli med total kroppskontakt? Tankarna fick mig att rodna, men detta såg inte Carrie. Hon släppte dock min hand innan vi klev in över tröskeln till kontoret.

   Bertha såg förvånat upp på vår gemensamma entré. Det hade hon inte väntat sig, men låtsades inte om att det skulle vara konstigt på något vis.

   ”Mamma, Shell undrar vad den där texten betyder.” Hon pekade på lappen som hängde på väggen.

   ”Är du intresserad av poesi?” Bertha mötte min blick.

   ”Ja. Av allt skrivet. Också av språk. Det där är Cherokee. Eller hur?”

   ”Stämmer. Den engelska texten är skriven av en lokal förmåga, en författare, Cherokee faktiskt, som heter MariJo Moore.”

   ”Hon skriver alltså inte på Cherokee själv då, eftersom det står ett annat namn under texten.”

   ”Du har tjuvläst ordentligt hör jag.”

   ”Ursäkta! Kunde inte låta bli.”

   ”Det är okay. Översättningen är gjord av Bo Taylor. Han spelar förresten i The Longhair Singers Drum Group. En mycket bra grupp.”

   ”Översättningen då.”

   ”Den handlar om hur folk förenas i sång, drömmar, danser, böner och helande tillsammans en speciell natt. Jag har förresten boken den är kopierad ur här någonstans i lådan.”

   Hon började leta i en skrivbordslåda och övergick till en annan låda när hon inte hittade boken. Inte heller där fanns den.

   ”Jag lägger in den till dig när jag hittat den. Har inte tid att leta just nu. Är det okay?”

   ”Naturligtvis. Ser fram emot att få läsa den. Tack ska du ha!”

   ”Varsågod! Det var så lite så.”

Jag återgick till ihopsamlandet av förpackningsmaterial medan CC gick ut i butiken för att ordna till i hyllorna.

   Strax före stängningsdags lastade jag pickupen och körde iväg till uppsamlingsplatsen. Jag passade på att äta, återigen på en snabbmatskedja, innan jag återvände till butiken. Då var där stängt och nersläckt.

   På sängen låg en tunn bok, Spirit Voices of Bones skriven av MariJo Moore. Den underhöll mig resten av kvällen med sina omväxlande vackra, ömsinta och mörka dikter. Några var riktigt svarta då de talade om Amerikas våldsamma historia. Både den gångna och den nuvarande. Andra ingav hopp där insikten av förfäders berättande och traditioner behållits. Återigen några var pekpinnar på hur fel vi, och då inte bara de röda, utan hela samhället lever.

   En av dem talade direkt till mig och min nuvarande situation, en vändpunkt i livet. Uppmaning att vila i stunden. Att vänta på att rätt tillfälle dyker upp. Inte förvänta mig alltför mycket. Sannerligen trösterikt. Jag hade varit nära att ge upp ett tag. Nu beslöt jag mig för att vänta på framtiden.

Jag hittade till slut den dikt jag tidigare under dagen frågat Carrie och Bertha om. Den löd;

Usv’ tsigesvgi

Nigata yvwi duninogisv

Det här var natten när

alla människor sjöng tillsammans

Usv’ tsigesvgi

Nigata yvwi anasgitskvgi

Så fortsatte dikten med tungvrickningsövningar om drömmar, danser, böner och helande.

 Jag sov gott den natten. Kanske drömde jag. Kanske inte. Om jag gjorde det så hoppas jag det var goda drömmar. Jag mindes inget. För en gångs skull kände jag mig utvilad när jag vaknade. Faktiskt lite tidigare än vanligt.

 KAPITEL FEM

 En kväll ett par dagar senare hann inte Bertha tillbaka från sitt möte med en hantverkare i Murphy innan stängningsdags. CC skojade och sa att det säkert var Murphy’s law som spökade. Hon kunde skämta och ibland var hennes kommentarer mitt i prick.

   Eftersom hon nu inte kunde åka med morsan som hon brukade lovade jag att skjutsa hem henne, men tog chansen att först bjuda henne på en matbit, om hon ville förstås. Hon tackade ja.

Trucken svängde höger vid bron och körde långsamt uppför backen, som om den kände att jag ville dra ut på tiden. Tiden tillsammans med Carrie. Bara hon och jag, där ingen annan lade sig i eller hörde vad vi sa. Det var bara det att vi ingenting sa. Vi satt alldeles tysta i varsitt hörn av den breda soffan, men jag tror att vi båda ändå kände något slags tillfredsställelse i situationen. I varje fall gjorde jag det. Vi var ju tillsammans.

   Det ljusa, flera våningar höga, hotellet som jag bott på tidigare reste sig på höger sida mot den fortfarande relativt ljusa himlen. I väster påminde den rosa horisonten om att solen alldeles nyss hade bjudit på en fin och klar höstdag. Nere på marknivå var det däremot redan ganska mörkt.

   Strax nådde vi det relativt nya handelsområdet på vänster sida. Där fanns några matställen att välja på. Det blev ingen snabbmatskedja denna gång utan ett ställe som såg ut att kunna servera riktig mat. Så sa också menyn.

I väntan på maten, biffstek med bakad potatis för min del och wienerschnitzel med stekt potatis för CC, blev tystnaden nästan plågsam innan hon tog till orda.

   ”Har du någon lösning på problemet?”

   ”Problemet?”

   ”Ja, för oss fattar’u väl.”

   ”Har vi ett problem?”

   ”Spela inte dum. Vi gillar varandra. Eller hur?” Hon inväntade min nick och fortsatte. ”Jag vågar inte engagera mig, trots att jag …”

   ”Tror du jag bits eller va’då?”

   ”Kanske. Nä, nu ska jag va allvarlig. Om några veckor åker du hem igen. Då står jag här, ensam och övergiven. Kommer du tillbaka? När i så fall? Snart?”

   ”Det blir naturligtvis svårt för mig med, men en sak är klar, jag kommer tillbaka så fort jag kan.”

   ”Det är just det som oroar mig. Så fort du kan. Om du inte kan då?”

   ”Klart jag kan, det fattar …”

   ”Jag vågar inte tro på det. Det är därför jag håller igen mina känslor.”

   ”Men Carrie vi …”

   ”Slutsnackat. Jag kan inte ge mig in i det på allvar för att sedan se dig försvinna. Även om det är för en kort tid så känns det grymt. Och förresten … hur vet jag att du inte har andra?”

   ”Carrie, du kan li..”

   ”Nä, jag kan inte det. Vi har dessutom för kort tid på oss att lära känna varandra tillräckligt för att jag ska kunna känna mig säker på din avsikt. Detsamma gäller naturligtvis för dig.”

   Jag sträckte mig över bordet och lade min hand över hennes. Den kändes tunn och bräcklig, men framförallt kall. Iskall. Hon drog inte undan den. Istället vred hon på den så att handflatan kom uppåt. Hennes fingrar nästlade sig in mellan mina. Min varma hand kramade hennes kalla. Vi såg varandra i ögonen. Hennes mörkt bruna mot mina blå. Vem som började gråta var svårt att avgöra. Kanske gjorde vi det samtidigt. Tårarna rann nerför våra kinder medan vi krampaktigt kramade varandras händer.

   Servitrisen som anlände med maten tittade underligt på oss när hon ställde ifrån sig de välfyllda tallrikarna på bordets inte alltför rena blå-vitrutiga duk.

Maten smakade i alla fall bra. Vi åt under tystnad, men kunde inte låta bli att titta varandra djupt i ögonen då och då. Carrie blev tvungen att torka sina vid ett par tillfällen med servetten, medan jag lyckades hålla mina tårar tillbaka, även om det skedde under stor ansträngning.

När jag lämnade av henne hemma tog jag åter hennes hand och drog henne till mig med avsikten att åtminstone få ge henne en liten kyss. Hon värjde sig och slank ur mitt grepp.

   ”Någon gluttar bakom gardinen. Du får nöja dig med en klapp.” En kort smekning av hennes hand, som nu hade normaltemperatur, över min kind och så var hon borta, ute ur bilen på väg mot entrén. Där möttes hon av Monty, på väg ut iklädd endast boots och jeans. Lampan på husknuten reflekterades mot hans kopparfärgade muskulösa överkropp. Den lyste också upp Carrie’s smidigt arbetande bak när hon äntrade trappan och försvann in i huset.

   ”Hallå grabben. Hur är det?”

   ”Bra. Och du?”

   ”Allt under kontroll. Du …”

   ”Ja?”

   ”Du är väl rädd om syrran?”

   ”Självklart.”

   ”Vi behöver prata om det här.”

   ”Om Carrie?”

   ”Nä, men om henne och dig.”

   ”Varför då?”

   ”Vi tar det en annan gång. Inte ikväll. Häng med och fiska på lördag så kan vi ta det då.”

   ”Okej, gärna.”

   ”Bra. Vi ses!” Han vände och gick in på gården.

Fundersamt vevade jag upp sidorutan, lade in driven och rullade in mot staden. Jag kände mig som ett enda stort frågetecken. Nej, det var inte sant. Jag kände mig som ett flertal frågetecken. Vissa små medan andra var stora som, ja som vadå …

 Carrie hann inte ens stänga dörren bakom sig förrän frågorna haglade över henne.

   ”Var har du varit? Du kunde väl ha hört av dig. Eller hade du inte tid med det?” Bertha lät irriterad, men samtidigt lite rädd.

   ”Jag hoppas han kan hålla fingrar, och annat, i styr. Kan han det?” Donald sluddrade en aning. Något som tyvärr var vanligt.

   ”Ni var inte kvar i butiken. Nu vill jag veta.” Morsan igen.

   ”Hur är han? Berätta!” Syrran väntade tydligen på skvaller.

   ”Lägg av! Allihop!”

   ”Vi vill veta. Vi är ju rädda om dig.” Morsan lade armen över hennes axlar och förde henne in i köket. Carrie satte sig på en stol vid köksbordet, som för ovanlighetens skull var helt tomt och rentorkat.

   ”Kjell bjöd mig …”

   ”Aha”, avbröt farsan henne, ”du kan redan uttala hans namn riktigt. Ni är tydligen väldigt nära vänner.”

   ”Ja, vi är nära vänner, men inte som du kanske tror. Vi var ute och åt efter jobbet. Jag blev bjuden. Vad är så konstigt med det?”

   ”Jag hoppas du är ärlig nu. Det är ingen idé att kära ner sig i någon, hur trevlig han än är, eftersom han snart lämnar landet. Då blir du bara olycklig.” Mamma försökte vara rationell och hade naturligtvis rätt i det hon sa. Det insåg ju även Carrie. Mot sin vilja.

   ”Bara ni inte gjort något dumt som du sedan får ångra”, sa farsan och lämnade rummet med något osäkra steg, utan att invänta svar.

   ”Låt CC vara nu. Shell är en bra kille och vi kan lita på syrran. Hon gör inget dumt.” Monty, som kanske var den som allra bäst kände dem båda, försvarade henne och satte därmed punkt för utfrågningen.

Senare på kvällen när Carrie satt inne på rummet, som hon delade med syrran, redo för sängen knackade det försiktigt på dörren.

   ”Ja?”

   ”Får jag komma in?” Det var farfar.

   Hon såg sig om. Rummet såg väl okej ut. Det enda som i så fall inte var okej var hennes egen klädsel, endast ett par små trosor och ett sladdrigt kort linne som slutade strax under brösten. Hon var ensam i rummet eftersom Lucy på senaste tiden oftast sov över hos sin pojkvän Danny. Han var från reservatet men hade flyttat till Asheville något år tidigare. Där jobbade han som bilmekaniker.

   Danny hade helt tagit avstånd från allt indianskt. Han bar numera aldrig något som avslöjade hans tidigare tillhörighet. Till och med håret var bortrakat. När han hämtade syrran för en stund sedan kom han aldrig in. Han satt kvar ute i sin stolthet, en nästan ny Mustang, och tutade tills Lucy irriterat lämnade huset och familjen.

   ”Kom in du, men jag är klädd för sängen.”

   ”Får jag sätta mig en stund?” Red Bird reagerade inte märkbart på hennes nakenhet.

   ”Var så god!” Hon vände på skrivbordsstolen åt honom och satte sig själv på sängkanten.

   ”Jag hörde de upprörda rösterna i köket tidigare i kväll.”

   ”Jaha. Och?”

   ”Bry dig inte så mycket om vad de sa. Det är i all välmening. Dom vill inte att du ska ta skada. Eller bli lurad.”

   ”Lurad? Kjell luras inte.”

   ”Tror inte jag heller. Han har mitt fulla förtroende, men problemen kvarstår.”

   ”Du menar att vi måste skiljas?”

   ”Ja.”

   ”Men det är ju för en begränsad tid.”

   ”Både du och jag hoppas på det. Shell också. Men …”

   ”Vadå?”

   ”Om det inte går att genomföra då, eller något annat kommer i vägen under tiden?”

   ”En tjej i Sverige menar’u?”

   ”Eller kanske en kille här i Cherokee.”

   ”Aldrig!”

   ”Man ska aldrig säga aldrig. Om det drar ut på tiden bleknar minnen och känslor. Men jag hoppas du har rätt.”

   ”Jag har rätt.”

   ”Bra. Jag ska prata med Shell också. Någon gång i helgen. Vill höra hur han ser på saken.” Han reste sig för att gå.

   ”Farfar. Du är för god. Får jag ge dig en kram?”

   ”Naturligtvis.”

   Carrie omfamnade honom hårt och bestämt. Han kände tydligt den mjuka släta huden och värmen mot sin gamla kropp. Det kändes nästan syndigt bra.

   Red Bird sköt henne ifrån sig och tittade på henne. Eftersom han var längre än henne fick han god inblick ner innanför linnet där hennes fasta toppiga bröst putade stolt mot det tunna tyget. Hon såg tydligt var hans blick fastnat, utan att bli generad. Det var ju trots allt bara farfar.

   ”Vet du vad?” sa han. ”Jag önskar att jag vore den där Shell. Tänk att få rätten att hålla dig i mina armar.” Han blinkade med ena ögat, vände sig om och gick mot dörren.

   ”Farfar.”

   ”Ja?”

   ”Tack för att du finns!”

   ”Tack själv!”

   Han stängde dörren försiktigt bakom sig, stannade upp och tänkte på hur stolt han länge varit för sin roll som ålderman. Men där inne hos Carrie flög för en kort stund en önskan genom hans huvud. En önskan om att återigen få vara ung.

 Carrie vred och vände på sig långt in på natten utan att kunna somna. Tankarna fanns hos Kjell. Hon gillade honom verkligen. Varför ska allt vara så svårt? Varför måste han åka hem? Varför skulle Monty komma dragandes hem med honom, och varför skulle jag bli kär i honom? Varför min Skapare? Varför? Allting har blivit så svårt.

   De killar hon dittills varit ute med bleknade i förhållande till honom. Ingen kom någonsin i närheten. Inte ens den kille hon släppte till för. Hon ursäktade misstaget med att hon varit berusad den gången.

 Lika svårt att somna var det i det lilla rummet bakom kontoret i hantverksbutiken.

 Två, egentligen lyckliga, människor kände sig olyckliga på grund av den oundvikliga framtid som var utstakad, beroende på visumregler som tvingade dem isär.

 KAPITEL SEX

 Vädret var inte det allra bästa, men sådant struntar väl fiskare i så Monty hämtade mig som planerat på förmiddagen. Min näst sista lördag i Cherokee. Tiden i reservatet hade gått fort Den tid som var kvar tycktes rusa fram. Det oundvikliga avskedet närmade sig med stormsteg. Jag gjorde allt för att hålla det ifrån mig. I varje fall den här lördagen i sällskap med en av mina allra bästa vänner någonsin.

Vindrutetorkarna gjorde då och då ett svep över Fordens ganska repiga ruta för att hålla det lätta duggregnet borta. Inne i kupén var det varmt och gott. Ljudnivån i den gamla trotjänaren var ganska hög på grund av de stora terrängdäcken och av ett något läckande avgassystem. Detta avhjälptes med att spela countrymusik som överröstade allt annat, även våra egna röster så det var ingen idé att föra något samtal.

   Brad Paisley underhöll med sin fina röst understödd av duktiga musiker. När låten Mud On The Tires strömmade ur högtalarna nästan skrek Monty, ”Hur sjutton kan han veta hur min kärra ser ut?” Jag gav tummen upp som svar.

   Vi åkte västerut från Cherokee mot Tuskeegee och Fontana Lake. När vi korsade Little Tennessee River vred han ner volymen och pekade ner mot floden. Han berättade att det var mycket bra fiske därnere och att vi snart skulle svänga höger och åka en bit upp utefter sjön. En liten stund senare vräkte han plötsligt bilen över kanten av vägrenen och ner på en stig, praktiskt taget osynlig, mellan tät buskvegetation. Den ledde ner till några illa underhållna båthus som lutade betänkligt ut mot sjöns grå vattenyta, för tillfället prickat av en kraftig regnskur.

   Med motorn avslagen lät Brad Paisley, om möjligt, ännu bättre.

   Tio minuter senare upphörde regnet lika plötsligt som det kommit. Till och med duggregnet upphörde. Molnen var dock fortfarande lika grå, tjocka och heltäckande. Inte en strimma blått gick att upptäcka någonstans.

Monty plockad fram fiskespön, håv, en låda med olika drag samt en kylbox från flaket. Tillsammans bar vi detta förbi de två närmaste båthusen. Det kändes nästan som om man skulle få dem över sig när man passerade på den smala strandremsan. Speciellt den ena av dem såg ut att ramla vilken sekund som helst. Utanför det tredje huset stannade vi och lastade av oss utrustningen på en bänk uthuggen ur en tjock trädstam.

   Liksom jakten jag var med om tidigare började även fisket med en öl. Lika god nu som den var då. Monty sträckte ut sina långa jeansklädda ben framför sig och pekade med burken i näven ut över sjön och berättade om stora fångster som han fått vid olika vikar. På den här sidan av sjön hade det inte gått lika bra tidigare, men han hoppades att det skulle gå bättre nu. Det var i alla fall fiskeväder, menade han. Jag kunde varken säga det ena eller det andra då fiske, liksom jakt, inte tillhörde mina favoritsysslor. Jag var i alla fall villig att prova.

   Det gick inget bra. För mig alltså. Antingen trasslade linan, eller också fastnade draget i botten. Jag till och med lyckades hänga ett av dragen långt upp i ett träd, oåtkomligt då grenarna knappast skulle bära tyngden av en människa. Monty däremot lyckades dra upp några firrar. Inga stora, men tillräckligt många för att det skulle räcka till en mindre måltid.

Eftersom jag var värdelös som fiskare startade jag istället en brasa bland stenarna på strandkanten. Där blev vi sedan sittande med värme på framsidan och kyla på ryggen. De medhavda mackorna och ölen smakade bra, liksom några av fiskarna som Monty rullat in i aluminiumfolien han hämtat från bilen och lagt i glöden som återstod när brasan var nästan utbrunnen.

   ”Monty, var det inte något du ville tala med mig om? Du har varit tyst hittills.”

   ”Jag hade tänkt göra det, men farfar frågade mig om jag trodde du skulle ta illa upp om han tog snacket istället. Så han får ta över. Kan du imorgon?”

   ”Visst.”

   ”Bra. Då meddelar jag honom det.”

På andra sidan sjön landade ett gäng stora fåglar. Förmodligen Canadagäss. På närmare håll simmade några änder. Längst ut på udden närmast till vänster vågade sig en räv ner till vattnet för att dricka. På håll bråkade några korpar med varandra. Annars hördes eller märktes inte mycket av liv vid Fontana Lake denna lördag eftermiddag.

   Vi lät inte så mycket vi heller. Tystnaden rådde, men vi kände ändå varandras närhet. Två människor som verkligen uppskattar varandra måste inte hela tiden bevisa det genom prat och handling. Många gånger går det lika bra att bara vara tysta tillsammans. Men jag hade en fråga som jag grunnat på ett tag. Jag bara måste få vetskap om hur det var på den fronten innan jag lämnade reservatet.

   ”Monty!”

   ”Ja?”

   ”Hur kommer det sig att du lever ensam? Jag menar … utan någon kvinna vid din sida.”

   ”Ja du. Det gick åt fanders senast. Totalt. Jag vet inte om jag vill berätta … men okay.”

   ”Du behöver inte om det känns jobbigt.”

   ”Jag hade, som de allra flesta, ett antal mer eller mindre ärligt menade dater bakom mig när jag träffade Margret. Hon var rolig, underhållande, hade det gott ställt och var riktigt vacker.”

   ”Jaha. Och?”

   ”Vi sällskapade ett tag och hade kul ihop. Efter ett par, tre månader flyttade jag hem till henne i en liten lägenhet strax bortom casinot. Det hann gå nästan två år innan jag märkte att något inte var som det skulle.”

   ”Kom ni inte överens längre?”

   ”Jo, det gjorde vi. Det var inte på det planet. Jag upptäckte att hon inte var ärlig. Hon gick bakom ryggen på mig.”

   ”Låter inte bra.”

   ”Nej, precis. Till slut kom jag på vad hon sysslade med. Hon raggade karlar på casinot, tog hem dem och …”

   ”Okay, jag förstår. Du behöver inte säga mer.”

   ”Det var hennes sätt att dryga ut kassan.”

   ”Men… när kunde hon göra så? Jag menar … utan att du märkte något.”

   ”På dagtid. När jag var på jobbet.”

   ”Stackars dig. Det måste ha varit tufft.”

   ”Gissa.” Monty reste sig och började packa ihop fiskeredskapen. Jag förstod att det framförallt var för att inte visa tårarna som trängde på, men jag låtsades inte om något.

   ”Jag packade mina prylar en dag när hon var bortrest och flyttade hem igen. Det var förra våren. Inte så långt innan du kom hit. Hon hörde aldrig av sig. När vi ses ibland på stan låtsas vi inte om varandra.

   ”Ledsen Monty. Livet kan vara tufft ibland.”

   ”Så sant så.”

 Följande dag hämtade jag Red Bird. Han ville visa mig en speciell plats uppe i bergen, enligt vad Monty berättat vid fisketuren. Redan på håll såg jag honom stå vid vägkanten och vänta. Brownie satt snällt vid hans fötter. Spooky syntes inte till. Den gamle var klädd i en brun långrock, en sådan som cowboys till häst brukar använda. Den nådde halvvägs ner över knäna. Därför såg han extra lång ut. På fötterna satt färgklickar i form av ilsket gula träningsskor. Det syntes inte mycket av de grå mjukisbyxorna. Han var barhuvad och hade samlat det tunna grå håret i en svans baktill. Det var ovant att se honom så. Normalt brukade han ha två flätor hängande ner på bröstet.

   Brownie hoppade jämfota intill bilen. Jag blev tvungen att gå ut och hälsa på henne, annars fanns risken att hon skulle springa efter bilen. Förmodligen ganska långt. Tills orken tog slut.

   ”Hej min son. Följ vägen längre upp i dalen. Jag säger till när vi ska svänga.” Han lade armarna i kors över bringan och slog sig till ro. Ingenting sades på ett bra tag. Det såg faktiskt ut som om han sov. Jag började bli orolig för att jag kanske körde för långt, då ingen order om att svänga kom.

   Efter ytterligare några miles kom beskedet i form av en knackning på min högra underarm och en tydlig signal med den andra handen att vi skulle svänga höger in på en väg som steg brant uppför bergssidan. Det visade sig vara en smal slingrande väg med kurvor så snäva att det kändes som om de slog knut på sig själva. Den närmaste jämförelse jag hade var med vägar i alplandet Schweiz som jag besökt några år tidigare. På båda sidor om vägen stod skogen tät och grön, då den mest bestod av barrträd. Några enstaka lövträd avvek med sina nu ganska matta gula och röda färger på de löv som fortfarande envisades med att hänga kvar. Förändringen av landskapet var mycket stor i jämförelse med då Monty och jag var ute på jakt ett antal veckor tidigare. Vintern var inte långt borta.

   Här och där öppnade sig vyer mellan träden ner mot djupa dalar och bergssidor som låg i skuggan på andra sidan. De såg mycket mörkt gröna ut. Ja, de skiftade faktiskt i blått.

   ”Stanna där!” Red Bird pekade på en kombinerad mötes- och parkeringsplats efter en mycket tvär vänsterkurva. Så fort vi stannat klev han ur, rundade bilen, och korsade vägen. Med en avmätt handrörelse bad han mig att följa efter.

   En smal stig ledde svagt utför, gjorde en ganska stor rund sväng och fortsatte ytterligare en bit utför. Där öppnade sig landskapet. Vi stod på en klippavsats med en djup ravin framför oss. Genom dalens botten ringlade en bäck, omgiven av tät buskvegetation som nu till största delen var avlövad. På andra sidan reste sig en brant bergvägg i grå, bruna och bitvis roströda färger. På toppen växte barrskog, precis som det gjorde runt omkring oss på den plats vi stod.

   Red Bird samlade ihop sin långa rock kring benen med ena handen och satte sig på en sten som var en aning för låg för att det skulle vara bekvämt någon längre stund. Han pekade på en annan högre sten strax intill honom. Den var så pass hög att jag fick hasa mig upp.

   Med de jeansklädda benen fritt hängande och bootsens halvhöga klackar svävande några tum ovan den barrtäckta marken väntade jag på vad som skulle komma. Den fodrade jeansjackan korvade sig kring midjan och behövde rättas till. Så gjorde jag även med hatten, även om det inte behövdes. Jag sköt den längre bak i nacken för att få bättre utsikt över dalgången. Solen som då och då bröt igenom mellan molnen kastade reflexer i vattnet långt där nere och i de höstfärger som fortfarande fanns kvar. Den motsatta bergssidan låg i skugga och kändes extra mörk i kontrast till solbelysta partier. Luften kändes frisk. Nästan lite kylig. Tur att vi båda var ordentligt klädda.

Red Bird började nynna på någon sång. Ett och annat ord bröt över hans läppar. Ord som var helt omöjliga för mig att uppfatta och ännu mer omöjliga att förstå då det var på hans eget språk, Cherokee. Därefter vände han sig till mig.

   ”Shell, hur tänker du när det gäller min sondotter?”

   ”Tänker?”

   ”Ja, du måste väl ha någon idé.”

   ”Idé är väl inte rätt ord. Jag har inga idéer alls. Jag har bara blivit biten av kärleksbacillen. Det var Carrie som bet.”

   ”Förstår vad du menar, men det är inte problemfritt.”

   ”Nej, men problem är …”

   ”Vänta! Låt mig berätta. Avbryt inte.”

   ”Okay.”

   ”Familjen är orolig. Orolig för vad ni sysslar med och de eventuella följder det …”

   ”Ursäkta! Nu måste jag säga ifrån. Hon är ju för fasen nitton och har rätt att bestämma själv.”

   ”I december.”

   ”Vadå december?”

   ”Hon blir nitton först i december.”

   ”Jaså. Jag visste bara att hon var en åttiotrea.”

   ”Eftersom hon är yngst”, fortsatte han, ”så är hon också mer bevakad än sina äldre syskon. Dessutom är hon tjej. Du förstår säkert vad jag menar då.”

   ”Okej, fortsätt! Ursäkta att jag avbröt.”

   ”Bertha är mest rädd för att CC ska bli lurad. Kanske inte avsiktligt. Men det kan bli följden av att ni kommer att vara åtskiljda en längre tid. I övrigt litar hon på sin dotter. Donald kan tyvärr vara väldigt brysk i sina uttalanden, och han är nog den som är mest rädd för att ni ska hinna ställa till med något innan du reser. Han tittar ofta alldeles för djupt i whiskeyflaskan och är därför den minst resonabla. Lucy tycker bara det är spännande och försöker hela tiden locka ur CC hur du är och vad ni gör. Men CC är tyst. Säger inget. Brorsorna bryr sig inte så mycket, och du ska veta att Monty alltid försvarar dig i alla situationer. Du har en riktig vän där.”

   Här gjorde Red Bird en paus för att följa en örn som cirklade på breda vingar över dalen långt under oss. Vi såg fågelns vackra fjäderdräkt från ovansidan.

   ”Inte visste jag att hennes far var alkis.”

   ”Jo tyvärr, men han döljer det skickligt när utomstående finns i närheten. Det är ett tråkigt resultat av lång arbetslöshet. Tillbaka till ämnet. Du är tvungen att åka hem vad jag förstår?”

   ”Ja. Visumregler. Tre månader har snart gått. Måste hem.”

   ”Kommer du tillbaka? När i så fall?”

   ”Så snart det går.”

   ”Det är just det som inte känns bra. Speciellt för Carrie. Så snart det går?”

   ”Förstår det, men under vintern måste jag vara hemma och bygga specialfönster till ett stort gammalt hus som genomgår en totalrenovering. Det har jag lovat, och jag bryter aldrig ett löfte.”

   ”Det där lät bra. Ja inte att du måste vara hemma hela vintern, men att du aldrig bryter ett löfte.”

   ”Så är det och det gäller naturligtvis även löftet till Carrie att återkomma.”

   ”Bra min son.” Han klappade mig på låret. Ganska hårt.

   ”Red Bird, jag måste få fråga. Har problemen med förståelse hos familjen något att göra med att jag är vit?”

   ”Hos Donald möjligen. Men inte hos de andra. Äktenskap och förhållanden mellan vita och röda, som du brukar säga, är numera ganska vanliga, även om de allra flesta nog föredrar att man håller sig inom rasen.”

   ”Tack för det. Jag har varit mycket orolig för att det varit orsaken till missförstånd.”

   ”Något kanske, men det är framförallt det faktum att ni måste leva åtskiljda på obestämd tid och att det därmed kanske rinner ut i sanden.”

   ”Här, du har min hand på att jag kommer att hålla mitt löfte.” Jag räckte fram handen och mötte hans handslag som var kraftigt för att komma ifrån en gammal man. ”Och jag litar på att Carrie också håller sitt.”

   ”Örnen vi såg där nere för en stund sen fick mig att tänka på en Pawnee bön”, sa Red Bird. ”Jag tror jag kommer ihåg den. Vill du höra?”

   ”Gärna.”

   Han läste den med slutna ögon. Det syntes att den betydde något speciellt för honom.

Oh, Eagle, come with wings

Outspread in the sunny skies.

Oh, Eagle, come and bring us peace,

Thy gentle peace.

Oh, Eagle, come and give new life

To us who pray.

Remember the circle of the sky, the

stars, and the brown eagle,

the great life of the Sun,

the young within the nest.

Remember the sacredness of things.

   Han öppnade ögonen och tittade frågande på mig.

   ”Den bönen vill jag lära mig. Vill gärna skriva ner den. Nu. Om det går.” Jag plockade fram anteckningsbok och penna från jackans innerficka innan han hunnit svara. ”Kan du ta den en gång till? Snälla!”

   Han läste långsamt och jag skrev så snabbt jag kunde. ”Tack Red Bird. Nu återstår bara att lära sig den utantill.”

   ”Du vill verkligen lära dig den röda vägen. Jag uppskattar din ambition. Tack Shell!"

Ingen av oss hade märkt att molnen börjat lätta förrän solen bröt igenom, och stannade. Det tjocka lagret av Altocumulus hade lösts upp. Kvar var bara några höga Cirrostratus. I och med detta kom den efterlängtade värmen åter. Förmodligen var det bara tillfälligt.

   Dragkedjan i den tjocka jeansjackan åkte ner en bit. Jag passade på att rätta till mitt halsband med de två coyotetänderna så att det hängde utanpå skjortan. Red Bird lät dock den blekta rocken vara igenknäppt. Förståndigt naturligtvis då solvärmen så här års kan vara bedräglig. Luften var ju fortfarande ganska kylig.

   Den brutala natur vi befann oss i med sina vertikala otillgängliga bergsskärningar, djupa dalar, täta växtlighet och ringlande smala vägar levde i alla fall upp. Allt såg genast mycket vänligare ut.

I bilen på väg utför berget kunde jag inte längre hålla inne med frågan jag haft på läpparna ett bra tag.

   ”Tror du att Carrie kan åka till Sverige och hälsa på mig till sommaren? Släpper familjen iväg henne? Vad tror du?”

   ”Dom kanske inte gillar det, men jag tror att hon struntar i vad de tycker. Frågar du henne så åker hon. Om hon har råd, alltså.”

   ”Det sista har jag funderat på. Jag tänker erbjuda mig att betala om hon åker. I så fall kan hon stanna i tre månader och så åker vi sedan tillbaka hit gemensamt.”

   ”Blir det tre månader då också för dig?”

   ”Jag kan nog utverka ett sexmånaders visum med tanke på omständigheterna. Det är bara det att den amerikanska ambassaden är så himla krånglig att förhandla med. Precis som alla myndigheter i det här landet är.”

   ”Efter den tiden då?”

   ”Vi får ta det som en prövotid. Funkar det gifter vi oss. Då får jag automatiskt uppehållstillstånd.”

   ”Hoppsan. Stora planer.”

   ”Det är vad jag helst av allt skulle vilja göra. Under förutsättning att Carrie tycker detsamma. Men du, snälla, säg inget om detta. Jag vill berätta det själv.”

   ”Naturligtvis. Ingen mer än Skaparen, du och jag vet om det, och så får det bli tills du släpper bomben.” Han petade mig lite retfullt i axeln och log sitt allra bredaste leende. ”Jag gillar dig grabben.”

   ”Du är också en av orsakerna till att jag helst av allt vill vistas just här. Ingen förstår mig lika bra som du.”

   ”Gör mig inte generad.”

   ”Du tål nog mer än så, gamle man.”

   ”Tack för idag Shell. Nu känner jag mig lugn. Hoppas att jag kan överföra det till resten av familjen. Vi ses väl någon fler gång innan du åker?”

   ”Det kan du skriva upp.”

   Red Bird klev ur Chevan, gick över gården och uppför entrétrappan. Utanför dörren höjde han handen till hälsning utan att vända sig om.

 KAPITEL SJU

 Flygvärdinnan fick mig tillbaka till verkligheten, den bullriga, klaustrofobiska verkligheten som en Boeing 747 bjuder på. Hon väntade på att jag skulle fälla ner det lilla bordet framför mig så att hon kunde ställa ifrån sig matbrickan.

   Mina tankar hade varit kvar i Amerika och det svåra avskedet från alla jag lärt känna. Avskedet från Carrie var naturligtvis svårast. Att skiljas från Red Bird var nästan lika svårt. Han hade blivit mycket betydelsefull för mig, då han väglett mig på många sätt. Inte bara in på den röda vägen utan även visat mycket klokhet och stöttat mig i många svåra beslut. Han var en klippa.

   Själv avfärdade han allt beröm. Det var bara naturligt för en man som redan nått så långt in i ålderns höst. Han var nöjd med sitt liv. Det förklarade han vid flera olika tillfällen.

   Jag mindes tydligt ett uttalande han gjort, som nu högt ovanför Atlanten, instängd med massor av för mig okända människor som alla hade samma mål, fick större tyngd och innebörd. Dessa var hans tänkvärda ord.

   ”I wish for everybody, that they get old enough not to have to please anyone, and brave enough to thumb their noses at all the idiots in the world. It´s worth getting old. I recommend it to everybody!”

Konsten att äta flygmaten hade jag aldrig riktigt kommit underfund med. För det första måste man ju komma in i de förbaskade förpackningarna. Och det är inte lätt. Utrymme för armbågarna saknas totalt så man måste nästan krypa ner med näsan i maten och försiktigt peta över maten i munnen. Något vidare bordskick är det inte frågan om.

   Eftersom jag satt närmast gången så hade jag i alla fall utrymme för vänstra armbågen, naturligtvis med risk för att den skulle bli påsprungen av personalen eller någon nödig passagerare.

När brickan äntligen plockades bort försökte jag återgå till Cherokee i tankarna, Tyvärr var det svårt då grannen till höger var väldigt pratsugen. Förmodligen för att hålla flygrädslan borta så mycket som möjligt. Kvinnan, en bastant dam i övre medelåldern, hade avslöjat långt före start att hon var rädd. Att flyga var något av det värsta hon kunde utsätta sig för, påstod hon.

   Jag ville helst av allt återvända till CC, Monty och den övriga familjen, men blev avbruten så fort jag hittat rätt spår igen. Artigt försökte jag konversera henne, men det blev med allt kortare svar ju längre hon babblade på. Till slut märkte hon min irritation och tvingade sig själv till tystnad med en skvallerblaska.

   Skönt! Äntligen! Cherokee, here I come!

De tio dagar som var kvar av min vistelse, efter samtalet med Red Bird, kändes friare för CC och mig. Vi tilläts arbeta ihop utan att någon bevakade vad vi gjorde. Kvällarna tillbringade vi gemensamt. Vi åt ute vid flera tillfällen och gjorde utflykter i omgivningen. På så sätt kom vi varandra närmare och vågade, men framförallt kunde vi, göra mer. Bilen blev vårt kärleksnäste. Vi kysstes, smektes och hånglade i mörkret på någon parkeringsplats eller utsiktsplats uppe i bergen. Tillsammans utforskade vi kärlekens mysterium, men kom aldrig så långt som till samlag. Carrie ville vänta med det tills vi kunde vara tillsammans i lugn och ro på en bättre och mer skyddad plats än på en bilsoffa. Naturligtvis hade hon rätt. Jag respekterade hennes åsikt, även om delar av mig, och då en alldeles speciell del, ville gå vidare.

   Hon hoppades att vi skulle få tillfälle till det den sista helgen då butiken var stängd. Så blev inte fallet. Bertha skulle absolut genomföra en stor inventering av lagret just då. Vi fick alltså vänta, men den som väntar på något gott …

   Vänta fick jag också göra med den utlovade svetthyddan där jag skulle få ta pipan för första gången. Också den frös inne. Red Bird bad om ursäkt för detta och lovade att en ceremoni skulle ordnas så fort jag var tillbaka igen kommande höst.

Monty tog mig med på jakt ytterligare en gång, till samma ställe där han så skickligt fällde hjorten tidigare på hösten. Denna gång utan resultat, men vi hann med att prata desto mer. Vi trivdes ihop, berättade historier och om våra respektive upplevelser av de mest skilda slag. Skrattet var aldrig långt borta, men det märktes att det närmande avskedet ändå lade en smula sordin på vårt umgänge.

 Damen bredvid puffade mig i sidan. Hon behövde besöka toaletten. Jag passade på att sträcka på ryggen och räta ut benen som suttit inklämda i stolsryggen framför mig i några timmar redan. När hon var tillbaka och ålat sig in på plats satte jag mig och slöt genast ögonen för att låtsas slumra vidare. Allt för att slippa undan ytterligare meningslöst pladdrande om allt och inget. Hon fattade vinken och återgick till sin tidning.

 Monty och Carrie följde med mig söderut, i min Cheva, till Atlanta i Georgia. Ursprungligen hade jag tänkt sälja bilen innan jag reste, men hade istället kommit överens med Carrie att hon kunde använda den som sin egen tills jag var tillbaka. På så sätt skulle hon kunna sälja sin Impala. Pengarna skulle räcka, gott och väl, till Sverigeresan kommande försommar. Hon var tacksam för detta.

   Avskedet på flygplatsen blev svårt och tårfyllt. Monty var vänlig nog att avlägsna sig efter att ha gett mig en riktig kram och klapp på axeln.

   ”Vi ses nästa höst kompis.” Så försvann han bland alla människor som ilade hit och dit i den stora hallen.

   Carrie och jag kramades, kysstes och grät om vartannat. Aldrig tidigare hade jag känt mig som en förrädare. Det gjorde jag nu. Jag var nästan beredd att strunta i alltihop och stanna som illegal immigrant, bara för att få vara i närheten av henne. Det var hon som betydde någonting. Hon var meningen med livet. Mitt liv alltså. Hennes också.

   Till slut tvingade tiden oss isär. Jag var tvungen att checka in och uppsöka rätt avgångshall för att komma med planet till Arlanda.

   En ivrigt vinkande CC försvann i diset av mina beslöjade ögon. Nu var jag ensamvarg igen, en varg vid namn Crying Wolf. Och det var precis vad vargen gjorde. Grät.

 Arlanda/Stockholm tog emot med gråväder och endast ett par grader varmt. Duggregnet hängde i luften. Inte var det bättre när jag några timmar senare anlände till Frösön, Östersunds flygplats på den annars så vackra ön. Denna dag grå och trist, precis så som jag befarade att det kommande halvåret skulle bli. Jag hoppades att tiden skulle gå fort tills jag åter hade anledning att besöka flygplatsen. Då för att välkomna Carrie till Jämtland.

 KAPITEL ÅTTA

 Vintern blev lång, kall och snörik. Jag arbetade hårt med mina fönster. De var många. Av skiftande utseende och storlek. Det gemensamma var att alla var spröjsade och byggda enligt gammal beprövad teknik. Tätvuxen furu, linolja som impregnering, kitt och färger baserade på linolja samt, naturligtvis, gammalt blåst glas.

   Jag hyrde in mig i en snickerilokal i Järpen när jag hade större uppdrag. Mindre sådana klarade jag av hemma i källarlokalen i Kall, men här behövdes tillgång till såg, hyvel och diverse fräsverktyg. Det var idealiskt att inte behöva stå för maskinerna själv. Jag var tacksam för att Fredrik lät mig använda hans lokaler och utrustning. Det var okej, enligt honom, så länge han själv inte hade behov av hela lokalen. Hittills hade det funkat bra.

Ensamheten var mer påtaglig nu än vad den någonsin varit förut.  Jag var ju van att vara ensam men hade fått smak på vad sällskap, av båda könen, betyder för livskvalitén. Samtalen med Red Bird och utflykterna upp i bergen med Monty passerade ofta revy under mörka kvällar. För saknaden efter CC räckte inte kvällarna till. Där togs ofta stora delar av natten också i anspråk, på bekostnad av sömnen.

   Lediga dagar satt jag ofta och tittade ut över den frusna och snöbelagda Kallsjön. På andra sidan skymtade några färgklickar i det intensivt vita landskapet. Det var det lilla fjällsamhället Huså. Som en jätte reste sig Åreskutan bakom samhället. Vissa dagar då även himlen var vit av moln och fallande snö gick ingenting att urskilja. Allt var vitt. Endast de närmaste björkarna på hitsidan av sjön kunde urskiljas som grå spretiga tecken. Det var skönt att sådana dagar sitta inne framför brasan. Det var då breven till Carrie kom till.

   Ja, trots den moderna tekniken med e-mail via datorn så skickade vi brev till varandra. Heta brev med djupa tankar och förväntansfullhet inför det kommande, men ack så avlägsna, mötet igen. Naturligtvis skickades även mail, men de blev av nödvändighet ganska allmänt hållna då hon saknade egen dator. All trafik fick då gå till butiken, vilket innebar svårighet att läsa i lugn och ro, och med risk för att det kunde ses av andra.

En kväll i slutet av februari när jag kämpat mig hem på nästan ofarbara vägar i ett mycket kraftigt snöfall som förvärrades av hårda nordvästvindar som skapade drivor på vägen, mötte mig ett obehagligt meddelande på mailen.

   William, Carries yngsta bror, hade omkommit i en bilolycka en knapp vecka tidigare. Han hade varit uppe i bergen med sin far. På vägen ner hade Donald tappat kontrollen över bilen i en skarp kurva och kört över kanten. Just där var det turligt nog inte så högt fall, men det räckte för att krossa högersidan av bilen där William satt. Han blev illa tilltygad och dog innan ambulansen kom till platsen. Donald hittades liggande på en avsats några meter längre ner med brutet ben, djupt ångerfull då han insåg vad han orsakat. Han erkände direkt att det var hans fel då han kört berusad. Erkännandet hade inte behövts då andedräkten och hans tal tydligt avslöjade tillståndet.

   Nu var han gipsad och haltade omkring på kryckor. Djupt olycklig. Han ville inte prata med någon, utan undvek alla ställen där folk uppehöll sig. Redan tidigare hade han ju undvikit folk för att inte avslöja sin hemliga last. Nu var han totalt folkskygg. Bertha var rädd för att han nu skulle ta till flaskan under hela dygnet, men han gjorde tvärtom. För att sona sitt brott lovade han att aldrig mer dricka, vilket han klarat under svåra våndor åtminstone de dagar som gått sedan olyckan. Hela familjen bad till Skaparen att han skulle klara av att hålla löftet. I så fall kunde man än en gång använda uttrycket, det finns inget ont som inte har något gott med sig.

William hade jag inte fått någon riktigt bra kontakt med. Han var sällan hemma när jag besökte familjen. Han hängde mest på stan med polarna eller spelade baseball. Enligt Monty var han en duktig spelare. Jag ångrade nu att jag aldrig följde med och tittade på någon av hans matcher. Sport har aldrig tillhört mina intressen, därför hade jag tackat nej då jag blivit tillfrågad. Det kändes som felaktiga beslut nu.

   I mitt svarsmail beklagade jag sorgen som familjen Coltran ställts inför, men påpekade vikten av att faktiskt kunna se det positiva i att Donald bestämt sig för att bli nykter. Jag lovade att hålla alla tummar jag hade. Till Carrie vädjade jag att denna händelse inte fick ändra på hennes planerade resa i maj.

Hon lovade att komma och berättade ännu en gång hur mycket hon längtade efter mig. Dagarna fram till resan prickades av i almanackan ovanför skrivbordet i hennes lilla rum.

 En av de sista dagarna i maj satte jag mig i bilen för att åka in till Östersund. Det var strålande sol. Trots det inte särskilt varmt då en envis nordvind svepte ner utefter sjön. Vågorna gick höga och kröntes av vita gäss. Björkarna med sina ljust gröna, alldeles nyutslagna, blad ryckte nervöst i vindkasten. De höga granarna utmed vägen ner mot Järpen bugade, nästan vördnadsfullt, för passerande trafikanter. Vindbyarna kändes tydligt i den stora Silveradon. Hur skulle det då inte vara i en liten japan eller europé? Bruce Springsteen höll mig sällskap, med sin karakteristiska musik och sångstil, halvvägs ner till macken där jag tänkte tanka. Då började motorn tveka, för att återfå gången en stund, tveka igen, för att slutligen helt lägga av. Soppatorsk. Jag skällde på mig själv för att jag inte tankat kvällen innan på väg hem. Då hade jag varit för trött. Nu återstod inget annat än att lifta ner till samhället och sedan tillbaka med en bensindunk.

   Det tog en bra stund innan jag fick lift och ännu längre stund att komma tillbaks till bilen, som stod med högra hjulparet långt utanför vägkanten.

   Nu var jag sent ute. Risken fanns att jag inte skulle vara på plats när Carrie anlände. Vad skulle hon då tro? Känna sig lurad och övergiven kanske. Vem vet?

   Jag slog näven hårt i ratten och gasade på, långt över gällande gränser, samtidigt som jag förbannade min egen klumpighet. Nere vid macken fyllde jag upp resten av tanken och lämnade igen dunken jag fått låna.

   Resten av resan genom ett fagert försommargrönt landskap gick fort. Mycket fort. Som tur var visade lagen sig inte. Vid några tillfällen fastnade jag bakom långtradare. Värst var som vanligt husbilar och husvagnar som väckts ur sin vinterdvala. De förarna tycktes aldrig ha koll i backspegeln.

   Redan på håll, när jag närmade mig flygplatsen, kunde jag konstatera att kärran från Stockholm anlänt. Folk var på väg därifrån i taxi och i privatbilar som kördes av mötande släkt och vänner. Jag skämdes oerhört för min klantighet, men det uppvägdes flera gånger om av den syn som mötte mig inne i ankomsthallen.

På en soffa, med en stor resväska och en mindre bag framför fötterna, satt Carrie. Bredvid henne låg en liten ryggsäck. Jag hann studera henne några sekunder innan hon upptäckte mig. Hon var ännu finare, om nu det är möjligt, än vad min minnesbild sa. Hon var klädd i ett par ljusa, tighta, lågt skurna jeans, en kort svart skinnjacka öppen så att en väl urringad vit T-shirt syntes inunder och ett par stadiga, svarta kängor. Det korpsvarta håret var samlat i en svans baktill. I örsnibben hängde ett kort lädersmycke med vita, röda och blå pärlor. Den kopparfärgade hyn och den lite trubbiga näsan gjorde att de flesta säkert uppfattade henne som asiat istället för indian.

   I samma ögonblick som hon upptäckte mig, och hennes ansiktsuttryck sprack upp i ett stort leende, hann jag tänka på det faktum att jag aldrig fått någon förklaring på hur hon kunnat få namnet White Calf med sitt mörka utseende. Det måste jag fråga om vid tillfälle.

   Hon rusade mig till mötes och kastade sig om halsen på mig. Vi stod länge kramandes och kyssandes mitt på golvet till flygplatspersonalens förtjusning. Jag noterade över hennes axel att ett par män i flygaruniform log åt oss och gav tummen upp när de såg min blick. De har nog aldrig sett en vackrare flicka, var min spontana tanke, innan jag återgick till välkomstpussandet.

I bilen berättade hon att hon blivit riktigt rädd när jag inte funnits på plats. Enligt biljetten hade hon ju kommit till rätt plats. Hon hade kollat stavningen flera gånger.  Oscar - Sierra - Tango – Echo – Romeo – Sierra – Uniform – November - Delta. Varje gång stämde den. Inte visste hon hur hon skulle få tag på mig heller. Av någon förarglig anledning hade informationen om mitt mobilnummer kommit bort.

   Hon hade varit nära nervkollaps, som hon uttryckte det, när jag äntligen dök upp. I det ögonblicket upplevde hon det som om hjärtat hoppade över några takter av ren glädje. Jag förstod henne fullkomligt och blev så småningom också ursäktad för mitt misstag med soppastoppet.

   Det kändes fantastiskt skönt att ha henne bredvid mig i en bil igen. Jag tittade på henne och beundrade henne så mycket att hon på allvar bad mig att titta på vägen också. Hon ville naturligtvis inte vara med om någon olycka. Det räckte med den som drabbat familjen i vintras. Jag ville så gärna insupa bilden av min kärlek, men hon hade rätt. Nu var det bilkörning som gällde. Det andra fick komma senare. Aldrig tidigare hade vägen från Östersund till Kall varit så lång. Vi ville ju komma hem så vi kunde återuppta kramandet. Ett uppdämt behov av detta pockade på väldigt tydligt.

En dryg timme senare ställde vi ner väskorna i hallen och omfamnade varandra. Vi stod så ett bra tag och bara njöt av kroppskontakten.

   ”Vad fint du bor.” Hon gick in i vardagsrummet när vi till slut släppte taget.

   ”Ja, man kan inte bo bättre.” Jag hyrde en liten lägenhet av ett äldre par vars hus blivit för stort när barnen flyttat ut. Lägenheten hade separat entré, eget kök och badrum så vi behövde inte störa varandra. Utanför fanns en ganska stor uteplats.

   ”Får jag gå ut dit?” CC pekade på uteplatsen.

   ”Självklart!”

   ”Fantastiskt vilken utsikt, men hemskt vad det

blåser.” Vinden tog verkligen tag i oss när vi tog stegen ut i det fria. En bit nedanför oss i backen slog vågorna mot den steniga stranden. Sjön var fortfarande i uppror med skummande vågtoppar som slets sönder i vindbyarna. På andra sidan stod barrskogen tät och mörk med inslag av skir, ljus grönska av lövskog som precis hade slagit ut, eller var på väg att slå ut. Den hitre strandkanten doldes delvis av skira björkar där vissa fortfarande bara visade små musöron. Åreskutan, vars baksida vände sig mot oss, var fortfarande till stor del täckt av snö. Den kala fjälltoppen avtecknade sig knivskarpt mot den ljusblå himlen. Endast några enstaka Cumulus jagade varandra över himlavalvet.

   ”Det måste vara underbart att vakna upp till den här utsikten varje dag. Jag ser fram emot att dela den med dig den här sommaren.”

   ”Vi kommer att dela en hel del i sommar du och jag. Utsikten är bara en del av det. Just nu tänker jag på mat. Du måste vara hungrig.”

   ”Inte så farligt. Mest av allt är jag trött. Får jag låna duschen? Känner mig inte särskilt fräsch efter resan.”

   ”Självklart. Det är bäst vi går in innan vi blåser bort.”

   ”Det var verkligen kallt ute.” Hon korsade armarna under bysten som om hon frös. Det gav mig en anledning att krama henne igen. För att värma henne låtsades jag. Den verkliga anledningen var att jag inte kunde få nog av den sköna kroppskontakten som sände rysningar genom kroppen. Ljuvliga rysningar. Jag märkte att hon reagerade likadant.

CC packade upp en del ur sin stora resväska medan jag började förbereda maten.

   Hon lade sina kläder i prydliga högar i den bruna, nötta manchestersoffan. Ett par byxor hängdes över ryggstödet på en av två låga kromade stålrörsstolar. Stolarna hade smärting i sits och ryggstöd. Necessären ställde hon ifrån sig på det lilla rullbordet framför soffan.

   Hon såg sig om i rummet. Det dominerades av en bokhylla, överfull med böcker, som dolde nästan hela långsidan. Ena hyllsektionen var gömd bakom ett dörrblad som stod lutad mot hyllan. Hon insåg genast att dörren tillhörde entrén till sovrummet, då den öppningen gapade tom. Mot inre väggen stod en liten TV, en hederlig gammal skivspelare och en CD-spelare på en bänk med förvaringsfack under. Där syntes ryggarna på en stor samling LP-skivor. CD-skivorna förvarades i en långsmal, vertikal hylla ovanför musikanläggningen. På väggarna hängde förstoringar med naturmotiv, fjäll, skog och vilda vattendrag. Förmodligen egna bilder gissade hon. Många indianrelaterade motiv fanns också, både i form av bilder och figurer gjorda i någon form av plastmassa. Varg förekom i flera av dessa vackert målade figurer.

   På fönsterbrädan stod en ensam kaktus. Den var desto ståtligare. Grön och frisk, med ansenlig höjd. Men den lutade betänkligt. Det såg ut som om den vilket ögonblick som helst skulle ramla ner på golvet,

Innan hon gick in i duschen kom hon in i köket med ett enkelt inslaget paket. Det var brunt kraftigt omslagspapper som jag kände igen från hantverksbutiken och tape som höll invikningarna på plats.

   ”Varsågod! En liten gåva från mig.” Hon sträckte fram paketet och väntade medan jag torkade händerna på en kökshandduk.

   ”Tack, men inte behövde du …”

   ”Tyst nu. Öppna! Jag är lika nyfiken som du.”

   ”Vet du inte vad det är?”

   ”Jo, men inte om det passar.”

   ”Det är alltså kläder.” Det kändes också så när jag klämde på det. Ganska styvt ändå för att vara textilier. Överraskningen var mycket stor när jag vecklat upp papperet. Där låg ett par hjortskinnsbyxor liknande de jag lånat av Monty. Jag höll i linningen, släppte ner byxbenen och höll dem framför mig. De såg ut att vara i rätt längd.

   ”Fantastiskt vackra. Har du sytt dem?”

   ”Ja. Prova! Jag är så nyfiken på om de passar.”

   ”Strax tillbaka.” Jag försvann in i sovrummet och bytte ut mina jeans mot skinnbyxorna. De passade precis. Kändes underbara att bära. Lite stela nu i början, men jag visste att de bara skulle bli bättre ju mer jag använde dem.

   ”Passar precis. Hur kunde du veta mina mått?”

   ”De är sydda med Monty’s som mall. Jag visste ju att du kunde  

dem.”

   ”Fantastiskt Carrie. Tack så mycket! Du är en ängel. Min ängel.” Jag fick återigen ett tillfälle att krama om och kyssa min egen indianprinsessa. Hon gillade inte när jag sa så, men tänka det kunde hon inte hindra mig att göra.

   ”Nej, nu måste jag duscha.” Hon drog sig loss ur min omfamning och gick mot badrummet.

   ”Jag behåller dom på. Det känns riktigt lyxigt och ikväll vill jag vara fin. Så fin jag kan vara. Till din ära.”

   ”Du är fin ändå, men behåll dom på du. Då ska jag också klä mig lika värdigt.”

   ”Vad betyder det? Inga kläder alls?”

   ”Äh, larva dig inte. Du skulle må då va’?”

   ”Visst.”

Hon försvann och var borta ett bra tag. Jag hann skala potatisen, få in laxen i ugnen och förbereda såsen innan jag hade henne i köket igen. Nu var hon verkligen en indianprinsessa. Hon bar den hellånga ljusa hjortskinnsklänning som hon hade vid min namngivningsceremoni. Runt handleden ett skinnarmband med isydda röda, vita och blå pärlor. På de nätta fötterna fint dekorerade mockasiner. Håret var utslaget och hölls på plats av ett pärlbroderat pannband.

   ”Passar jag in nu?”

   ”Du är fantastisk. Det vackraste jag sett.”

   ”Nu gör du mig generad.”

   ”Då blir du ännu sötare.”

   ”Äsch!” Hon gick och ställde sig innanför dörren till uteplatsen och beundrade utsikten medan jag fixade det sista med maten. Med laxen i ugnen och potatisen puttrande på spisen kunde jag göra henne sällskap. Jag omfamnade henne bakifrån och såg Kallsjön över hennes axel. Utsikten som jag sett så många gånger blev ännu vackrare när jag hade fint sällskap. Det hade jag nu. Det bästa som fanns. 

 KAPITEL NIO

 Bordet var dukat, två ljus var tända, ett för var och en av oss, när CC kom tillbaka in i köket.

   ”Det luktar gott. Va’ fint du har gjort det.”

   ”Det ska va’ fint. Det är ju fest. Förresten, får jag bjuda på vin? Vitt vin.”

   ”Jag dricker sällan vin, men okay, lite då.”

Jag fick beröm för matlagningen. Hon tyckte laxen var god. Jag var tvungen att hålla med trots att jag själv varit kocken. Lax hade under åren blivit min specialitet. Därför var valet lätt när jag skulle välja meny till vår första gemensamma måltid.

   Det lätt kylda vinet förstärkte smakupplevelsen. CC sa inte nej till det andra glaset, men berättade att hon blivit bränd av sin pappas drickande och därför var försiktig. Det syntes på henne när hon nämnde sin far att hon långt ifrån hade förlåtit vad han ställt till med.

   Vid efterrätten, bestående av glass och hjortronsylt tittade hon på väggklockan som hängde ovanför bordet. Hon fortsatte att äta och tittade plötsligt åter upp på klockan och sedan ut genom fönstret ner mot sjön.

   ”Är klockan så där mycket? Eller …? Det är ju inte mörkt.”

   Visarna pekade på tjugo över åtta såg jag när jag lyfte blicken. Jag skrattade till och förklarade. ”Det blir bara en mycket lätt skymning så här års. Vi ligger långt norrut som du vet. Om tre veckor har vi nått sommarsolståndet. Då är det ljust dygnet runt. I norra Sverige går solen aldrig ner då. Den bara vänder vid horisonten.”

   ”Konstigt. Hur orkar ni med det? Det måste ju va’ väldigt svårt att sova med ljusa nätter.”

   ”De flesta vänjer sig. Men inte alla. Dom får skaffa mörkläggningsgardiner.”

Lite senare satt vi tillsammans i soffan och tittade på ett naturprogram från norra Alaska. CC gäspade och klagade på trötthet efter resan. Resan österut är alltid jobbig eftersom man tappar tid. I hennes fall försvann en natts sömn över Atlanten.

   ”Du behöver lite kaffe. Jag med.” Jag lämnade henne för att fixa kaffet och letade i skåpet efter något tilltugg. Bakom skorppåsen hittade jag ett paket med vaniljrån. De fick duga.

   När jag kom tillbaka till vardagsrummet fann jag henne sovande. Hon låg på sidan med benen upplyfta i soffan med huvudet vilande på den broderade kudde som låg där bara för att hedra morsan som lagt ner många timmar på den. Egentligen gillade jag den inte. Den låg där i alla fall. Håret flöt ut över kudden och dolde halva ansiktet. Hon låg på den ena armen medan den andra vilade över mellangärdet. Det övre benet var uppdraget och låg vikt över det undre som var utsträckt. Hon var barfota. Mockasinerna låg på golvet nedanför soffan. Ansiktet såg avslappnat ut. Det vilade en frid över hela hennes varelse. Hon såg yngre ut än sina nitton år. Om jag inte visste det så skulle jag ta henne för ett barn i nedre tonåren.

   Jag fick dricka mitt kaffe och titta på de vita vargar som rörde sig på TV-skärmen ensam. Många gånger kom jag på mig själv med att titta på henne istället för på naturprogrammet. Jag gillade visserligen sådana program, men det var svårt att se mig mätt på Carrie. Ett mycket stort uppdämt behov och innehållen längtan efter henne fanns där.

Hon sov så gott att jag inte ville väcka henne. Istället hämtade jag en filt och bredde över henne. Själv hade jag svårt att somna i den breda nyinköpta sängen. Jag hade ju hoppats på att få dela den med henne. Tids nog skulle det säkert bli så.

   Vinden tryckte på från norr. Så hårt att det ibland knakade i fönsterglasen. En gren på den stora gamla björken utanför fönstret slog mot blecket då och då. När jag öppnade ögonen och lät blicken leta sig ut såg jag mörka moln fara med stor hastighet söderut och försvinna ur mitt synfält. Långt borta i norr tycktes det dock ljusna. Det såg lovande ut inför nästa dag som förmodligen skulle bli lugn med strålande sol och därmed äntligen lite värme.

Tidigt på morgonen vaknade jag av att det spolade på toaletten. Det tog en stund, i mitt yrvakna tillstånd, att fatta vem det var. Jag var ju van att vara ensam.

   En kort stund senare stod Carrie i dörröppningen. Hon såg också yrvaken ut med håret spretande åt alla håll.

   ”Ursäkta att jag somnade. Jag var fruktansvärt trött. Vinet gjorde det ju inte bättre.”

   ”Det gjorde inget. Du var så söt när du sov. Jag satt och tittade på dig hela kvällen.”

   ”Äsch, du skojar.”

   ”Dagsens sanning. Förresten, vad är klockan?”

   ”Kvart i sju.” 

   ”För tidigt att gå upp. Kom hit och lägg dig. Det finns plats för dig.” Jag flyttade mig lite i sidled och lyfte på täcket.

   ”Vågar jag det?”

   ”Klart du gör. Jag bits inte.”

   ”Nej kanske det, men du kan göra annat.”

   ”Inte utan ditt tillstånd.”

   ”I så fall.” Hon vände ryggen till och drog klänningen över huvudet. Allt gick väldigt fort innan hon dök ner i sängen och drog täcket över sig. Jag hann inte uppfatta så mycket mer än att allt hon hade på sig var trosor. Vi låg så ett tag. Ingen av oss vågade riktigt tro på att det var sant, att vi låg tillsammans i samma säng. Så småningom tog jag mod till mig och sköt in min vänstra arm under hennes nacke och drog henne till mig. Värmen och mjukheten från hennes kropp spred sig i alarmerande fart genom mig. Hennes bröst kändes som spjutspetsar mot min bringa. Hennes lår tryckte mot mina och väckte invånaren däremellan. Jag backade lite för att inte avslöja tillståndet, då jag inte ville verka framfusig. Då följde hon efter.

   ”Inget att skämmas för. Det är bara naturligt.” Hon var tydligen tuffare än jag.

   ”Det räcker att se dig så tänds min kropp. Nu så här tätt ihop så går det inte att dölja.” Jag tryckte mitt underliv mot hennes och pekade därför henne fräckt i magen med lemmen som redan gjort blöta avtryck i kalsongen. Hon svarade med kraftigt mothåll och började kyssa mig. Först lite trevande, för att strax även låta tungan vara med i spelet. Jag svarade och inledde därmed en brottningsmatch med tungorna. Våra händer ville också vara med. Hennes kropp var utomordentligt slät, mjuk och varm under min hand. Den vandrade från halsen, ner över midjan, över höften, ner på låret för att sedan vandra tillbaka. Nu upp till brösten. De var fasta, med utmärkt rundning och passade perfekt i min stora handflata. Vårtorna var mycket känsliga. CC lät höra små stön av vällust när jag lekte med dem. De steg i styrka när jag kysste mig ner över hennes kropp och gav brösten en omgång med kärleksfulla kyssar och små bett i vårtorna. Hon avbröt min väg vidare neråt genom att ta tag under min haka och dra mig uppåt för att kyssa min mun.

   Samtidigt lät hon handen smeka utanpå mina nu alltför trånga kalsonger.

   ”Vi tar av oss. Eller hur?” Hon slog undan täcket och började dra ner sina trosor utan att invänta svar. Jag följde hennes initiativ.

   ”Whaoo! Den var inte liten”, sa hon när lemmen slog upp mot magen. Försiktigt slöt sig hennes lilla hand kring den. Med mjuka rörelser lät hon handen vandra upp- och nedför det hårda, men ändå mjuka.

   ”Ta det lugnt. Annars går det för mig. Jag har varit alltför spänd inför den här stunden.”

   ”Det gör inget. Förresten … jag kan inte vänta.” Hon reste sig och klev över med ena benet, tog tag i staken och siktade in den mellan blygdläpparnas våtglimmande öppning.

   ”Vänta, vi måste ha …”

   ”Behövs inte. Jag har börjat med piller.”

   Långsamt, mycket långsamt, sänkte hon sig ner. Ibland stannade hon upp, grimaserade en aning, backade lite, för att sedan fortsätta neråt. Det var magiskt att se hur hennes lilla kropp klarade av att ta emot mig, och med sådan beslutsamhet. Tydligen med njutning. Hon började långsamt rida. Rörelserna blev så småningom snabbare och längre, samtidigt som hon lutade sig allt mer framåt. Det gurglade i hennes strupe av glädje. Bröstvårtorna ritade linjer och figurer på min bringa. Med några sista kraftiga stötar slappnade hon av. Det gick för henne. För mig hade det gått långt innan, men inte den där häftiga eruptionen som jag varit beredd på. Det hade snarare läckt i småportioner hela tiden.

   Svettig och nöjd blev hon liggande på mig ett bra tag innan hon rullade ner på min sida. Lemmen gled ur, fortfarande stor men inte lika kraftfull som tidigare.

   Vi kysstes och smekte varandras kroppar en stund innan den totala avslappningen tog över och vi somnade tätt tillsammans.

På väg ner till Järpen på eftermiddagen kunde jag inte låta bli att kommentera det faktum att hon verkade mer erfaren än jag, trots åldersskillnaden. Hon berättade att det inte alls var så, men någon måste ju börja då jag tydligen var lite blyg. Hennes tidigare erfarenhet bestod i ett kort fylleknull på en skolfest tre år tidigare. Grabben hade varit så ivrig att det gått på tio sekunder för honom. Efter det fiaskot var hon rädd i drygt ett par veckor, fram till dess att mensen kom som en befrielse. Det var också då hon beslutade sig för att undvika alkohol. I varje fall tillsammans med folk som hon inte kunde vara helt säkra på.

   ”Jag då”, avbröt jag henne, ”är du säker på mig? Du accepterade ju vinet .”

   ”Det vet du. Sluta larva dig.”

   ”Tack! Nu ska jag avslöja en sak för dig.”

   ”Låter spännande.”

   ”Du är den första jag legat med.”

   ”Äh, du skojar.”

   ”Nej, det är sant.”

   ”Svårt att tro. Hur kommer det sig?”

   ”Jag har alltid varit en ensamvarg. Känt mig osäker tillsammans med andra. Har därför aldrig varit ute och dansat eller gått på krogen. Då träffar man ju heller ingen.”

   ”Du har aldrig gett det intrycket. Verkade vara säkerheten själv hemma i Cherokee.”

   ”Det beror på att jag träffade rätt sorts människor. Monty kom som sänd från himlen. Vi var själsfränder från första stund.”

   ”Såg det på er. Brorsan tycker nog detsamma.”

   ”Din farfar och jag fann också varandra från första stund. Det är en fantastiskt fin man.”

   ”Håller med. Han betyder mycket för mig. När pappa svikit har han alltid funnits där.”

   ”Jag la märke till det flera gånger. Och sen var det lilla du som fångade min uppmärksamhet. Jag var såld direkt.”

   ”Samma här, men du behövde lite uppmuntran för …”

   ”Ja, ja. Men jag motarbetades ju till att börja med.”

   ”Vi glömmer det nu. Den tiden är över. Tror du annars att de skulle släppt iväg mig ensam?”

   ”Jag är lycklig över att du är här. Vi ska ha en fin sommar ihop.”

   ”Jag är spänd på allt som finns här omkring.” Hon svepte med armen runt i en båge.

   ”Du ska få komma till många fina platser. Bland annat till min alldeles egna utomhuskyrka.”

   ”Kyrka? Nu förvånar du mig.”

   ”Det är inte som du tror. Det är en plats långt upp i fjällvärlden som jag älskar. Där finner jag kraft och kommer Skaparen nära. Min absoluta favoritplats. I Sverige får jag väl tillägga, nu när jag hittat sådana platser även i Smoky Mountains.”

 Inne på Lundhags var det ganska lugnt. Vi kunde i lugn och ro leta bland vandrarkläder och skor utan att trängas med alla turister som vissa dagar invaderar butiken under sommaren.

   Carrie behövde ett par rejäla kängor eftersom det är ganska blött i markerna så här tidigt på vandrarsäsongen. Hon skulle inte klara sig långt i de träningsskor hon hade med sig. Jag ville också att hon skulle ha riktiga byxor och en vindtät jacka, även om allt tillsammans skulle bli dyrt. Jag erbjöd mig att betala. Det fick bli min gåva till henne som tack för de fina handsydda hjortskinnsbyxor hon gav mig.

   Jag fick tjata ett tag innan hon gick med på det, då hon inte tyckte det var min sak att klä henne. När hon väl gav med sig och började prova storlekar syntes det på hennes min att hon gillade Lundhags kläder, speciellt framtagna för friluftsliv. De 

svarta byxorna med tillhörande jacka satt perfekt på henne. De var som sydda för hennes nätta figur. Ändå medgav de plats för långkalsonger och tjock tröja under om det skulle behövas. Skorna tyckte hon kändes tunga. Jag försökte övertyga henne att det bara var en vanesak. Hon köpte argumentet efter att ha gått fram och tillbaka ett antal gånger i lokalen.

   Jag märkte att personalen som plockade bland de olika stånden följde henne med blicken. Inte för att de misstänkte henne för något, utan för att hon avvek från den normala kunden. Det var nog inte många indianer som handlat i butiken under alla år den funnits. Hon var definitivt en udda fågel på dessa breddgrader. Och en vacker sådan. Det tyckte nog mannen som tog emot oss vid kassan också. Han sneglade i smyg på henne medan han stoppade ner allt i en stor brun papperskasse. När han räckte fram kvittot kunde han inte vara tyst längre.

   ”Ursäkta! Jag måste få fråga. Varifrån kommer du?” Han vände sig mot Carrie.

   ”Pardon?”

   ”Hon kommer från North Carolina.” Jag svarade i hennes ställe. ”USA alltså.”

   ”Oh! Jag skulle ha gissat på Asien.”

   ”Hon är tvättäkta indian. Inte så ofta du har sådana här va’?”

   ”Mig veterligen första gången. Varsågod!” Han höll fram kassen.

   ”Tack!”

   ”Är du också därifrån? Med tanke på hatten, halsbandet och den där broderade påsen, menar jag.” Han pekade mot tobakspungen vid mitt bälte.

   ”Nej. Jag är svensk, men vistas gärna i Staterna.”

När vi var på väg ut genom de höga glasdörrarna hörde vi bakom ryggarna. ”Have a nice day!”

   ”Såg du? Han åt mig med ögonen”, sa CC när vi kommit ut på parkeringen.

   ”Tyvärr tror jag du får vänja dig vid det. Du avviker från det folk är vana vid. Vissa kan hantera det, medan andra absolut är tvungen att stirra.”

   ”Kände du det också så hemma hos oss på reservatet?”

   ”Ibland, men vita människor är ju vanligare hos er än vad röda är hos oss.”

   ”Sant.”

 KAPITEL TIO

 Den kommande veckan skulle jag behöva jobba åtminstone tre dagar, kanske fyra. Jag låg efter med ett fönsterjobb. Det betydde att CC skulle bli ensam hemma de dagarna. Därför undrade jag om hon var intresserad av att åka upp till Åre för att inhandla något läsbart. Tidningsbutiken där hade en bra sortering av utländska tidskrifter och även en hel del böcker på engelska. Hon nappade på idén. Så istället för att åka direkt hem med de nyköpta vandrarprylarna följde vi vägen längs Indalsälven.

   Carrie tyckte om landskapet. Hon blev alldeles begeistrad när Åredalen öppnade sig framför vindrutan. Den långsmala sjön nere till vänster med bergen som reste sig brant på andra sidan och Skutan på högra sidan som överblickade allt utgjorde tillsammans ett magnifikt panorama. I skidbackarnas nedfarter låg fortfarande stora sjok av snö kvar, hoppackade som de var under den långa vintern av pistmaskiner och skidåkare.

   Åre bredde ut sig nere vid sjön och klättrade sedan upp utefter bergssidan. Samhället levde på turism och var därför anpassat för detta med många krogar och nöjesställen. Vinterturismen var störst. Fjället bjöd på fantastisk skidåkning med massor av pister och ett utbrett liftsystem. Numera hade också sommarturisterna börjat hitta dit. Cykelåkning i terräng och utför fjällsidorna ökade i popularitet hela tiden. Samma sak med kanotpaddling i forsar. Så fanns det också sådana som jag som nöjde sig med fotvandring. Att ta kabinbanan upp till toppen är populärt bland dem som inte vill bli svettiga, men ändå kunna beskåda den fantastiska utsikten.

 Vi parkerade nere vid järnvägsstationen. Det var ingen idé att försöka hitta någon ledig plats uppe i byn.

   Jag ville inte lämna kameran kvar i bilen. Den var alltför värdefull för att ligga fullt synlig i baksätet. När jag plockade upp den ramlade objektivlocket av och rullade in under förarstolen. Tydligen långt in för jag nådde den inte med handen när jag trevade i blindo. Jag blev tvungen att ställa mig på knä på asfalten för att försöka kika under stolen.

   Medan jag letade hörde jag det typiska gnisslet från Volvobromsar en bit bort på parkeringen. Därefter släcktes motorn. Fyra dunsar av dörrar som stängdes och fotsteg i sanden som låg kvar på asfalten, sedan vinterns halkbekämpning, hördes.

   ”Kolla vilken pingla”, sa en hes röst.

   ”Den du. Kolla häcken. Tjoho!” sluddrade en basröst.

   ”Väntar du på nå’n?” sa den hesa rösten igen.

   ”Vill du ha lite kul?”

   ”Talkin’ to me?” sa Carries en aning skrämda röst.

   ”Grabbar, vi har hittat en het utländska.” Den rösten var ny. Ljusare än de andra. ”Do you speak Swedish?”

   ”Nope.”

   Nu började jag bli rädd. Jag reste mig upp och såg genom bilens tonade rutor hur fyra grabbar i tjugo- till tjugofemårsåldern närmade sig Carrie som stod en bit bort och väntade på mig. Tre av grabbarna hade rakade huvuden och tatueringar på armarna. Den ena var heltäckt av tatueringar från axeln ner till handleden, och han stoltserade malligt med dem genom att endast bära ett linne. De andra hade T-shirts. En av dem hade vältrimmat helskägg och kort, spretigt hår. Allt i en rödlätt ton. Samtliga hade jeans och svarta grova kängor.

   Två av killarna såg sig omkring och konstaterade att de var ensamma på parkeringen. De såg inte mig bakom den stora trucken.

   Den som sluddrade gick fram till CC, sträckte ut armen med avsikt att tafsa på henne. ”Kolla vilka brön, och häcken sen. Ska vi leka lite med henne?”

   ”Don’t touch me! I’m gonna scream.”

   “Tänk att få trä henne på staken.”

   ”Den fittan behöver kuk. Flera kukar.”

   ”Slår vad om att hon är riktigt tight också.”

   ”Jag blir hård bara av att tänka mig hennes lilla mun runt staken.”

   Nu letade jag inte längre efter objektivlocket. Jag behövde ett vapen för att rädda henne från dessa busar. Fälgkorset låg under baksätet. Med det i ena handen och mobilen i den andra steg jag fram runt fronten av Chevan i samma ögonblick som den mest tatuerade grep tag i Carries högra arm och sa till de övriga. ”Hjälp till! Vi drar in henne i bilen och åker ut i bushen. Den här horan behöver massor av kuk, i alla hål.”

   ”Stopp! Släpp henne!” Jag var rädd för att jag inte såg tillräckligt farlig ut när jag gick emot gänget med fälgkorset i högsta hugg och telefonen höjd i luften framför mig. ”Jag har precis fått kontakt med polisen. De har en bil i Åre just nu. Bara fråga om minuter innan den är här.”

   ”Skitsnack! Ingen snubbe ska kunna hindra oss att sätta på den här skönheten.” Han drog i henne. Hon stretade emot och slog med den fria handen mot hans bröst och sparkade mot hans smalben.

   ”Let me loose! Please!”

   ”Släpp henne! Vi sticker.” Den skäggige försökte tala den mest hetlevrade tillrätta.

   ”Äh, han bara bluffar. Jag behöver ett knull. Kan inte sluta nu.”

   När jag var framme vid hennes sida höjde jag fälgkorset för slag. För första gången någonsin var jag beredd att skada en annan människa fysiskt. Jag var förblindad av raseri och insåg att jag faktiskt skulle kunna slå ihjäl den där grabben utan att tveka. Situationen skapar mördaren. Det hade jag inte trott om mig själv. Jag kände hur svetten bröt fram i pannan under hattens kant.

   Som tur var slapp jag drämma till. Den tatuerade släppte taget och följde motvilligt med de andra tillbaka till Volvon. Med en rivstart lämnade de parkeringen. Grabben i baksätet visade fingret i en tydlig signal för vad han tyckte om min entré på arenan. För säkerhets skull memorerade jag bilens registreringsnummer i avsikt att skriva upp det så fort jag kunde.

   Då kände jag hur benen skakade under mig. Detsamma gällde för Carrie. Vi blev tvungna att sätta oss i bilen och andas ut. Jag skrev upp numret i anteckningsboken som låg i facket mellan framstolarna. Nu var vi inte sugna på att leta efter litteratur längre. Åre by fick inte oss som besökare denna gång. Det sköts på framtiden.

   ”Vad sa killarna egentligen?”

   ”Det vill du inte veta. Tro mig. Inga vackra ord alls.”

   ”Tänkte de verkligen dra iväg med mig?”

   ”Tyvärr. Så’na typer tycks tro att man bara kan ta för sig.”

   ”Du menar våldtäkt?”

   ”Precis. Gruppvåldtäkt i det här fallet. Grabbar av den sorten tänker endast med det som hänger mellan benen. I hjärnkontoret verkar det vara kortslutning.”

   ”Jag blev mycket rädd. Tur att du kunde skrämma bort dem.”

   ”Jag var nog lika rädd som du. Hoppas verkligen att du inte dömer alla svenska grabbar och män efter hur de här uppförde sig.”

   ”Ingen risk. Skitstövlar finns det gott om hemma också. Det vet du.”

 Vi lade oss tidigt den kvällen. Dagens äventyr hade tagit mer på krafterna än vad vi ville erkänna.

   ”Håll om mig!”

   Jag kramade henne hårt med ena armen under hennes nacke och den andra bakom ryggen. En stund senare lät jag den fria handen vandra neråt. Hon stoppade den med en vädjan.

   ”Snälla. Inte ikväll. Jag är fortfarande uppskakad.”

När hon somnat låg jag vaken ett bra tag till. Jag funderade på dagens obehagliga händelse. Tidigare hade jag alltid varit ensam och bara behövt försvara mig själv. Nu hade jag ansvaret även för henne. Eftersom hon avvek från mängden blev hon också automatiskt mer utsatt. Jag förstod för första gången, på riktigt, hur invandrare kan känna det, och hur de ganska ofta blev offer för galna människor.

   Jag kände dock en viss stolthet över att jag vågade utmana gänget. Samtidigt rädd för mitt beteende. Våld var inte min grej, men ändå var jag faktiskt nära att gå över gränsen för det tillåtna. Det skrämde mig. Ordentligt.

Helgen gick i lugnets tecken. Vi sov länge, åt sen frukost, gick promenader i omgivningen och hjälptes åt med matlagningen. TV var inget kul för CC som inte behärskade språket, så det blev musik istället. Vi botaniserade bland mina blues- och countryskivor. Det visade sig att även hon gillade den typen av musik. På söndagen kunde vi sitta ute och fika då solen värmde skönt mot husväggen. Annars var det fortfarande ganska kallt i luften.

   Det blev återigen tidigt sänggående, men inte för att vi var trötta. Det var annat som lockade.

KAPITEL ELVA

 Det blev några långtråkiga dagar för Carrie. Hon visste inte riktigt hur hon skulle få tiden att gå tills jag kom hem från snickeriet.

   De enda, för henne läsbara, tidningar hon kunde hitta var en samling Model Railroader och Trains. Modelljärnväg och tåg var ett par av många intressen som Kjell odlade, och som med så mycket annat skulle det vara amerikanskt för att passa honom. Tidningarna var ju på engelska så de fick duga. Efter ett tag kom hon på sig själv med att fångas av det som stod i dem. Det var faktiskt riktigt intressant. Tänk att man ska behöva åka till Sverige för att få upp ögonen för amerikansk järnväg, for genom huvudet när hon gjorde ett uppehåll i läsandet för att fixa en enkel måltid.

Den kraftiga vinden avtog en bit in på eftermiddagen. Solen gjorde också ihärdiga försök att förgylla tillvaron. Hon beslöt sig för en promenad ner till sjön.

   Nere vid bryggan som för tillfället endast inhyste en gammal vit ångbåt var det betydligt kallare. Det fortfarande kalla vattnet kylde den närmaste omgivningen. Hon kände med handen att sjön verkligen gjorde skäl för namnet Kallsjön. Går det överhuvudtaget att bada i den här sjön? Hon visste ju att det fanns badplats på andra sidan sjön. Det hade Kjell berättat. Folket här måste vara gjorda av stål, tänkte hon vidare. Jag kommer att vägra bad ifall den frågan dyker upp. Det bestämde hon sig för redan nu.

   Vågorna, som fortfarande toppades av vita gäss, rullade in snett mot stranden och bröt med ett oupphörligt brus mot stenarna. Många av stenarna var runda och mjuka, slipade av vattnets rörelser under tidens gång, men många var också vassa och kantiga. Det var skifferstenar som brutits sönder i tunna flak av vinterns tuffa klimat.

Hon satte sig på en av dessa flata stenar och såg ut över sjön. På andra sidan reste sig skogen mörkt grön. Snön på nordsidan av fjället lättade upp den mörka färgskalan. Sjön skiftade plötsligt från grått till blått då molnen lättade. Solreflexerna blixtrade mellan vågorna. Det var vackert här tyckte hon fortfarande efter en vecka på platsen. Alla väderlekar hade sin tjusning då de gav naturen olika utseende. Det som tydligt avvek ifrån mönstret hemma var att här gick skiftningarna mycket fortare. Sol kunde förbytas till regn och blåst på bara några minuter. Bitande kyla bytte till värmande sol lika snabbt. Fjällväder, hade Kjell kallat det.

Trots den tillfälliga ensamheten var hon glad över att få sitta nere vid stranden, även om blåsten började krypa igenom skinnjackan och jeansen. Innan hon gick tillbaka ville hon ge Moder Jord en hyllning.

   Hon ställde sig upp och offrade en nypa tobak bland strandens stenar. CC tog den ur pungen som denna dag hängde i livremmen. Ibland bar hon den i en snodd kring halsen. Hon började med att tacka för allt och bad sedan till den Store Anden om hjälp med allt hon skulle ställas inför den närmsta tiden. Hon hoppades att hon inte skulle bli bortglömd bara för att hon var så långt hemifrån.

   I samma stund som tanken for genom huvudet skämdes hon. Det är klart att Anden inte tappade bort henne, oavsett var i världen hon befann sig. Hon bad om förlåtelse för den vilsegångna tanken, liksom hon bad Anden förlåta grabbarna som tänkte förgripa sig på henne i brist på bättre förstånd. Kanske spelade de bara tuffa inför varandra. Hon trodde själv på det sistnämnda.

   Speciellt bad hon om lycka för Crying Wolf och White Calf. När hon talade med the Great Spirit kändes det naturligast att använda de indianska namnen.

Carrie upptäckte aldrig att hon hela tiden varit iakttagen av två män som jobbade med något ombord på ångbåten. För dem måste hennes uppenbarelse och förehavanden varit överraskande och märkliga.

   En ung mörk flicka i kolsvart hår med flätor hängande halvvägs ner till midjan stod vid vattenbrynet. Flätorna hölls ihop nertill med skinnremsor vars pärlprydda fransar nådde ytterligare en bit ner mot den smala midjan. Att hon var inbegripen i någon slags religiös handling förstod de efter en stund, då hon hela tiden tittade ner bland stenarna vid sina fötter och mumlade något. De kunde se läpparnas rörelse, men inte höra något ljud.

På väg upp mot byn passerades några hus. Där kände hon sig emellertid iakttagen. På något ställe såg hon rörelsen bakom fönsterglaset, på en annan gård mannen som snabbt försvann bakom vedstapeln, för att lika snabbt kika fram igen när han trodde sig vara osynlig. Skolbarnen, på väg hem, visade sin nyfikenhet mer öppet. De skämdes inte för att titta ordentligt på henne. En av pojkarna till och med vinkade. CC vinkade tillbaka. Då fnittrade ett par av flickorna med huvudena tätt tillsammans.

   Hon insåg att hon var en kuriositet i samhället och att alla redan visste allt om henne, trodde de. Tyvärr blev det oftast fel då rykten har en förmåga att spridas och hela tiden utökas med saker som ligger långt ifrån verkligheten. På den punkten var Kall lika illa som Cherokee. Tur att Kjell inte kände till allt som florerade kring hans figur förra hösten, tänkte hon och vandrade vidare hem till värmen och förberedandet av kvällsmaten i tid innan Silveradon svängde in på gårdsplanen.

Den kommande veckan gjordes utflykter till olika sevärdheter. Små och stora vattenfall, forsar, utsiktspunkter, gamla gruvhål och fäbodar. De flesta ställen låg så till att man måste vandra en bit. På så sätt gavs möjlighet för Carrie att prova sina nya kläder och att gå in de nya kängorna. Det är alltid bra att gå kortare sträckor ett antal gånger innan man ger sig ut på långvandring, så att man vet att de fungerar utan skav och att de inte klämmer någonstans.

 KAPITEL TOLV

 En dag strax före midsommar var vi på väg upp till Vålådalen. CC häpnade över utsikten när vi kom upp på höjderna. Det gjorde jag också, fortfarande, trots att jag sett dem åtskilliga gånger och visste vad som väntade när landskapet öppnade sig. Över trädtopparna reste sig berg efter berg, gråare eller blåare beroende på hur långt bort de låg. Flera av dem hade fortfarande snöbelagda partier i skrevor och skuggade delar. I dalgångarna förvånansvärt många vattenspeglar i form av sjöar, åar och mindre tjärnar. Mellan dessa berg och dalgångar ringlade sig vägen fram, numera tack och lov asfalterad och lättframkomlig. Annat var det förr, på grusvägens tid, då vägen knappt var framkomlig under tjällossningstider.

   Carrie pekade och jag försökte komma ihåg vad alla fjälltoppar hette. Hon försökte skrattande upprepa namnen. Det var inte så lätt alla gånger. Ibland gav hon upp.

Strax före Storån blev det stopp. Sju renar hade lagt beslag på vägen. De gick till synes planlöst fram och tillbaka över vägen för att leta något ätbart i dikeskanterna. En av dem verkade väldigt intresserad av min truck. Han, en ståtlig tjur vars horn hade en enorm spännvidd, stannade upp, vände sig mot bilens front och stirrade i flera minuter. Det kändes som en tävling. Vem stirrar längst utan att blinka? Bilen vann. Tjuren gav upp och lunkade långsamt vägen framåt, i vår färdriktning. Han drog med sig de övriga.

   I lugn takt travade de med typiskt utåtsvängande bakben i varje steg, fram och tillbaka mellan vägrenarna (vägrenar? – lustigt ord). De stora kronorna vaggade upp och ner samt fram och tillbaka. Bakifrån såg det ut som en vandrade snårskog med alla dessa horn i rörelse.

   ”Hur kan dom ta sig fram i den här täta skogen med sådana stora horn?” Carrie pekade ut genom rutan mot skogen som till stor del bara var unga träd där undervegetationen mest bestod av till synes ogenomtränglig björk- och alsly.

   ”Det har jag också undrat över många gånger. Risken att fastna mellan ett par stammar måste ju vara stor. Hur dom klarar sig genom buskarna där ute”, jag nickade ut till vänster, ”är för mig en gåta, men jag har ju sett att det fungerar.”

   ”Märkligt.”

   ”Jag har sett dem springa obehindrat genom sådan skog med hög fart. Dom måste vara utrustade med ett utmärkt ögonmått, eftersom dom tydligen kan välja rätt väg i hög hastighet.”

Den lilla renhjorden skulle tydligen över till andra sidan Storån och valde bron istället för att vada, eller kanske simma över. De var tydligen bortskämda och bekväma. På andra sidan ån väjde de ner i diket och försvann långsamt bland träden. Endast en blev kvar på vägen. Det var tjuren med de magnifika hornen. Ännu en gång försökte han utmana bilens lyktor i stirrandets konst. Även denna gång fick han ge upp. Men det satt långt inne.

CC tyckte det var mycket spännande och intressant att få se så ståtliga djur på nära håll. Hon var imponerad. Faktiskt var jag det också, trots att jag upplevt liknande situationer många gånger.

   ”Vi får kanske se fler uppe i Vålådalen. Samerna har dem ibland nere i byn, bakom stängsel, så du slipper vara rädd att möta dem på leden. Men det finns ju andra djur vi kan stöta på.”

   ”Vad tänker du på då?”

   ”Tja, allt möjligt. Fyrfotingar och fåglar. Korpen visar sig ganska ofta, men så’na har ni ju hemma också.”

   ”Jo, det är sant. Örnar då?”

   ”Ibland. Tyvärr ganska sällan. Då är det vanligare med hökar.”

 Efter en stunds vandrande började det bli varmt. Därför åkte jackorna av och packades ner. Jag bar den stora ryggsäcken med matsäck, kåsor, vattenflaska, sittunderlag, karta, kompass, kniv, extra tröja och alltså nu även jackan. CC hade en liten ryggsäck eftersom hon bara behövde bära på sina egna reservkläder.

   Vi gick inte över Vålån på den långa svajande hängbron, utan följde istället renstängslet på östra sidan av ån. Efter att ha vandrat bland höga resliga tallar på en mjuk barrtäckt stig öppnade sig landskapet. Nedanför oss rann ån, översvämmad så här års av allt smältvatten högre upp, på sin ringlande väg ner till den större Vålån. Långt bort i fjärran skymtade Predikstolen, ett väldigt markant stenblock som vilade en bit ner på den branta fjällsluttningen.

   Färden gick nu längs en lättvandrad stig fram till myren, innan skogsterrängen återigen tog vid, med mestadels tall. Enstaka björkar fanns insprängda här och där.

   Vid utkanten av myren såg jag spåren. Två blöta stora avtryck på en av spångarna som var utlagda över det våta partiet. Jag sa inget till Carrie, men ökade min vaksamhet. När vi tagit oss uppför branten och in i skogen såg jag nästa spår. En hög med spillning låg vid kanten av stigen. Den var inte dagsfärsk, men skvallrade om att någon eller några höll till där. CC reagerade inte heller på detta spår. Det var tydligt att hon inte hade samma iakttagelseförmåga som sin bror Monty. Han hade desto mer av den varan.

   Jag stannade, stoppade tummarna innanför axelremmarna och lättade en aning på ryggsäckens tryck, såg mig omkring varvet runt utan att avslöja min begynnande oro.

   ”Den där sången ni sjöng i svetthyddan. Vill du sjunga den för mig? Nu!”

   ”Nu? Har du blivit tokig?”

   ”Nej! Jag vill lära mig sången, om det är möjligt.”

   ”Just nu? Mitt ute i skogen?”

   ”Ja, just nu!”

   ”Okay!” Hon började, först tveksamt, sedan allt säkrare när hon såg att jag inte gjorde narr av henne. Hon ruskade lite på huvudet, men föll in bakom mig. Vi vandrade alltså under sång de närmaste minuterna. Sången var lite entonig i fyra satser där den sista steg i tonomfång, och en aning utdraget, ungefär som i Seven Directions Song jag en gång lärt mig av en Okla- Choctaw Indian.

   ”Ta det en gång till!”

   ”Vill du verkligen det?”

   ”Ja. Jag vill lära mig. Om det går.” Jag försökte nynna med. Orden 

klarade jag inte av. Det behövdes nog mycket träning och i en miljö där det var lättare att koncentrera sig.

Framme vid tjärnen rastade vi. För dagen låg den blank som en spegel. På ytan flöt lite sjögräs omkring. Intill stranden stod vassen bitvis ganska tät. Solen ritade vägar, som hela tiden tog sig nya uttryck, på vattenytan. På andra sidan var det mest låg björkskog. I horisonten reste sig fjällen mot en blå himmel. Vi satt i en backe ner mot vattnet. Bakom oss stod barrskogen hög och stolt.

   Blåbärssoppan och mackorna med ost och skinka smakade, som alltid ute i det fria, utmärkt. Mitt i den sista mackan kunde Carrie inte vara tyst längre. Hon hade hållit inne frågan tillräckligt länge nu. Hon tittade på mig med frågande blick, ställde ifrån sig kåsan med soppa i den mjuka ljungen, tuggade färdigt och undrade.

   ”Varför skulle jag plötsligt sjunga?”

   ”Jag älskar att höra din stämma.”

   ”Tack för det, men orsaken var någon annan, eller hur?”

   ”Okay! Så här ligger det till. Såg du spåren i utkanten av myren?”

   ”Vilka spår?”

   ”Björnspåren.”

   ”Björn?”

   ”Ja. Det var två tydliga blöta fotavtryck på en av spångarna. Det betyder att en björn hade passerat senast tio minuter före oss. Uppe på höjden fanns björnspillning. Nästan mitt på stigen.”

   ”Och då vill du att jag ska sjunga? Sjunger jag så dåligt?”

   ”Va’ menar’u?”

   ”Ja, så dåligt att jag skrämmer björnen?”

   ”På sätt och vis, ja. Genom sången meddelade du att vi var på väg. Vi kunde naturligtvis ha pratat högt också, men sången förbryllade nog honom eller henne mer.”

   ”Vi har ju svartbjörn hemma, men den är vi inte så rädd för. Varför här?”

   ”Brunbjörnen är normalt inte farlig, trots att den är mycket större än er svartbjörn. Men som du säkert vet kan en hona bli farlig för människan om man har oturen att komma mellan henne och hennes ungar. Så här års är ungarna små. Försvarskänslan är som störst just nu.”

   ”Hur kan du vara så lugn nu då?”

   ”Du har ju skrämt bort henne. Tack för det!”

   ”Du din …”

   ”Vadå?”

   ”Älskling. Jag gillar dig verkligen. Du hanterar det mesta på ett förtjänstfullt sätt, även om jag inte alltid förstår det just då det händer.”

   ”Ät färdigt innan soppan kallnar.”

   ”Okay.”

Ett ovanligt ljud bakom oss fick oss att vända runt. Uppe i en liten tall satt en ganska stor fågel och jamade. Ja, det lät nästan som en jamning, ”geeah, geeah.” Fågeln var gul på buken med roströda stjärtfjädrar. Den tycktes vara nyfiken och flög närmare oss. Då syntes det roströda även på vingarnas undersida. Det var en lavskrika. Känd för sin oräddhet. Den tog några flygskutt då och då, allt närmare oss. Till slut satt den på den lägsta grenen i tallen närmast oss. På bara tre meters avstånd lät den oss beundra den vackra fjäderdräkten, innan den med ett nytt ”geeah, geeah” lättade och flög över tjärnen och försvann.

Vi gick inte längre. Det fick bli en lagom uppvärmning innan långturen upp till Issjödalen som vi planerade att genomföra efter midsommar. Meteorologerna lovade stabilare väder. Ett högtryck väntades ifrån öster, som sedan skulle stanna åtminstone veckan ut. Det lovade gott då vi hade för avsikt att stanna där uppe några dagar.

På väg tillbaka visade jag på spillningen vid kanten av vandringsleden. Spåren på spången hade naturligtvis torkat bort i solen för länge sedan.

   Någon björn såg vi inte. Inte heller några renar. Däremot slog en korp följe med oss en kort stund vid övergången av bäcken. 

 Vi saknade några ingredienser för kvällens och morgondagens måltider. Därför stannade vi vid Strandbergs i Undersåker för att handla.

   På väg ut från butiken stannade jag upp för att läsa kvällstidningsrubrikerna medan Carrie fortsatte ut till parkeringen. När jag kom ut genom dörrarna hörde jag en mansröst som skrek.

   ”Åk hem till djungeln igen!”

   Jag hajade direkt vad det var frågan om. Det gjorde däremot inte CC. Hon fortsatte mot Chevan. Rösten hördes igen. Nu hörde jag att den kom från bilen på andra sidan vägen.

   ”Åk hem för fan. Hör du inte? Vi behöver inga chokladbrudar här.”

   Jag fortsatte mot min bil, låste upp och lastade in kassarna i baksätet. CC klev in och satte sig.

   ”Är strax tillbaka. Jag glömde en sak.” Hon tittade efter mig när jag gick över vägen fram till den lilla fyrhjulsdrivna, rostiga och skabbiga Nivan.  

   ”Har du några problem med att min flickvän har bättre solbränna än vad bleka du har?” sa jag till den orakade mannen som satt bakom ratten med nervevad ruta.

   ”Vi behöver inga mörkhyade i det här landet.”

   ”Med vilken rätt kan du säga så?”

   ”Som jag sa tidigare, dom ska hem till djungeln i…”

   ”Och var kommer du själv ifrån?” Jag hörde att mannen inte pratade riktigt ren svenska.

   ”Ska du skita i!”

   ”Är inte så säker på det.” En dekal satt på bakrutan såg jag när jag tog ett par steg tillbaka och granskade bilen. Ytterligare några steg och jag hade svaret. Bilen var svenskregistrerad, men den gamla nationalitetsdekalen satt kvar. PL stod det.

   ”Polen alltså. Är det någon som ska åka tillbaks igen så är det du, förbaskade polack. Du har mage att tro dig kunna bestämma vilka Sverige ska ta emot och så är du själv invandrare.”

   ”Jag är svensk medborgare.”

   ”Sorgligt att landet gjorde misstaget att ta emot dig. Du kan dra åt helvete, och det ligger som du vet i Polen.”

   ”Nä nu jävlar!” Han började öppna dörren för att ta sig ut.

   Då lade jag all tyngd jag kunde bakom knuffen mot dörren med både händer och knän. Dörren slog igen som en råttfälla över mannens fingrar. Han skrek och svor så att människor tittade ut genom butikens dörrar. Medan han försökte få upp dörren igen för att komma loss skyndade jag mig bort till trucken, hoppade in och drog iväg med en rivstart.

   ”Vad hände? Han verkade ju galen.”

   ”Galen. Precis rätt ord.”

   ”Men vad …?”

   ”Jag tror att du fattar. Tänk efter. Det var dig han skrek efter.”

   ”Okay. Jag förstår. Tyvärr finns dom överallt.

 KAPITEL TRETTON

    ”Kan vi vila en stund?” ropade Carrie som halkat efter en bit.

   ”Är du trött?”

   ”Ja, seg i benen. Men framförallt svettig.”

   ”Bäcken korsar leden där framme vid den stora stenen. Vi kan rasta där.” Jag pekade, som en militär, med hela handen. Hon såg inte handen, helt enkelt beroende på att hon inte orkade lyfta blicken tillräckligt högt. Vandringen hade tagit på henne mer än vad jag, och hon själv, trodde att den skulle göra. Hon var ju inte heller van vid att vandra. Jag hade ju rört mig i dessa trakter ända sedan jag lärde mig att gå, eftersom mina föräldrar också var naturmänniskor. Generna hade förts över till mig oförvanskade, tack och lov.

T-shirten var genomblöt på ryggen kände jag när jag ställde ner den tunga ryggsäcken på marken. Det var varmt i luften, men ändå kylde det på ryggen då vinden smekte min kropp. Sommaren hade äntligen kommit med värme och ljumma vindar.

   Carrie lade ner sin ryggsäck i ljungen bredvid stigen och satte sig själv bredvid den. Hennes T-shirt var också blöt av svett på ryggen, men även framtill. Hon hade den egenheten att hon först av allt började svettas mellan brösten. En tydlig triangel av fukt syntes nu där klyftan mellan hennes vackra BH-lösa bröst doldes av den tunna tröjan.

   ”Vackert”, sa jag och pekade mot hennes bröst.

   ”Äh, jag får ju skämmas om vi möter någon.”

   ”Hurså?”

   ”Brösten avslöjas ju alltför tydligt.”

   ”Just därför är det vackert.”

   ”Hörru du! Om jag inte vore så trött så skulle du få dig en snyting.”

Jag plockade fram kåsan ur den välpackade ryggsäcken, som denna gång innehöll allt som behövdes för några dagars camping i naturen. Det innebar mat, köksattiraljer, 

extrakläder, tält, sovsäck och liggunderlag, förutom kikare, karta, kompass, kniv, tändstickor och regnkläder som alltid låg där, oavsett längden på vandringen. Tillsammans vägde detta cirka tjugofem kilo.

   Carries ryggsäck var betydligt lättare, men ändå jobbig för henne att bära, på grund av ovanan. Där fanns hennes egna kläder, sovsäck, liggunderlag och campingköket.

   Rasten var välbehövlig efter drygt tre timmars vandring längs steniga stigar genom skogen, över vidsträckta myrmarker och förbi lapplägret. För tillfället obebott. Jag kände att ryggen värkte då jag reste mig upp för att hämta vatten ur bäcken.

   Det kalla klara vattnet smakade underbart. Det gjorde också gott när jag med kupade händer sköljde det över ansiktet och mina bara armar. Jag drack ytterligare några klunkar direkt ur handen innan jag fyllde kåsan och räckte den till Carrie.

   ”Kan man verkligen dricka det här vattnet.”

   ”Visst. Det är utomordentligt rent och gott.”

   Hon drack, höll med och bad snart att få en kåsa till. Under tiden hade jag plockat fram varsin banan. Vi lät oss väl smaka och drog ut rasten till cirka femton minuter innan vi åter belastade ryggarna och fortsatte vandringen utmed dem smala bäcken som ormade sig fram över slätten i sina meanderslingor.

   Vi hade äntligen nått entrén, mynningen på Issjödalen. En av de vackraste platserna på vår jord.

Bäcken korsade vår väg snart igen. Här var den vildare. Det glasklara vattnet frustade högljutt när det kastade sig över stenarna i dess väg. Det blev en spännande balansgång på en smal planka för att nå andra sidan. Ännu en gång gick det bra. Balansnumren kändes svårare än normalt tack vare tyngden på ryggarna.

   Nu kom vi ut på öppnare terräng där Issjödalens breda, svagt stigande, platå började. Här var det också lättare att gå. I stort sett inga buskar som skymde sikten eller lade krokben. Bara lågt ris av ljung, kråkbär och krypande växtlighet.

   Platån steg långsamt upp mot inre delen av dalen. Det var inte mycket till stigning. Den kändes absolut inte i kroppen eller benen. Däremot upplevdes den tydligt visuellt. Effekten blev densamma som på en teaterscen där golvet sluttar uppåt mot scenens bakkant, precis som på Drottningholms anrika teater, för att förstärka perspektivet. Den perfekta trädgårdsarkitekten, naturens egen anställde, hade här lyckats utmärkt med samma sak.

   Till höger om platån, eller golvet som jag föredrog att kalla det, reste sig berget cirka femtio meter för att återigen bilda en ny platå, bakom vilken Stor-Gröngumpens topp gömde sig. Denna branta svårforcerade slänt följde sedan dalen tills den blev trängre och tog slut. Samma slänt vred sedan runt till vänster och bildade front.

   Här kände jag mig alltid märkligt liten och andäktig inför naturens gåvor. Det var vackert. Nästan sakralt. Det måste kunna jämföras med Black Hills, indianernas heliga berg i South Dakota, eller Smoky Mountains som jag nu också lärt känna.

   ”Det är den här platsen jag talat om som min kyrka.”

   ”Kan förstå det.” Carrie vred sig sakta runt för att insupa dalens karaktär. ”Verkligen.”

   ”Jag liknar platsen vid Skaparens fria katedral. En boningsplats för Andarna.”

   Carrie svarade inte. Istället återupptog hon vandringen för att komma fram någon gång. Hon ville få lägga av sig packningen och vila benen innan all ork tog helt slut.

   Jag såg hennes ryggsäck guppa upp och ner framför mig på stigen över den ljung- och risbetäckta platån som utgjorde golvet. Den branta bergsskärningen utmed hela sydvästra sidan och i fonden utgjorde murarna. Valvet utgjordes av det enda riktiga valvet, himlavalvet. Nu var det ljust blått med små ulliga Cumulus som jagade varandra i vinden. Vinden, som var ganska frisk då inga träd bromsade upp den, rusade in genom katedralens entré och vidare upp längs mittgången mot dess inre del. Det var alltså nordvästen som blåste.

   Där längst inne borde koret ha sin plats. Nu stod där istället en anskrämlig byggnad som troligen jaktklubben på något konstigt sätt fått tillstånd att uppföra för mycket länge sedan. Den var en skam för hela dalen. Här borde inget uppfört av människohand få existera.

   Det var helt okej med ett grönt eller brunt fjälltält någon natt då och då, men en byggnad, som dessutom inte har underhållits. Nej, fy fan, om man nu får svära i kyrkan.

   Till och med dopfunten fanns ju där. Den lilla Issjön i sin gryta strax till vänster i fonden. Tidigare hade jag drömt om att få bli döpt där, om det någon gång skulle bli aktuellt. Nu var det inte längre så. Dopet, eller namngivningen, hade skett i Cherokee hösten innan. Tack vare detta hade jag nu sällskap av Carrie, som stapplade framför mina fötter. Hon var bra slut nu.

Vid kanten av dopfunten redde vi vårt läger. Det lilla fjälltältet hukade intill några stora stenblock och en krypande björk. Bäcken som virvlade nedför slänten mot sjön sjöng sin sång oavbrutet. Den skulle fungera som vaggvisa. Det visste jag av tidigare erfarenhet. Tältet var kanske lite obekvämt, men fullt funktionsdugligt för två. Ryggåsen stod naturligtvis i öst-västlig riktning. Något annat var otänkbart. De livgivande första solstrålarna skulle på morgonen, om de ville visa sig, kunna träffa rakt in genom den ena öppningen.

Efter en lugn natt med god sömn, orsakat av den tröttande vandringen med tung packning, visade sig åter Fader Sol på sitt bästa humör. Meteorologerna hade haft rätt. Det kraftiga ljuset bländade mig när jag drog upp blixtlåsen, först på innertältet och sedan den yttre duken, för att komma ut och kissa. Carrie följde långsamt efter och gömde sig bland buskarna för att lätta på trycket.

   Vattnet i Issjön gjorde verkligen skäl för namnet. Det var iskallt. Därför fungerade det också effektivt som väckare när vi blaskade det i ansiktena. Någon mer avancerad tvättning var det aldrig frågan om.

   Frukostkaffet med hårdkokta ägg och kaviarsmörgåsar smakade utmärkt.

   Med liggunderlaget som skydd mot den kalla marken, då temperaturen hade gått ner ordentligt under natten, satt vi bekvämt tillbakalutade med ryggarna mot varsin björkstam. Jag hade ena handen kupad kring kåsan med det heta svarta kaffet. Den andra höll ett lätt tag om Carries fria hand.

   Plötsligt hoppade vi båda till.

   ”Shit!” Kaffet rann över fingrarna och droppade ner på skinnbyxorna som jag valt att bära för att långsamt mjuka upp dem.

   Det var ett kraftigt, långdraget tjut som steg och sjönk i intensitet. Delvis beroende på den byiga vinden som ramlade ner över bergsslänten söder om dalen. Delvis var den också avsiktlig. Det förstod vi ganska snart när vi identifierat ljudet som en vargs ylande. Det lät som en sorgsen sång. Flera gånger övade vargen sin repertoar.

   ”Du tycks ha en polare där ute någonstans Crying Wolf.” CC tittade på mig mellan hårtestarna som delvis hängde ner över ansiktet.

   ”Ska se om jag hittar den.” Jag gick och hämtade kikaren i tältet. 

Med den för ögonen avsökte jag terrängen ifrån dalens inre, bakom det förbaskade missfostret till stuga, och hela vägen ner utefter bergsslänten mot lapplägret till. Ingenting. Inte en rörelse. Nu inte heller något ljud.

   ”Jo … vänta. Där.” Någonting fladdrade till mellan buskarna vid foten av branten, mittför vårt tillfälliga läger.

   ”Äh. Det var bara en fågel.” Den flaxade upp och vinglade iväg tvärs över dalen för att strax slå sig ner vid bäcken.

   Jag höjde återigen kikaren och följde den släta klippkanten där uppe. Ingenting. En vända till och optiken avslöjade en rörelse alldeles intill kanten på en utskjutande klippavsats. Först avfärdade jag tanken att det skulle kunna vara en varg. Den verkade vara alldeles för liten. Djuret satte sig ner på baken. Det grå huvudet, ljusare än kroppen i övrigt, tittade på mig genom kikaroptiken. Den verkade otäckt nära. Nästan som om jag skulle kunna räcka ut handen och vidröra den. Jag provade aldrig. Istället iakttog jag den med pirrande magkänslor en lång stund.

   Det kändes som om lång tid passerat innan djuret reste sig och försvann ur vår åsyn. Förmodligen var det knappt mer än en minut som förflöt medan vilddjur och människa möttes öga mot öga genom kikaren. Carrie hann också ta del av synen en kort stund. Hon tyckte det var en mäktig syn.

Resten av dagen var klart präglad av synen av detta djur som står mycket högt i rangordning på varje människas lista, vare sig man är jägare, naturmänniska, blekansikte eller indian. Av många är den fruktad. Av andra är den dyrkad. Klart är att det är ett intelligent och därför farligt djur, dock inte för människan. Tvåbeningar ger den sig inte på, annat än i mycket trängda lägen.

   Det gick inte att förneka att ett visst mått av nervositet infunnit sig hos oss av att ha vargen så nära inpå lägret. Nervositeten lade sig dock frampå eftermiddagen i takt med ökat avstånd ifrån det ställe där vargen upptäckts. Dagens tur gick nämligen norrut mot Skrumpvalen, tur och retur.

Kvällsmaten, bestående av någon obestämd frystorkad gryta, intogs vid kanten av Issjön, med tältet bakom ryggen och det kalla klara vattnet framför fötterna. En flammande brasa hjälpte till att hålla kvällskylan borta. Om sanningen ska fram så var det nog också för att hålla eventuella vilddjur på behörigt avstånd. Den höll också de besvärande myggen borta. De var annars det stora gisslet uppe i fjällen. Men inte alltid. I solvärmen på dagen tog istället bromsarna över med sina kraftiga käkar. Det kändes verkligen då de bet till.

   Elden behövdes inte för ljusets skull, då vi precis hade passerat sommarsolståndet. Solen försvann bakom bergskammen i ett svagt rosa sken på himlen, för att nästan omedelbart stiga upp igen på en lika vackert röd himmel. Så här års stämde det inte att solen går upp i öster och lägger sig i väster. Den försvann bara en kort stund i norr.

 KAPITEL FJORTON

 Vi gjorde korta utflykter i omgivningarna, men tillbringade också mycket tid vid lägret. Jag fick tid med penna och ritblock, medan Carrie gav sig på diktandets konst. Med varierat resultat enligt henne själv. Jag sa inte emot. Vissa verser var bra, till och med mycket bra, medan andra nog behövde putsas lite grann. Detsamma gällde nog mina egna skapelser.

   Jag var fräck nog att avbryta henne mitt i skrivandet med en fråga som jag länge grunnat på.

   ”Hur kan du med ditt blåsvarta hår, nästan svarta ögon och kopparröda hy ha fått namnet White Calf?”

   ”Vad är det för konstigt med det?” Hon såg låtsat förvånat på mig, men det syntes att hon förstod varför jag undrade.

   ”Jag har då aldrig tidigare sett en vit kalv så mörk.”

   ”Okay, så här är det.” Hon berättade att hennes pappa och farfar hade tagit med henne och bröderna på rodeo utanför Asheville när hon var kring fem, sex år gammal. Tävlingarna och uppvisningarna var fantastiska. Ryttarna var duktiga. Publiken entusiastisk. Färgprakten bedövande. Brorsorna skrek av iver när någon stackare blev avkastad. Till och med farfar, som annars alltid var sansad, hojtade när någon cowboy gjorde bra ifrån sig i sliding stop eller barrel race.

   Det som gjort störst intryck på Carrie var en kalv, ljusare än alla andra, som skickligt lyckades slippa undan lassot genom att hastigt göra sidohopp och byta riktning, till skillnad från andra kalvar som bara sprang rakt fram och därför var lättare att snara med loopen. Den kalven, som hon kallade vit, fick göra flera framträdande på arenan eftersom den var så svårfångad.

   På väg hem pratade hon hela tiden om den vita kalven. Hon envisades med att kalla den vit, trots de andras protester. Den hade gjort så starkt intryck på henne att hon därefter ofta kallades för White Calf. Så ofta att det till slut blev hennes riktiga namn.

   ”Bekräftades det i någon ceremoni?”

   ”Nej, aldrig.”

   ”Va’?”

   ”S-qua-n’ –go –s-ga”   

“Vasar’u?”

   “Du är förvånad.”

   “Ja, men vad sa du? Du kan ju inte språket.”

   ”Jag sa; Du är förvånad.”

   ”Jaså. Det kan du ge dig på att jag är.”

   ”Jag kan en del, men då får jag anstränga mig.”

   ”Kul. Verkligen kul. Du förvånar mig.” Jag tog hennes hand, drog upp henne på fötter, gav henne en kram och en kyss på mun. Hon särade på läpparna och besvarade kyssen med tungan. Vi kände båda hur det hettade till i våra kroppar. Kramen övergick i smekningar då händerna gav sig ut på upptäcktsfärd. Jag kramade hennes lilla runda stjärt och tryckte henne mot mig. Hon kunde tydligt känna tillståndet i mina byxor. Hennes hand letade sig ner mellan kropparna för att kontrollera läget. Det gjorde det ännu trängre i kalsongerna. När min hand hittade hennes mjuka bröst under T-shirten slet hon sig ur min omfamning och gick iväg.

   ”Jag kryper in i tältet nu. Kommer du med?”

   ”Gärna.”

Det tog inte lång stund innan vi var nakna. Liggande på sovsäckarna fortsatte smekningarna och kyssandet. Händerna vandrade febrigt över varandras kroppar. När jag kysste henne på halsen ryckte hon till och började skratta. Det kittlade. Munnen vandrade vidare ner mot de känsliga brösten. Där stannade jag länge till hennes glädje. De var mycket känsliga och gav därför starka vällustkänslor. Även för mig, då jag kände att det jag gjorde uppskattades. Lyckan att ge är minst lika stor som att få, säger många. Att de har rätt det visste jag nu.

    Naveln var tydligen också kittlig. Hon vred sig som om hon ville kasta av mig när tungan pillade i gropen. Jag ville retas så jag höll i henne och fortsatte att låta tungan göra djupdykningar. När hon höll på att kikna av fnitter slutade jag, mötte hennes våta ögon med blicken och fortsatte med tungspetsen släpande över den platta magen.

   När tungan började trassla sig neråt i den glesa fjuniga hårväxten ovanför skötet tog hon tag med händerna kring mitt huvud, ganska hårdhänt, och drog mig uppåt.

   ”Tla hv!” (”Nej!”)

   ”Va’?”

   ”Ga do?” (”Vad?”)

   ”Va’ snacka’ru om?”

   ”Ha-htv-gi l-i-i.” (”Du hörde just.”)

   Jag kom fullständigt av mig.

   ”Vi tar det sen. Nu vill jag att du kommer till mig.”

   Jag stod på raka armar över henne och följde hennes hand neråt med blicken. Hon tog tag om lemmen och styrde den rätt, samtidigt som hon lyfte på bäckenet för att känna att jag kommit rätt. Det var en vacker syn att se den lilla handen rikta in mig mot öppningen. Så våt som hon var gled jag nästan obehindrat in i den sköna, tättomslutande värmen. Hon tog emot hela med en lätt grymtning när jag bottnade. Tillsamman hjälptes vi sedan åt med juckande rörelser. Hon svarade kraftigt mot mina. Till att börja med i fel takt. När det sedan stämde blev det en enda lång, glädjefylld njutning.

   ”V-v, v-v.” (”Ja, ja.”) Återigen talade hon Cherokee. Det var i samma stund som hon kom.

   På resta, raka armar över henne tog jag de sista benknakande rörelserna tills även jag kom. Lika häftigt som hon gjort strax innan. Jag lade mig ner på henne. För tillfället utmattad.

   ”Du är tung. Vi rullar runt.”

   ”Ursäkta!” Jag tog tag runt hennes rygg och rullade åt sidan. Vi lyckades komma runt utan att jag halkade ur. Dessvärre slog vi i aluminiumstolpen som höll tältet uppe. Så hårt att jag trodde det skulle rasa ihop. Tack och lov höll det sig uppe.

   Vi skrattade åt det hela och makade in oss en bit. Jag kände hur det rann ur hennes sköte ner mellan mina ben. För att rädda sovsäcken lyfte jag höfterna, samt den för tillfället stillasittande ryttaren, och drog undan säcken så att vi nu endast hade liggunderlaget under oss. CC använde sina underlivsmuskler för att se till att den långsamt krympande innevånaren skulle återta sin forna styrka och stolthet. Hon lyckades mycket bra med detta. Snart kunde hon göra det hon tyckte allra bäst om. Nämligen att rida. Till en början med långsamma rörelser, där hon reste sig så långt att jag nästan tappade kontakten, för att sedan med praktiskt taget fritt fall omfamna lemmen igen. Så höll hon på ett tag till njutningen och lusten blev för stor. Då övergick skritten till trav, för att snart nå galopp. Hon var en duktig ryttarinna även till häst, men här visade hon att hon även kunde rida i herrsadel.

   Flätorna dansade kring hennes ansikte och slog henne på brösten. Även dessa dansade framför mina ögon, men med små upp- och nedåtgående rörelser. De var fortfarande så fasta att tyngdlagen hade liten påverkan på dem. Till slut låg hon raklång på mig. Det var bara höfterna som dansade. Men desto snabbare. Med ett gurglande ljud långt nere i halsen kom hon i en långdragen orgasm. Då hade jag kommit långt innan, men så obemärkt att hon blev tvungen att fråga om jag var nöjd. Detta bekräftade jag med en intensiv kyss, som hon avbröt av den enkla anledningen att hon måste hämta luft. Hon var andfådd.

   ”I’-s-gi-ge’-yu!” sa hon när on lugnat ner sig något.

   ”Nu är du där igen. Vad betyder det?”

   ”Jag älskar dig.”

   ”Hur kommer det sig att du plötsligt talar din stams språk?”

   ”Vet inte. Får jag fundera ett tag? Återkommer.”

   ”Okay!”

När vi återfått normalpuls och svetten började kyla kropparna kändes ett starkt behov av att tvätta av oss innan vi klädde oss inför kvällsmaten.

   ”Vi sköljer av oss i sjön. Kom så går vi”, tyckte jag och öppnade yttertältets blixtlås.

   ”Tänker du gå ut naken?”

   ”Ja. Något fel med det?”

   ”Tänk om nå’n ser oss?”

   ”Vem skulle det va’. Det är ju ingen annan här. Ja, förutom vargen då.”

Hon följde med lite motvilligt, men kände naturligtvis ett behov av att tvätta underlivet. Stegen ut i vattnet var så kalla att vi kippade efter andan. Modigt tog vi ändå några steg till. CC satte sig på huk och sköljde skötet. Jag gick lite längre ut innan också jag satte mig på huk och tvättade av mig. Snoppen krympte med blixtens hastighet av Issjöns vatten. Jag tog mod till mig och lade mig ner. Det var som en chock. Det var så fruktansvärt kallt att det kändes som om hjärtat stannade för någon sekund. Snabbt reste jag mig, tog de få stegen fram till CC, tog om hennes axel och tippade henne framåt. Med näsan före träffade hon ytan och försvann för bråkdelen av en sekund. Hon var snabbt uppe igen, skrikande av kylan, men framförallt av överraskningen. Hon sparkade upp en kaskad av vatten mot mig. Jag gjorde detsamma mot henne. Vi väsnades nog mer än vad vi var medvetna om i vårt kylslagna vattenkrig.

   I ögonvrån uppfattade jag en rörelse uppe på strandvallen på andra sidan sjön. En noggrannare koll visade att en man, en kvinna och en grabb i nedre tonåren stod och iakttog oss. Eftersom sjön var så liten så var de inte längre bort än cirka tjugofem meter.

   Carrie reagerade med att genast lägga ena armen över brösten och den lediga handen framför skötet. Min reaktion var densamma, med den skillnaden att det räckte med en hand framför manligheten, som inte var så manlig för tillfället. Den fria handen, vad skulle jag använda den till? Jo, jag lyfte den till hälsning.

   Genast vände mannen och kvinnan ryggen till och började gå upp mot björksnåren. Grabben stod kvar som förstenad. Jag kände hur han slök Carrie med blicken. Mig såg han nog inte trots att jag stod alldeles intill henne. När kvinnan upptäckte att grabben inte var med dem vände hon tillbaka, tog tag i grabbens arm och drog honom med sig. Hans blick hängde dock kvar på den nakna sjöjungfrun nere i Issjön ända tills de alla tre försvann bland björkarna.

Då släppte förtrollningen. Hand i hand tassade vi ömfotade och nedkylda över vassa stenar tillbaka till tältet. Efter att ha torkat av oss kröp vi ner i de ihopkopplade sovsäckarna. Vi låg i famnen på varandra medan värmen långsamt återvände. Så här efter händelsen kunde vi inte annat än skratta åt saken.

   ”Undrar vem som blev mest chockad. Vi eller dom?” sa CC.

   ”Alla lika mycket, tror jag. Man väntar sig inte nakna människor uppe i fjällen, lika lite som vi väntade oss andra människor då vi varit helt solo här i ett par dagar nu.”

   ”Grabben passade i alla fall på.”

   ”Skulle jag också ha gjort om en naken flicka, lika vacker som du, dök upp ur tomma intet.”

   ”Du din …” Hon började killa mig vid ljumskarna där hon visste att jag var kittlig. När hon av oförsiktighet, eller var det avsiktligt, rörde vid lemmen började den genast tjockna till.

   ”Nej, hur mycket jag än tycker om din hand där nere så måste vi ta itu med matlagningen.”

   ”Okay, du har rätt. Som vanligt.”

Sittande vid brasan, mätta efter en enkel måltid bestående av pulvermos och stekt falukorv, med varsin kopp kaffe ville jag ha svaret på frågan jag ställde efter kärleksakten.

   ”Du undrade varför jag talar Cherokee?”

   ”Ja.”

   ”Det är något magiskt med den här platsen. Hemma brukar jag, som du vet, sjunga med i de vanliga sångerna. Men jag talar aldrig språket. Jag hör det ju ibland. Mamma och farfar brukar använda det, men jag har aldrig riktigt brytt mig. En del har bevisligen fastnat utan min vetskap. Nu, i ditt älskade Issjödalen känns det naturligt. Det bara kommer utan att jag tänker på det.”

   ”Bra. Det bevisar att jag alltid haft rätt då jag betraktat den här 

platsen som en kyrka, eller hellre en Guds fria katedral. En helig plats helt enkelt.”

   ”Faktiskt. Det känns som om jag är nära Anden, eller Skaparen om du hellre föredrar det. Mountain Spirits kanske.”

   ”Tack! White Calf har talat. Crying Wolf instämmer helt.”

   “S-gi-dv’ nu-s-di”

   “Betyder?”

   “Det är så det är.”

   ”Det är snart dags att gå till kojs. Efter den här dagen skulle jag vilja ha mig med dig i morgon bitti i en hyllning till solen och dagen. En indiansk sång jag en gång lärt mig.”

   ”Om du vill så ställer jag självklart upp.”

   ”Tack! I’-s-gi-  Hjälp mig!” Jag kom inte ihåg hela frasen.

   ”Vad vill du säga?”

   ”Jag älskar dig!”

   ”I’-s-gi-ge’-yu. Och det gör jag också.”

Nöjda med dagen sov vi gott hela natten. Inte ens ugglans hoande i snåren på andra sidan sjön väckte någon av oss.

   Det kändes därför inte som någon större uppoffring att gå upp ur sovsäckarna förhållandevis tidigt.

Vi stod bredvid varandra vid det lilla vattenfallet uppe vid bäckens skarpa krök, innan den vek av ner mot sjön.

   Vänd mot öster tog jag upp sången som var obekant för Carrie eftersom den kom från en helt annan stam. Texten var dock busenkel så hon föll genast in med sin ljusa stämma som stod i skarp kontrast till min basröst.

Heya, heya,

Heya, heya,

Heya, heya,

Heya, heyoooh.

Den enkla sången sjöng vi sedan vänd mot söder, väster, norr, himlen, Moder Jord och sist med händerna över hjärtat. Där dristade jag mig till att hålla min lediga hand över Carries som låg mot hennes bröst. Jag kände den mjuka rundningen och värmen. Hon lät mig ha handen kvar till sången var slut.

   ”Du får aldrig nog av mina bröst. Eller hur?”

   ”Du vet inte hur rätt du har. Kommer alltid att älska dem, men framförallt den person som bär dem.”

   ”Di ka-ne-tsv. Orden är sagda.” Hon kastade sig om halsen på mig. Vi kramades länge och intensivt.

Halvvägs genom hyllningen till den nya dagen hade vi upptäckt att vi återigen hade åskådare. Samma som dagen innan. Den här gången lät vi dem inte hindra våra förehavanden. De fick skylla sig själva om de klampade in i min och Carries gemensamma kyrka. De blev också vittne till mitt tack till Moder Jord då jag offrade lite tobak ur pungen som hängde vid sidan av mina vackra hjortskinnsbyxor. CC sa några ord på sitt modersmål som sakta började komma ikapp henne. Jag frågade inte vad de betydde.

På kvällen satt vi lutad mot varsin björkstam med en livgivande eld framför fötterna. Den behövdes för att hålla den begynnande råa kvällskylan stången.

   Maten var avklarad, liksom disken i den kalla bäcken.

   Återigen kom penna och block fram. Det var sista kvällen i mitt, numera vårt, paradis. Jag ville sätta ord på mina tankar och känslor. Som så ofta förr blev det i form av rimmad dikt. Carrie försökte också ett tag men gav upp och skötte istället om elden som behövde påfyllning av ved då och då. Hon sneglade över axeln på mig i ett försök att ta del av mina skriverier, men hade förstånd nog att vara tyst. Det insåg hon, tack och lov ganska tidigt, att jag behövde lugn och ro när jag skapade. Hon accepterade det, om än lite motvilligt. Egentligen ville hon prata, men såg på mitt ansiktsuttryck att det var lönlöst denna kväll.

   När jag äntligen lade ifrån mig blocket kunde hon inte vara tyst längre. Hon var mycket nyfiken på vad jag skrivit och ville ta del av det. Jag låtsades svår och motvillig, trots att jag faktiskt ville delge henne resultatet av ett par timmars funderande, skrivande, raderande och skrivande igen. Till slut gav jag med mig och räckte över mitt alster till henne. Det var skrivet på engelska så det var inga problem för henne att förstå. Jag studerade hennes kroppshållning och ansiktsuttryck som förändrades ju längre in i texten hon 

kom. Från att ha varit stel och avvaktande slappnade både axlar, rygg och ansikte av och ett leende växte sig allt bredare på hennes läppar.

   ”Du är duktig. Fantastiskt bra. Jag håller med i varje stavelse.”

   Jag sög åt mig som en svamp. Hittills hade jag mest skrivit bara för mig själv. Ingen annan brukade ta del av mina texter. Därför kändes det bra att få beröm.

   ”Läs det högt för mig! Då känner jag bättre om det håller. Konstigt nog fungerar det så. Att höra texter läsas högt ger en tydligare bild av budskapet som förhoppningsvis finns gömt där.”

   ”Nej, jag är inget bra på högläsning.”

   ”Larva dig inte. Klart du kan.”

   ”Okay då, men skratta inte åt mig.”

   ”Jag lovar.”

Naturkyrkan

Solen värmer den uppåtvända kinden,

trots den envisa, svala vinden.

Den kalla, ystra fjällbäcken brusar

på väg ner till Issjön, som västan krusar.

I hjärtat av denna vackra Issjödal,

vars botten är stor som en jättesal,

står vårt dukklädda, lilla tvåmansrum,

vid kanten av bäckens vita skum.

Dalen är för mig en öppen katedral

och ett av mina självklara val,

när jag livets plågor måste glömma

och tunga tankar ur minnet tömma.

Av ljung och fjällbjörk klädda branter,

är dalen omringad på alla kanter.

Jag ser dem som höga väggar gröna,

likt kyrkans form och utsmyckningar sköna.

Himlen, vackert blå ovanför,

valvet på helgedomen utgör.

I fonden där altarringen borde stå

skäms en gisten stuga på plintar grå. 

Naturkyrkan har sin egen dopfunt,

den lilla Issjön, som man lätt går runt.

Här strömmar energin från den Store Anden.

Jag kan nästan ösa den i mig med handen.

Skönt avkopplad från livets alla plågor

och uteblivna svar på alla olösta frågor,

vandrar Carrie och jag uppför altargången.

I huvudet den av Red Bird lärda sången.

En hyllning till alltings Skapare och Gud,

där den fria, orörda naturen är allas brud.

Tack min älskade Issjödal för denna gång.

Vi kommer åter, kanske med en annan sång.

 Färden ner till Vallbo och bilen var inte lika jobbig som uppfärden. Packningen var nu lättare eftersom det mesta av maten var uppäten. Det var inte heller några motlut att besegra. Istället gick det utför de sista kilometrarna. Det är alltid tacksamt med utförsbacke på slutet när man är som tröttast. Myggen däremot var på krigsstigen vid färden ner genom skogspartiet. En hel armé hade fått för sig att vi var deras middagsmat. Myggsalvan på de bara armarna och ansiktet tycktes de totalt strunta i. Därför blev det mycket viftande. Inte vann vi heller. Det kändes skönt att få stiga in i bilen och lämna de flesta av marodörerna utanför.

   När bilen rullade ner mot landsvägen kunde vi konstatera att vi haft några underbara dagar ute i Guds fria natur. Carrie hade upptäckt sidor hos sig själv hon inte visste fanns. Jag var mycket tacksam över att ha fått tagit del av detta. Ingen önskade mer än jag att hon skulle ta till sig sitt indianska ursprungs seder och bruk istället för att vända dem ryggen. För egen del ville jag inget annat än att få lära mig så mycket som möjligt. Jag längtade redan till hösten då jag skulle få återse Smoky Mountains, Monty, Red Bird och de andra familjemedlemmarna. Jag visste att Red Bird hade mer att lära mig och att han var villig att göra detta. Trots sin ålder. Eller kanske tack vare den. Som ålderman var det hans roll.

   ”Vi måste handla. Hoppas bara inte vi träffar på den där polacken igen.” CC avbröt mina funderingar när vi körde över järnvägskorsningen och in i Undersåker.

KAPITEL FEMTON

 Återigen måste jag ta åt mig ett fönsterjobb. Inte så stort, men tillräckligt för att hålla mig sysselsatt en vecka. Herrgården i Huså behövde genomgång av ett antal fönster.

   Medan jag plockade ut fönsterbågarna och spikade upp plast som skydd över öppningarna gick CC en promenad upp efter den bitvis vilda ån som skurit sig djupt ner i berggrunden under årtusendena. Kring ån finns lämningar och grunder efter olika byggnader som hört till gruvbrytningen längre upp på fjället. Där finns skyltar med historisk information som hon gett sig tid att läsa. Det väckte ett intresse hos henne att få se mer. En färd uppför fjället till Huså gruva bokades därför in, men först efter att fönsterjobbet var klart.

 Ensamheten hemma på dagarna var lättare för henne att genomlida nu. Dörrbladet stod nämligen inte och gömde intressanta böcker längre. Det hamnade där en mörk natt efter att Kjell gått rakt in i dess kant och repat upp höften mot låskolven så mycket att det blödde ymnigt. Dörren var felhängd så det öppna dörrbladet måste rundas när man skulle gå från sovrum till badrum. Det hade nu satts tillbaka i öppningen därför att Carrie upplevde det svårt att sova då det var ljust hela dygnet. I sovrummet fanns gardiner att dra för, men inte i vardagsrummet. Ljuset därifrån störde henne. Nu gick det att stänga ljuset ute.

   Dörrbladet hade dolt de engelskspråkiga böckerna. Där fanns mest teknisk litteratur om bilar, flygplan, järnvägar och segling. Många behandlade det amerikanska inbördeskriget och indiankrigen, samt utvecklingen av den så kallade västernepoken. Där fanns en hel serie naturböcker om berg, öknar, hav och slätter från hela världen. Frederic Remington och andras konst från amerikanska västern var tydligen ett annat intresseområde.

   En del av detta visade sig intressant även för henne, speciellt den indianrelaterade litteraturen, men framförallt fastnade hon för en samling deckare skrivna av James Lee Burke. Hon visste att Kjell normalt inte var speciellt förtjust i deckare men att han gärna läste dessa därför att Burke mycket skickligt skildrade naturmiljöer och människor i framförallt Louisiana och Montana. Det var som i så mycket annat naturen som var det viktiga för honom.

   Hon var tvungen att hålla med honom efter att ha avverkat ett par av dem. Burke var skicklig.

I pauserna i läsningen kunde hon inte låta bli att fundera på Kjell. Han var lite speciell. Körde sitt eget race och struntade totalt i vad andra tyckte. Vänlig, givmild och pålitlig. Han var tryggheten personifierad, vilket var lite konstigt eftersom han, enligt vad han berättat, var mobbad under hela skoltiden. Främst av skolkamrater på grund av att han redan då avvek från mönstret. Han var till exempel inte ett dugg intresserad av sport, vilket han fick lida för i skolan då lag skulle tas ut för bollspel på gymnastiken. I högre klasser blev han även svårt mobbad av en lärare.

   Detta ledde till så dåligt självförtroende att han höll sig för sig själv. Han deltog inte i fester. Gick inte på bio, dans eller på krogen. Idkade inget uteliv alls.

   Självförtroendet var reparerat numera, men han trivdes fortfarande inte i större sällskap.

   ”Allt över tre personer är en folksamling och jag trivs inte i folksamlingar”, berättade han för henne härom kvällen.

   Det självpåtagna eremitlivet var alltså orsaken till att han inte träffat någon flicka, trots åldern, och därmed varit oskuld.

Han fick fortfarande spydigheter kastade efter sig därför att han alltid bar hatt med vida brätten, jeans och oftast boots. Dessutom åkte han en riktig bil, som han själv uttryckte det, nämligen en Chevrolet pickup.

   ”Yiihaaa!” ”Har’u ridit fel, eller?” ”Filmen är slut grabben!” ”Har’u tappat bort korna?”

   Sådant samt orden ”cowboy” och ”tönt” slängdes efter honom ibland. Men det bekom honom inte. Han fick så god träning på att inte bry sig om sådant i skolan då han var klassens slagpåse under flera år. Det hade han nytta av nu.

Carrie log för sig själv där hon satt i soffan med en Burke uppslagen i knäet. Det blev jag som tog hans oskuld, tänkte hon. Vilken lycka. För oss båda.

 Den smala stigen bland höga granar och tallar öppnade sig efter en högerkurva. Det blänkte till mellan stammarna. Vi hade nått Bäverkroken i strålande solsken. Det var säkert uppåt tjugotre–tjugofyra grader i luften och praktiskt taget vindstilla, vilket var ovanligt i fjällvärlden. Framför oss spände en vinglig hängbro över ån, som just här flöt ganska lugnt. Den här bron var nog en av de sämre. Stålvajrarna var dåligt spända vilket orsakade svaj och svårbemästrade gungningar när man försökte balansera över på de två bredvid varandra liggande brädorna. Dessutom gick vajrarna ner väldigt lågt vid brons mitt, vilket gjorde att det inte fanns något att hålla sig i.

   Jag tog mig över med några farligt vinglande steg mitt på bron. Carrie stod på tur.

   ”Jag vågar inte.”

   ”Kom igen nu!”

   ”Det ser ju livsfarligt ut.”

   ”Jag klarade det ju, så då fixar du det.”

   ”Okej. Ska försöka.” De första trevande stegen gick bra och gav henne mod att fortsätta. Hon tog större, mer frimodiga, steg för att så snabbt som möjligt avverka faran. Vad hon inte tänkte på är att ju längre ut man kommer desto mer svajar hela konstruktionen. Nästan mitt ute på bron började hon vingla. Knäna vek sig. Det ena benet vinklades ut för att få tillbaka balansen. När kroppen lutade alltför mycket åt vänster försökte hon häva det påbörjade fallet med utsträckta armar. Ingenting hjälpte. Lutningen hade redan gått för långt. En kort stund stod hon med ena knäet på en av gångbrädorna. Då kom dödsstöten. Bron svajade iväg i sidled, åt fel håll. Det påskyndade fallet över sidovajern.

   Med ett skrik, ”Tla hv’!” föll hon ned över kanten. Hon fick dock tag i vajern med ena handen. Den stoppade upp fallet med ett pjiing, när den tog emot hela hennes tyngd. Det syntes på grimasen att det gjorde ont då överarmen och axeln slog i den undre bärvajern.

   Jag lyckades kväva ett skratt. Det såg faktiskt lustigt ut. Hon hängde vid brosidan med kängorna omströmmade av åns kalla vatten.

   ”Hjälp mig! Dra upp mig!”

   ”Det kommer inte att gå. Jag klarar det inte. Bron är för vinglig.”

   ”Du måste!”

   ”Risken är att vi båda åker i. Det räcker med att du gör det.”

   ”Du menar alltså att jag ska släppa taget?”

   ”Finns inget annat sätt att ta dig ur knipan.”

   ”Det är så kallt. Är det djupt?”

   ”Inte så farligt. Till midjan kanske.”

   ”Der är ju strömt också.”

   ”Inte värre än att du kan gå på botten.”

   ”Jag vågar inte.”

   ”Du har inget val. Tyvärr.”

   Hon tvekade länge, så länge handen orkade med tyngden, innan hon släppte. Med ett mjukt plums följde kroppen efter kängorna ner i ån. Det var djupare än vad någon av oss anade. Hon stod till halsen i det iskalla vattnet, frustande och viftande med armarna ovan ytan. Så snabbt det någonsin gick stapplade hon in mot stranden. Det var inte så lätt då bottnen utgjordes av stora stenar. Vid några tillfällen var hon på väg att ramla omkull.

   Jag räckte henne handen för att hjälpa henne uppför den branta strandbrinken.

   ”Ani-sgi-na”, muttrade hon när hon hade fast mark under fötterna igen. ”Bad Spirits alltså, om du undrar.”

   ”Otur kallar jag det. Bättre lycka när vi ska tillbaka.”

   ”Jag vägrar att sätta min fot där igen.”

   ”Sorry. Då får jag lämna dig här då.”

   ”Du skulle må då, va’?”

   ”Brukar ni bada med kläderna på hemma?” Jag tog några steg bort från henne för att undgå en eventuell förargad knuff.

   ”Du din …”

   ”Förresten sa du tidigare att du aldrig någonsin skulle bada här i mina trakter.”

   ”Passa’re så du inte får på nöten.”

   ”Slut på skitsnacket. Du måste få av dig kläderna snarast möjligt.”

   ”Har inget ombyte, annat än en sweatshirt.”

   ”Vi får hänga upp byxorna i en björk. De torkar ganska snabbt i solen. Det blir värre med skorna. De torkar långsammare.”

   ”Så jag ska sitta med rumpan bar då?”

   ”Visst. Ser jag fram emot.”

   ”Du, din …” Hon låtsades slå ett slag mot mitt ansikte. Istället lade hon armen över axeln och gav mig en puss. ”Det gick ju bra trots allt. Fast det gör ont här.” CC pekade på armen, nära axeln.

   Skrapmärkena hade börjat blöda. Det såg inte så trevligt ut med rostfläckar från vajern intryckta i skråmorna.

   ”Du behöver ner i vattnet igen för att tvätta det där så gott det går. Resten får vi göra när vi kommer hem.”

   ”Så du tycker inte jag har badat nog för idag?”

   ”Vet du vad?”

   ”Nej!”

   ”Det här kan kallas en Bad Story. Bad på svenska alltså. På engelska blir det ingen vits, men ändå sant. Bad Story, indeed.”

Bäverkroken gjorde precis som namnet säger en krok, en halvcirkelformad kurva runt en före detta betesäng. En gång i tiden, på 1800-talet, hade en familj bott här i ett enkelt hus med en ko och en get. Nu var ängen tuvig och ojämn med friskt högt gräs. Vandringsleden sneddade över ängen en bit ifrån åns cirkelkurva. Vi slog oss ned vid ån, på behörigt avstånd från stigen utifall några andra händelsevis skulle passera.

   T-shirt, byxor och trosor var upphängda i en björk vid åkanten. Skorna stod uppställda så att solen tittade in i dem. Såren var tvättade så gott det gick. CC hade huttrat när hon än en gång blev tvungen att ge sig ut i det iskalla vattnet.

   Nu satt hon med naken rumpa på ett sittunderlag. En sweatshirt hade ersatt T-shirten hon badat med. Som tur var hade myggen inte hittat oss. De trivdes inte mitt i den gassande solen.

Det blev svårt för mig att koncentrera mig på kaffet och mackorna när jag hade hennes långa smäckra ben framför mig. Blicken halkade hela tiden upp till det ställe där benen förenades. Jag fick bråttom med att dricka upp kaffet och brände nästan strupen när jag svalde alldeles för mycket på en gång. När termosen var undanställd kände jag att jag måste göra något åt situationen.

   ”Här! Lägg den här över skrevet.” Jag räckte henne min keps. ”Klarar inte av att se dig så frestande längre.”

   ”Pallar du inte det här? Stackars gubbe.” Hon särade brett på benen så att den tidigare stängda springan öppnade sig lite lätt och avslöjade en rosa strimma.

    ”Fresterska. Nu får du skylla dig själv.” Jag reste mig, kollade att inga andra människor var på intågande på ängen, lossade livremmen och knäppte upp byxorna. Kalsongerna följde med ner. Tillsammans bildade de en farlig snubbelrisk, märkte jag, när jag närmade mig henne. Därför satte jag mig ner igen för att snöra av kängorna. I ivern slog jag naturligtvis knut på ett av skosnörena, med påföljd att frustrationen steg flera grader.

   CC skrattade åt mig, samtidigt som hon var lika ivrig och förväntansfull.

Strax var vi igång med vårt första utomhusknull. Det var en annorlunda upplevelse då det kändes lite förbjudet och farligt. Någon kunde ju faktiskt komma på vandringsleden.

   Det var precis vad som hände när vi båda var mycket nära klimax. Röster hördes bortifrån bron. Jag reste överkroppen på raka armar och såg mellan grästuvorna hur två kvinnor trevade sig över och sedan fortsatte över ängen. De tycktes vara så inne i ett viktigt samtal att de varken såg eller hörde något annat än varandra. Tur för oss som signalerade vår närvaro med vita trosor, röd T-shirt och svarta byxor en bit upp bland björkens grenar. Tydligare signaler än så var svårt att tänka sig. Vi syntes däremot inte där vi låg ner i skydd av det höga gräset.

   När ryggarna på dem försvann i backen borta vid rastplatsens bord kunde vi återuppta älskandet, men då med tappat sting. Det tog emellertid inte lång stund att återfå ståndet. Carries och mina gemensamma rörelser reparerade snart skadan.

Med blöta skor men hyfsat torra byxor lyckades Carrie ta sig över, mycket försiktigt och på lätt darrande ben, till andra sidan av Bäverkroken. Blötan i skorna gjorde att det skavde i hälarna, vilket hon inte haft problem med tidigare. Turligt nog så var det inte så lång vandring till bilen. Det räckte med att hon var skadad på armen och kände av en molande värk i axeln. Några skavsår ville hon inte ha då vi hade planerat ytterligare en vandring under helgen.

 KAPITEL SEXTON

 Vi lämnade ambassaden i ett lätt duggregn med ett godkännande om sex månaders visum för min del. Det var Carries förtjänst att det gick igenom. Själv kämpade jag i motvind i minst en halvtimme med att förklara varför jag måste få dessa sex månader beviljade. Frågorna, vissa väldigt konstiga och långt ifrån ämnet, var inte alla gånger så lätta att besvara.

   Jag hade vid flera tillfällen tidigare mött dessa nitiska tjänstemän bakom disken vid Immigration när jag anlänt till USA. De senaste åren hade deras frågor blivit alltmer komplicerade och ingående. Det kändes som om de betraktade alla som potentiella terrorister sedan nine-eleven. Likadant kändes det inne på ambassaden där den välfriserade och välklädda tjänstemannen överöste mig med frågor. Det såg ett tag ut som om jag skulle kamma noll.

   När han gav med sig på min begäran att få kalla in Carrie löste sig allt på ett smidigt sätt. Nu, äntligen, insåg den unge mannen att det låg allvar bakom begäran. Möjligen charmades han också av hennes väna uppsyn och bedjande blickar.

Vi tog bussen genom ett regngrått Stockholm till Centralen där pendeltåget tog oss ut till förorten norr om staden där bilen var parkerad.

   Tidigt på morgonen hade vi lämnat Kall för att nå huvudstaden nio timmar senare efter en bilresa som hela tiden låg över gällande hastighetsgränser. Ändå var det med minimal marginal vi hann till det avtalade mötet klockan tre på ambassaden.

Istället för att genast vända kosan norrut igen var det bestämt att vi skulle hälsa på mina föräldrar. De bodde i en förort norr om Stockholm sedan ett antal år tillbaka, dittvingade på grund av arbetssituationen i landet. Landsbygden avfolkades medan städerna hela tiden ökade sin befolkning. Olyckligt för alla då städerna led brist på bostäder, medan landsbygdens fina bostadsområden bommades igen undan för undan. Snart skulle det bara bli gamlingar och spöken kvar på landet, samt en och annan idealist som vägrade att flytta in i det helvete som staden många gånger var. Till de senare räknade jag mig själv. Jag vantrivdes i stadsmiljö. Kände mig sjuk bara efter några timmar där.

 Mamma och pappa tog emot mig med öppna armar och Carrie med en avmätt handskakning. De visste nog inte hur de skulle förhålla sig till henne. De saknade ju kunskaper i engelska och var därmed rejält handikappade. Allt språkande måste gå genom mig.

   Pappa hade blivit lite grå i håret sedan senast och den begynnande kalaskulan var mer påtaglig än vad den varit senast vi sågs. Mamma däremot såg oförändrad ut. Hennes hår var fortfarande lika mörkt brunt som det alltid varit. Kroppen hade inte heller tillskansat sig några extra kilon. Hon såg helt enkelt oförändrad ut. Glimten i ögat fanns också kvar. Pappa var fortfarande lite svår att komma underfund med. Det tog alltid en stund för nytillkomna att förstå honom, då han oftast var väldigt tystlåten. Jag var väl en tydlig kopia av honom. Både till utseende och sätt. Jag var rädd för att Carrie skulle märka det och kommentera det senare. Inte för att jag skämdes för pappa, utan för att han faktiskt hade lite ålderdomliga föreställningar ibland.

   Vi sågs inte så ofta nu för tiden då avståndet oss emellan var närmare sjuttio mil. Telefonen användes inte heller så ofta, mest beroende på mig som inte var någon telefonpratare. Jag gillade det helt enkelt inte.

   Väder och vind, senaste händelser och sjukdomar avverkades. Bekymret för brorsan som aldrig tycktes få något jobb, och inte heller ville ha det vad jag förstått, gicks igenom. Jag berättade om min arbetssituation och de senaste uppdragen vilket gjorde dem stolta. Det syntes, då de ansåg att man alltid skulle göra rätt för sig och inte vara samhället till last. En gammal hederlig inställning alltså. Det stämde också bra med deras politiska inriktning då de alltid röstat socialdemokratiskt.

   När samtalet kom in på Amerika, min vistelse där, den som varit och den som skulle komma, gick det trögare. Där märktes ett tydligt motstånd. De ville inte släppa iväg sin son, den enda som anpassat sig till ett ordentligt liv, till ett annat land. Dessutom så långt borta.

   Carrie blev här satt på undantag. Jag skämdes för att hon inte kunde ta del av samtalet och försökte få henne delaktig. Det sprack på grund av språkproblemen. Dessutom var få frågor ställda direkt till henne. Det var som om de inte insåg att svaren berodde inte enbart på mig utan var minst lika mycket hennes. Vi var ett par med gemensamma önskemål. Mina föräldrar tycktes inte fatta den problematiken.

Vi satt på uteplatsen i skydd av ovanförvarande balkong och en markis som sträckte sig en bit utanför denna. Duggregnet störde oss alltså inte. Det var en fuktig värme i luften vilket gjorde att varje onödig rörelse framkallade svettningar. Klimatet liknade faktiskt mer förhållandena i North Carolina på sommaren än våra normala kylslagna förhållanden i Sverige. Mina föräldrar och jag svettades medan Carrie tycktes oberörd av värmen.

   När det var dags att duka ut kaffet och tilltugget erbjöd jag mig att hjälpa till. Carrie satt kvar i sin campingstol där ute medan mamma, pappa och jag plockade fram det som behövdes på en bricka dekorerad med en Carl Larsson-målning.

   ”Kjell, menar du allvar med att flytta till Amerika”, undrade morsan.

   ”Ja. Hurså?”

   ”Du är ju den vi hoppats på.”

   ”Hoppas på ni. Jag tänker inte göra er besvikna.”

   ”Nej, men … du förstår inte.”

   ”Vadå? Vad förstår jag inte?”

   ”Varför kan du inte hitta en svensk flicka?”  Pappa lade sig i diskussionen, vilket var ovanligt.

   ”Idiotisk fråga. Nu har jag hittat Carrie. Inget kan skilja oss åt. Det är bara att acceptera.”

   ”Då får vi ju inte se dig på länge.” Morsan såg ledsen ut då hon sa det.

   ”Kanske det, men vi kan ju höras per brev, eller mail om ni skaffar dator.”

   ”Dator är inget för oss. Vi är för gamla”, sa pappa.

   ”Men om ni får barn då?” sa mamma.

   ”Ja, vadå?”

   ”Jag menar … hur ser han eller hon då ut?”

   ”Som vårt barn naturligtvis. Vad är det som är så konstigt?”

   ”Det blir kanske mörkt.”

   ”Visst. Det blir kanske mörkt som Carrie, eller ljust som jag, eller något mitt emellan. Är det något problem?”

   ”Det känns konstigt att kanske få mörka barnbarn.”

   ”Skärp dig morsan! Kommer du ihåg vad vi sjöng i söndagsskolan när jag och brorsan följde med dig på söndagarna?”

   ”Vad tänker du på?”

   ”Vit och röd och gul och svart gör det samma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord. Kommer du ihåg det? Gäller det inte längre, eller vad är det här för hyckleri?”

   ”Men det måste du väl fatta att vi vill ditt bästa. Svenska flickor finns här hemma. Du behöver inte leta långt borta i något främmande land.” Pappa lade sig i diskussionen återigen.

   ”Lägg av! Ni måste väl vid det här laget fattat att ni inte kan bestämma över mig längre. Har jag fattat ett beslut så är det så. Ni kan inte ändra på det.”

   ”Jamen …”

   ”Tyst! Carrie och jag har funnit varandra och vill leva tillsammans.”

   ”Ni kan väl … Hon är ju så ung”, sa mamma.

   ”Visst. Hon är sex år yngre än jag, men mer vuxen än vad åldern säger.”

   ”Kan ni inte vänta?” undrade pappa.

   ”På vad? Ni kommer aldrig att ändra er. Ni beter er ju som rasister.”

   ”Nej, vet du vad.” Nu blev pappa förnärmad.

   ”Nu slutar vi snacka om det här. Jag åker till Smoky Mountains i slutet av augusti. Förmodligen återvänder jag efter ett halvår för att röja ur min lägenhet, för att sedan flytta för gott. Vare sig ni vill det eller inte.”

   ”Men …”

   ”Det är mitt liv det är frågan om. Och Carries. Ni får finna er i det. Slutresonerat.”

Efter fikat, som blev en tyst och obehaglig upplevelse, talade jag om att vi ändrat våra planer. Vi tänkte åka vidare norrut trots att klockan var mycket och vägen var lång. Vi kunde dela på körningen så det skulle nog gå bra.

   ”Men ni skulle ju sova över.” Mamma lät förtvivlad, samtidigt som hon säkert förstod vad som låg bakom beslutet.

   ”Det är för långt att köra och klockan är mycket”, lade pappa till.

   ”Beslutet är taget. Eller hur Carrie?” Jag sa det på engelska.

   Hon nickade, avslutade det sista av den nybakade sockerkakan, torkade sig om munnen på servetten, vek ihop den och lade den på kakfatet.

   Jag gjorde detsamma.

Stämningen var tryckt när vi bröt upp. En följd av ouppklarade frågor och feltolkningar. Ingen skulle någonsin få ifrågasätta mina beslut. Carrie och jag skulle leva tillsamman och det skulle bli på hennes hemmaplan. Det var vi överens om. Ingen kunde rucka på det beslutet. Inte ens mina föräldrar.

   ”Vad hände egentligen?” CC undrade samtidigt som hon körde motorvägen norrut mot Enköping. Jag var för trött att köra efter all spänning dagen innehållit med samtalet på ambassaden och nu senast med mina föräldrar.

   ”Jag tror du fattar. Behöver ingen förklaring.”

   ”Gillade dom inte mig?”

   ”Det ligger inte på det planet. Det är snarare rädslan av att förlora mig. Brorsan är en besvikelse och nu ser jag ut att försvinna för gott.”

   ”Men det gör du ju inte.”

   ”Nej, men dom ser det så.”

   ”Okay. Jag kan kanske förstå dem, men nu är det ditt och vårt liv det är frågan om.”

   ”Precis vad jag sa. Utan förståelse. Men det kanske kommer.”

Tröttheten gjorde sig påmind. Det fanns ingen chans att vi skulle klara hela resan även om vi delade på körningen. Därför gav vi upp redan i Sala. Ett hotell där fick ta hand om våra sargade känslor och trötta kroppar.

   Vi lovade varandra att strunta i våra respektive föräldrars, och andra anhörigas, goda råd och istället följa våra egna hjärtans röster. Det var bara där som förståelse fanns för vårt eget bästa.

   Med armarna om varandra somnade vi till slut långt in på natten.

 På eftermiddagen ringde mobilen i bröstfickan på kortärmsskjortan. Jag såg på displayen att det var morsan.

   ”Nu vill mamma be om ursäkt för igår”, sa jag till CC som körde norrut längs Storsjöns västra sida.

   ”Hej du!”

   ”Hej! Kör du eller kan du prata?”

   ”Snacka på du. Carrie kör. Själv har jag huvudvärk.”

   ”Då ska vi kanske inte prata?”

   ”Säg vad du har på hjärtat. Jag hör att det är angeläget.”

   ”Ursäkta att vi skrämde bort er igår.”

   ”Det är okay.”

   ”Men Kjell, det hjälps inte. Måste du flytta till Amerika? Kan inte hon flytta till dig istället?”

   ”Hur det blir längre fram vet ingen av oss. I början blir det i alla fall Smoky Mountains.”

   ”Vad sa du?”

   ”Smoky Mountains. Ja, det är där vi ska bo.”

   ”Jaså. Men … menar du allvar med att åka tillbaka efter det första halvåret?”

   ”Ja.”

   ”Hur länge kan du stanna då?”

   ”På obestämd tid. Om vi gifter oss.”

   ”Gifta dig. Menar du vad du säger? Ska du gifta dig med en indian?”

   ”Börja inte igen morsan. Jag gifter mig inte med en indian. Jag gifter mig med Carrie.”

   ”Ja, men …”

   ”Tyst nu och lyssna!” CC tittade förvånat på mig när jag höjde rösten. ”Ni tycks inte fatta någonting. Jag tänker gifta mig med Carrie oavsett vad hon är. Det spelar ingen roll om hon är indian, eskimå, aborigin, same eller för den delen en stockholmsflicka. Det är personen jag älskar. Inte vilken grupp hon tillhör. Ni måste …”

   ”Kjell, bli inte arg nu, men du måste …”

   ”Jag måste inget alls. Ni har inget att säga till om. Och ja, jag är arg. Nu bryter jag samtalet.”

   ”Vi behöver väl inte bli …” Där tryckte jag på knappen och lade tillbaka mobilen i fickan.

Carrie tittade bekymrat på mig. Hon var inte van att se mig arg. Samtalet fick huvudvärken att stegras till en påfrestande nivå. Jag behövde stoppa i mig ett par värktabletter och sedan fylla på med kaffe. En väl beprövad kur. Huvudvärken skulle inte försvinna, men den skulle lindras till en uthärdlig historia.

   ”Vad gällde det där?”

   ”Jag ska berätta. Om en stund.”

   Vi hade åkt längs med Storsjön i många mil redan. Ändå var det några kvar. Sjön blinkade till då och då mellan trädstammarna eller låg fullt synlig bakom sluttande ängsmarker. Här låg husen mycket vackert i terrängen med utsikt mot sjön, stor som ett innanhav. Öarna låg som gröna tarmar eller bollar, beroende på deras utsträckning, i den skimrande blå vattenspegeln. Spegel var rätta ordet denna dag, då det var alldeles vindstilla och sol från en nästan molnfri himmel.

   ”Stanna efter kyrkan”, bad jag henne när vi körde in i Hallen. ”Det finns en parkering strax efter klocktornet. På höger sida.”

   ”Okidoki!”

Hon stannade med nosen mot avbärarräcket som skyddade bilar från att köra ner i slänten. Tändningen slogs ifrån. Det blev alldeles tyst. Bara knäppet från den varma motorn hördes. Vi satt så en stund. Ingen av oss sa något. Vi var båda trötta. Jag av min förbaskade huvudvärk och CC av att ha kört hela dagen.

   ”Vänd är du snäll. Backa in”, beordrade jag henne efter ett tag.

   ”Varför?”

   När jag inte svarade, utan istället började rota i handskfacket efter en tub med Alvedon startade hon motorn igen, backade en bit, svängde runt och backade tillbaka. Hon stannade på lagom avstånd från räcket, tillräckligt för att kunna fälla ner baklämmen och sitta där utan att slå knäna i räcket. Precis som om hon kunde läsa mina tankar.

Jag sköljde ner värktabletterna med kaffe och smörgås. Efter några minuter kändes det lite bättre. Det var nog inte tabletternas förtjänst, utan den friska luftens. Det vi uppfattat som vindstilla stämde inte riktigt. Det kom en lätt bris från nordost, över sjön där den kyldes ner, som sedan svepte uppför slänten och träffade oss där vi satt sida vid sida på pickupens bakläm med kaffe i kåsorna och varsin u-båt. Långt där nere såg vi att vattenytan var lätt krusad av vinden. Kanske hade det börjat blåsa upp alldeles nyligen, då vi tidigare hade uppfattat det som vindstilla. Det stämde nog för vinden ökade märkbart medan vi satt där tysta tätt intill varandra.

   Inifrån bilen silade Bruce Springsteen’s röst ut genom de öppna fönstren. Ljudet var så pass lågt att jag inte märkt det tidigare. När jag blev uppmärksammad på det sjöng han sången Rendezvous.

........... hold me tight

We’ll be riders, girl, on the night

   Jag ställde ifrån mig kåsan, hoppade ner från flaket och skyndade mig in i bilen för att vrida upp volymen. Jag gillade den där låten, och det kändes som om den hade ett budskap just denna dag.

Ooh, rendezvous

We deserve so much more than this, girl

Well I’m riding on the power and livin’ on the promise in your last kiss

   Nu var jag tillbaka bredvid CC. Jag tog hennes hand och uppmanade henne att lyssna på the Boss.

Because I had a dream our love would last forever

I had a dream tonight she had a dream too

So c’mon hold me tight

We’ll be riders, girl, on the night

Ooh, ooh, rendezvous

I want a rendezvous

   “Hörde du Carrie?”

   “Ja.”

   Jag gick och stängde av CD-spelaren.

   ”Bruce är alltid bra”, sa jag när jag kom tillbaka.

   ”Inte alltid.”

   ”Okej. Han talade i alla fall för mig. Mer behöver inte sägas.”

   CC nickade, men sa ingenting. Det kom efter en stunds tystnad.

   ”Nu måste du berätta. Vad gick samtalet ut på?”

   ”Jag tror du fattar.”

   ”Samma som igår?”

   ”Ungefär. Dom vill inte släppa taget om mig. Fattar inte att jag kan välja själv.”

   ”Du. Kjell.”

   ”Ja?”

   ”Lite svenska har jag lärt mig. Jag tror att du talade om giftermål. Stämmer det?”

   ”Jaså’ru. Du hajar mer än jag tror. Ja, det stämmer, men det hade jag velat berätta under andra förhållanden. Inte som här på Chevans flak.”

   ”Här är väl fint. Du, jag och en fantastisk utsikt.” Hon ställde ifrån sig kåsan och kramade om mig från sidan.

   ”Kanske det.”

   ”En kyrka med ett fantastiskt klocktorn som vittne har jag också när du friar.”

   Det där med tornet hade hon rätt i. Det var vackert med sin speciella jämtländska form, helt klätt med furuspån. Ett liknande fanns i Mattmar. Mycket sällsynt arkitektur.

   ”Fria säger du. Så var det kanske inte meningen att det skulle bli redan nu, men avsikten har hela tiden varit att fråga dig om du vill.”

   ”Jag säger ja, redan innan du frågar.” Hon kramade hårdare och gav mig en puss på kinden. När jag vände ansiktet mot henne hittade hon min mun. Kyssen blev lång och het. För en stund glömde jag bort huvudvärken. Tyvärr kom den tillbaka när vi sansade oss och återgick till den andra mackan, rikligt försedd med ost, skinka, tomater, lök och sallad, krönt med en dressing som letade sig ner mellan fingrarna. Den var svår att äta på ett snyggt sätt. Det blev mycket slickande på fingrarna.

   ”Får jag berätta det när jag kommer hem?” Hon var ivrig och gladare än vad jag sett henne de senaste dagarna.

   ”Vi väntar lite. Red Bird vet redan om det, men han lovade att inget säga.”

   ”Vet han? Vad tyckte han om det?”

   ”Han lyckönskade mig till att få en mycket duktig och vacker flicka.”

   ”Gjorde han? Du skojar.”

   ”Nej, det är sant. Han har höga tankar om dig.”

   ”Liksom om dig. Jag har också pratat med honom.”

   ”Om mig?”

   ”Om dig.”

   ”Och?”

   ”Vad tror du? Ska vi fortsätta? Det är en bra bit kvar hem till Kall.”

   ”Okay!” Hon sa hem. Det fanns alltså två hem numera. Ja, kanske, tänkte jag. Inte så dumt.

 KAPITEL SJUTTON

 Trondheim eller inte. Vi satt vid köksbordet och diskuterade en eventuell resa kommande lördag. Norge är mycket vackert med sina berg, hisnande dalar, brusande älvar, vattenfall och djupa fjordar. CC blev intresserad så planeringen gällande vägval, tider med mera tog vid. Vi var överens om det mesta när telefonen ringde.

   ”Kjell.”

   ”Hej! Det är Bertha.”

   ”Hej! Hur har ni …”

   ”Har du Carrie i närheten? Vill tala med henne.”

   ”Det är din mamma.” Bekymrad räckte jag över luren till CC. Det var något illavarslande i tonen. Men vad?

   ”Mamma, vad kul att du …”

   ”Menar du? Är han väldigt dålig?”

   ”Gick det så fort?”

   ”Vad säger läkaren?”

   ”Vet inte om jag kan. Ska prata med Kjell.”

   ”Han har jobb att göra några veckor framöver, så jag vet inte. Vi måste diskutera.”

   ”Hälsa honom. Återkommer.”

   ”Hej!” Hon lade på med gråten i halsen.

   ”Vem är sjuk?” undrade jag.

   ”Farfar.” Nu kunde hon inte hålla tillbaka tårarna längre.

   Jag satte mig på stolen intill och höll om henne utan att säga något. Hon fick gråta ut, snyta sig och ta ny sats för att berätta vad som hänt.

   ”Han blev plötsligt illamående och yr. Det tog några dagar innan han gav med sig och lät dem ta honom till doktorn. Han kan vara väldigt envis, som du vet.”

   ”Jag vet. Vad sa läkaren?”

   ”Han visste inte säkert, men lät för säkerhets skull göra en totalkoll av alla funktioner. Resultatet blev, håll i dig nu, cancer i lever och lungor. Kanske även i huvudet. Den undersökningen är beställd men ännu inte gjord.”

   ”Vill dom att du ska komma hem genast?”

   ”Ja, helst.”

   ”Jag kan inte som du också sa. Åker du själv i så fall? Fundera på det. Norge får tydligen vänta till en annan gång.”

   ”Vet inte hur jag ska göra. Jag kan ju inte påverka något, men det känns ändå rätt att vara där i slutet av hans liv. Han är ju den bästa människan jag känner. Näst dig då.”

    ”Det går att boka om din biljett. Fundera till i morgon. Jag kommer tre veckor senare. Den tiden går inte att ändra. Tyvärr. Jag har lovat och sådant håller jag.”

Två dagar senare vinkade jag av henne på flyget med tårarna strömmande nerför kinderna. Carries kinder var också våta, men det såg ut som om hon kunde bemästra den oväntade situationen bättre än jag. Förmodligen var hennes tankar mest hos Red Bird. Jag fick acceptera att jag kom i andra hand för tillfället.

Lägenheten hade aldrig tidigare känts så tom och ödslig. Tänk så snabbt man vänjer sig. Jag hade levt ensam i alltför många år. Efter några korta sommarveckor hade jag blivit totalt beroende av sällskap. Och inte vilket sällskap som helst. Sängen kändes som en öken. Oövervinnerligt stor, ödslig, torr och tråkig. Carrie! Jag saknar dig! Jag hade lust att resa mig upp, dra av mig filten och skrika med full hals mitt i natten. CC, Carrie, White Calf, jag saknar dig!

   Ordentlig och försynt som jag var lyckades jag lägga band på mig själv.

Veckorna i verkstaden gick oändligt långsamt. Trots att jag jobbade hårt. Så hårt att jag blev klar på kortare tid än planerat. Det innebar några dagar ledigt innan resan till North Carolina. Tur var väl det för det var en del att ordna med innan jag kunde lämna landet. Sonen till en av gubbarna på snickeriet behövde en bostad. Det passade alldeles utmärkt att lämna över den till honom. På så sätt slapp jag magasinera mina möbler. Han fick hyra den möblerad, med löfte att få ta över den om mitt beslut att flytta för gott kvarstod. Mina hyresvärdar var med på den överenskommelsen. Grabben tog också över min Cheva för en billig slant. Allt för billig egentligen, men praktiskt för mig, så det fick bli så. Han var mycket nöjd med båda affärerna.

 Atlanta tog emot mig med fuktig värme. Den kändes som ett tjockt slag i ansiktet när jag klev ut ur den luftkonditionerade ankomsthallen. Jag hittade ganska snart min gamla trotjänare, den slitna trucken, väntande strax bortom busshållplatserna. I bilen satt Monty, ensam till min besvikelse. Han märkte inte att jag kom förrän jag slängde upp de två stora resväskorna på flaket så att bilen gungade till. Monty vred ner ljudet på Leann Rimes fina låt Probably wouldn’t be this way och klev ner på asfalten. Han rundade flaket och sträckte fram handen. Den andra klappade mig hårt på axeln.

   ”Välkommen åter!” sa han och klappade mig ännu en gång, men nu på ryggen. Lite väl hårt också nu.

Det kändes bra att vara tillbaka i det land som jag kommit att tycka om, bättre och bättre för varje gång. Numera älskade jag det, och då inte bara för att CC fanns där. Nej, det var något visst med Staterna. En Okla-Choctawindian jag en gång hade på besök hemma i Sverige sa efter att ha sett mitt boende och de prylar jag hade omkring mig att här bor någon som varit indian i ett tidigare liv. Han hade möjligen rätt. Kanske var det så? Det var i så fall därför jag kände mig hemma redan första gången jag satte min fot på amerikansk mark.

   Vi pratade om allt möjligt som hänt sedan vi senast sågs, men undvek Red Bird. Egentligen vet jag inte varför. Jag frågade inget och Monty sa heller inget.

   När vi närmade oss reservatet och de mäktiga bergen tornade upp sig välkomnande framför vindrutan måste jag få veta.

   ”Red Bird. Är han …?”

   ”Bättre faktiskt. Han orkar vara uppe en stund varje dag.”

   ”Prognosen då?”

   ”Dålig. Tumör i hjärnan. Det är därför han blir yr emellanåt.”

   ”Förstår. Hur tar resten av familjen det då?”

   ”Mamma säger inte så mycket. Men hon lider. Det syns. Pappa är nervösare än normalt, men har tack och lov lyckats hålla sig borta från alkoholen.”

   ”Härligt. Det är bra. Dina systrar då?”

   ”Lucy har flyttat för gott till Asheville. Har knappt varit hemma de senaste månaderna.”

   ”CC då?”

   ”Hon är den som lider mest. Som du vet är hon den som mest av oss alla har brytt sig om farfar. Han betyder oerhört mycket för henne.”

   ”Vet det. Hon har berättat. Red Bird betyder mycket för mig med. Han är en av anledningarna till att jag blev kvar i Cherokee förra hösten. Ja, tills jag förstod att CC brydde sig om mig också.”

   ”Farfar har många gånger under vintern pratat om dig så jag tror att det är ömsesidigt. Han har ett gott öga till dig. Det kan du vara säker på.”

   ”Tack för det!”

   ”Tacka inte mig. Tacka honom.”

Monty tog inte raka vägen mot Cherokee ifrån Asheville. Istället körde han till min förvåning en större väg. Jag frågade inte varför. Den kanske var snabbare.

   I Wilmot vek han in på en smal grusväg, över en äng och in bland träden i en stor dunge. Där stod två slitna mobile homes. Han stannade utanför den ena, släckte motorn och tittade på mig med glimten i ögat.

   ”Ja, då var vi framme då.”

   ”Vadå framme?”

   ”Ni ska bo här. Du och CC.”

   ”Va’?”

   ”Morsan har fattat att det är allvar mellan er så hon har fixat det här av en bekant. Billigt vad jag förstår.” Han klev ur. ”Vi lastar in väskorna. Hjälp till!”

   Monty gick före med den ena. Jag kom en bit på efterkälken med den andra som var betydligt tyngre. Innanför dörren stod väskan nerställd på en hyfsat ren dörrmatta. Monty hade gått in en bit i vagnen mot vardagsrummet. Jag ställde ner min väska och följde efter. Det var första gången jag var inne i ett sådant hus. Rummen låg av naturliga skäl på rad. Längst bort till höger vardagsrummet med en soffa, ett par pinnstolar, ett litet bord och en TV på en låg bänk. Hela gaveln utgjordes av ett fönster. I mitten av vagnen, mittemot entrén fanns ett litet kök med gasspis, ugn, några skåp, en liten arbetsbänk med ett kylskåp inunder. Till vänster om köket ett trångt duschutrymme, ett handfat och en toalett. I andra änden av huset låg sovrummet som upptogs av en stor säng, queensize, en bänkskiva med en garderob på vardera sidan.

   Det mesta såg slitet ut, men rent. Bostaden skulle säkert fungera bra för vårt behov. Jag längtade efter att få ha Carrie där. Nu. Genast. Tänk att få krypa till kojs i den där stora sängen med henne, tänkte jag. Skärp dig! Tänk på något annat! Tids nog är det dags.

   Vad jag inte visste var att min önskan skulle uppfyllas mycket snart, för när jag vände mig om för att gå ut ur sovrummet stod CC i dörröppningen och log. Det behövdes bara två steg för att fånga in henne i mina armar. Vi stod så länge, kramandes och pussandes. Jag fick kyssa bort tårar på hennes kind.

   ”Jag åker nu. Ni behöver vara för er själva ett tag ser jag. Vi ses i morgon”, sa Monty och gick.

   ”Vänta lite. Du! Monty! Bilen då? Vi behöver den för att handla lite gott och festa ikväll.”

   ”Jag tar min. Din får stå kvar. Nycklarna sitter i.”

   ”Hans bil står bakom husvagnen”, förklarade CC. ”Det skulle bli en överraskning.”

   ”Och vilken överraskning.” Jag kramade henne åter och lät händerna gå på upptäcktsfärd över hennes rygg och rumpa. När jag rundade midjan in mot magen och uppåt slet hon sig ur min famn.

   ”Vi skulle ju handla sa du.”

   ”Visst, men vi hinner med det här först. Jag har längtat så efter dig. Sängen hemma har varit ödslig som en öken sedan du for.”

   ”Okay!” Nu blev också hennes händer aktiva. Det tog inte lång stund för oss att komma ur kläderna och i säng. Aldrig någonsin tidigare hade jag trott att jag skulle kunna bli så beroende av en kvinna som jag bevisligen var. Hon var en gudinna. Kärlekens gudinna. Och hon var min.

   Vi blev kvar i sängen länge och var så loja efteråt att vi struntade i festmåltiden. Det fick bli en annan dag. Det räckte med lite te och några mackor. Sedan var det dags för sängen igen.

 KAPITEL ARTON

 Jag blev väl mottagen i hantverksbutiken. Bertha kramade om mig och önskade mig välkommen tillbaka. Det märktes tydligt att hon såg på mig med andra ögon nu när hon förstått att vårt förhållande var allvarligt, och att jag hade för avsikt att stanna hos dem på reservatet, eller i dess närhet.

   En av medarbetarna kände jag igen. Hon klappade om mig i förbifarten på väg mellan lagret och kassan. Den andra damen i butiken var ny för mig. Hon tittade undrande på mig. Visste nog inte riktigt vart hon skulle placera mig och vilken roll jag spelade i sammanhanget.

Bertha berättade att Red Bird kände sig lite bättre efter att ha mått väldigt dåligt de senaste dagarna. Han hade bitvis varit knappt nåbar. Därför rådde hon oss att åka ut till huset och hälsa på. CC behövde inte komma tillbaka alls, om hon inte absolut ville, förstås.

   Donald tog emot oss ute på vägen. Bertha hade ringt och förvarnat. Han gav mig en riktig björnkram. Det kändes att han numera var en fysiskt starkare person då alkoholen inte längre bröt ner honom. Blicken var också klarare och fastare. Han vek inte undan då vi talade med varandra.

   ”Farsan orkar inte prata särskilt länge, men han längtar efter att få träffa er. Speciellt dig Shell.”

   ”Jag har också längtat efter honom. Det har varit svårt de här senaste veckorna. Jag hade ingen chans att komma tidigare. Ville så gärna träffa honom innan det var för sent.”

   ”Förra veckan såg det färdigt ut. Så repade han sig igen”, sa CC.

   ”Han sitter på verandan idag. Ovanligt pigg”, sa Donald medan han trampade på stället. ”Bli inte rädd bara när du får se honom. Han är sig inte lik längre.”

   ”Okay!”

Inne på gården blev jag överfallen av Brownie. Jag satte mig ner på huk och kramade om henne. Svansen gick som en propeller. Tungan likaså. Det gick inte att hålla ansiktet ifrån henne. Det blev således ett riktigt pusskalas. Brownie visade handgripligt att jag var välkommen tillbaka.

   ”Vi fick ta bort Spooky förra månaden. Han var slut i höfterna och led alltför mycket”, sa Donald bakom min rygg.

CC berättade, i bilen, på väg ut till hemmet att hennes far uppträdde nervöst många gånger. Svårt att vara stilla. Något måste hända hela tiden. Han behövde alltid ha något för händerna. Hon skyllde det på att han fortfarande led av abstinensbesvär. Kanske var det så, men vilken frisk människa som helst kunde uppföra sig på samma sätt om ens far var på väg in i döden. Mycket snart till och med. Det var egentligen inte så konstigt om han var nervös, tyckte jag.

Red Bird satt i en gungstol, med en filt över knäna som dolde det mesta av de grå mjukisbyxorna. På fötterna ett par halvhöga kängor med blixtlåset öppet i sidan. En fodrad jeansjacka höll honom varm. På huvudet en keps med texten Caterpillar.

   Han var verkligen förändrad. Kroppen såg tunn ut som en fågelskrämma. Ansiktet var insjunket så kindbenen stod ut som två kraftiga åsar. Ögonen såg onormalt stora ut under de buskiga ögonbrynen då han tittade på oss med matt blick. Flätorna var betydligt tunnare än året innan och nu nästan helt vita. Han höll händerna knäppta framför magen, med långa tunna fingrar flätade i varandra. Ådrorna syntes som ett nätverk av blålila snören påklistrade utanpå huden.

   Jag fick andas in ordentligt för att inte avslöja min förvåning, och mina känslor, när jag tilltalade honom.

   ”Red Bird, vad roligt att se dig igen. Jag har väntat länge på den här stunden.”

   ”Jag är glad att se dig igen Shell, min son. Tyvärr är jag inte så stark som senast.”

   ”Jag vet. Bertha har hållit mig informerad.”

   Carrie drog fram en stol och satte sig bredvid honom. Hon lade sin hand över Red Birds händer. Då lossade han greppet han tidigare hade kring sina egna fingrar och lade ena handen ovanpå hennes.

   ”Du är god du CC. Den bästa sondotter man kan ha.”

   ”Tack! Det är ingen konst att tycka om dig. Du har varit den som betytt mest för mig. Det vet du. Har jag haft problem så har du funnits där.”

   ”Det är en åldermans uppgift. Att stödja och hjälpa när det behövs.”

   CC lade sin andra hand över de tre händer som vilade i hans knä.

   ”Hur har du haft det då Shell?” undrade den gamle.

   ”Bra.”

   ”Hann du med dina åtaganden innan du lämnade Sverige?”

   ”Ja.”

   ”Blir du kvar här nu då? Jag menar … för gott.”

   ”Hoppas det. Det beror på Carrie.”

   CC tittade upp mot mig och log.

   ”Då blir du nog kvar. Hon har berättat för mig att ni ska gifta er. Ja, det visste jag ju redan förut. Först av alla till och med. Ni har min välsignelse.”

   ”Tack farfar!”

   Jag satte mig ner på huk framför honom för att han skulle slippa lyfta huvudet så högt. Nu var det lättare med ögonkontakten.

   ”Red Bird.”

   ”Ja?”

   ”Tack för att du alltid trott på mig och stöttat mig då jag kände mig undanskuffad och ej betrodd ett tag.”

   ”Jag är glad att jag förstod dig från första stund när du följde med Monty hit. Det är nog bergens andar som vägledde mig. Liksom de vägledde dig i ett senare skede.”

   ”Du börjar se trött ut. Vi kanske ska sluta nu så du får vila”, sa CC.

   ”Kanske det. Jag är faktiskt trött. Orkar inte så mycket längre. Men Shell skulle du …?” Han lossade en hand ur Carries grepp och tog sig åt huvudet. Han blundade en stund innan han fortsatte. ”Det snurrade till. Jag blir yr ibland. Jo, Shell, jag skulle vilja att du tog mig upp i bergen en gång till innan jag går över gränsen. Jag vill göra något jag tidigare lovat dig.”

   ”Vadå?”

   ”Jag tror du förstår om du tänker efter. Kan du hämta mig i morgon? På förmiddagen?”

   ”Självklart. Det gör jag gärna. Men orkar du?”

   ”Hoppas det. Om inte får min son eller Bertha höra av sig.”

   ”Då ses vi i morgon.” Jag reste mig alltför snabbt. Det snurrade till i huvudet. Jag fixerade en blomkruka på verandaräcket och väntade tills den stod stilla innan jag började vända mig om för att gå.

   ”Det är visst inte bara jag som är snurrig”, sa Red Bird och försökte sig på ett leende. Han lyckades inget bra. Det blev bara en skev grimas.

   ”Jag är nog påverkad av allvaret i din situation."

   ”Bry dig inte om mig. Jag har haft ett bra liv. Nu ska du tänka på ditt och Carries liv. Det är viktigare.”

   ”Tack farfar. Vi ses i morgon”, sa CC.

   ”I morgon är det bara Shell och jag. Ingen annan.”

   ”Har förstått det, men jag kan väl följa med hit och hälsa på dig i alla fall.”

   ”Visst. Gör det lilla prinsessan!”

   ”Lilla prinsessan. Brukar han kalla dig så?” sa jag när vi åter satt i bilen.

   ”Det var länge sen. Han gjorde det när jag var liten. Det dyker upp då och då numera.”

   ”Minnet backar ofta i tiden när människor blir gamla. Det är inget ovanligt.”

   ”Vet det. Han har alltid varit glasklar i huvudet. Minnet har aldrig svikit honom, förrän nu i och med cancern.”

Följande dag blev det återbud, liksom de två följande. Red Bird var sämre igen. Han orkade knappt sitta uppe tillräckligt länge för att få i sig lite mat.

Carrie åkte iväg till jobbet med min bil så jag blev strandsatt i skogsdungen. Det fanns inget jobb åt mig längre i butiken då man anställt en ny person, den kvinna som tittat så konstigt på mig några dagar innan. Dessutom var det ju så att jag inte fick jobba på mitt visum.

   Nu fanns alltså chans att ta itu med mitt skrivande. Flera idéer hade grott i huvudet under lång tid. Frågan var vilka jag skulle börja med. Liggande på sängen med countrymusik i bakgrunden på låg volym, eller sittande i en obekväm plaststol i solen utanför husvagnen gav till att börja med några infallsvinklar som behövde ner på papper. Vid den tredje dagen fanns många kråkor i kollegieblocket. Några bra, andra mindre bra och någon katastrofalt dålig.

   När jag höll på att riva ut ett antal sidor och sedan riva dem i mindre bitar kom en liten röd Toyota inkörande på vår väg. Den tvekade lite, saktade in och fortsatte sedan fram till den andra husvagnen. En ung kvinna steg ur, såg sig omkring, och gick sedan fram till vagnen och stoppade tveksamt nyckeln i låset. Då nyckeln passade syntes det på hennes kroppshållning att hon nöjt andades ut. Hon hade alltså varit tveksam om hon kommit rätt.

   Hon såg antagligen aldrig mig då jag satt i lä bakom en stor, saftigt grön, buske. Själv hade jag full koll då jag såg mellan grenarna bort mot den andra vagnen.

Hon såg ut att kunna vara i min ålder, klädd i en röd knäkort kjol och en vid svart-vitrutig utanpåskjorta. På fötterna vita gympadojor, utan några strumpor. Hon hade en något satt kroppsbyggnad med välmarkerad höft och breda axlar. Någon skulle kanske kalla henne atletisk byggd. Kroppen kunde möjligen skvallra om att hon var indian, men definitivt inte håret och hudfärgen. Hon var brunett och bar håret uppsatt i en knut i nacken. Solbrännan gjorde att hon såg frisk och välmående ut.

   Jag hörde att hon gick omkring i vagnen, drog i lådor och öppnade dörrar. När hon kom ut gick hon ett varv runt och inspekterade från utsidan. Det var då jag klev fram bakom busken.

   ”Hej! Är det du som ska flytta in där?”

   Hon hoppade till och vände sig snabbt om. ”Jag visste inte att det var någon här.”

   ”Vi, min flickvän och jag, bor i den där.” Jag nickade mot den andra vagnen.

   ”Det verkar lugnt här och huset är väl okej, åtminstone för den begärda hyran. Jag heter Cheryl förresten.” Hon sträckte fram handen.

   ”Kjell”, sa jag och tog hennes hand som kändes obehagligt slapp. Inte alls vad jag hade väntat mig.

   ”Kjell? Då är du möjligen från … Norge?”

   ”Nej! Sverige.”

   ”Va’ kul. Min mamma kommer från Norge. Från Trysil. Känner du till det.”

   ”Visst. Har varit där ett par gånger. Men du är inte norsk. Eller?”

   ”Halvblod. Pappa är Kiowa.”

   ”Då gissade jag inte så tokigt då.”

   ”Hur menar du?”

   ”Dina anletsdrag och hår såg nordiska ut. Den lite mörka huden skulle kunna vara en fin solbränna. Kroppen är det som skvallrar om indianskt påbrå. Hoppas du ursäktar att jag talar om din kropp, trots att vi mötts bara för några minuter sedan.”

   ”Inget att be om ursäkt för. Jag frågade ju.”

   ”Vad sysslar du med då?”

   ”Pluggar juridik. Det mesta på distans.”

   ”Hoppsan. Det var inte dåligt.”

   ”Morsan är jurist. Är väl miljöskadad. Farsan säljer bilar. Mest japanska.”

   ”Jaha. Det är därför du åker Celica. Och ganska ny.”

   ”Ja, farsan håller med bil. Praktiskt. Vad gör du själv då?”

   ”Hantverkare, fönster och specialsnickerier. Hamnade här för kärlekens skull. För närvarande har jag inte rätt att arbeta så jag har just börjat skriva. Något måste man ju göra.”

   ”Skriva?”

   ”Bok eller kanske böcker. Vi får se.”

   ”Intressant. Då har vi vissa gemensamma intressen. Skriver själv ibland. För byrålådan.”

   ”Har du bestämt dig? Tänker du flytta hit?”

   ”Tror det. Jag kunde få flytta in redan nästa vecka om jag ville.”

   ”Då ses vi då. Antar jag.”

   ”Skulle tro det. Nu måste jag åka tillbaka med nyckeln.” Hon klev in i bilen, vände runt på gräsplanen mellan vagnarna och körde ut mot landsvägen där hon vek av till vänster.

På kvällen berättade jag för CC att vi förmodligen skulle få en granne inom några dagar. Hon blev lite sur, ja faktiskt, det var jag inte van vid, när jag sa att det var en ung tjej med norskt påbrå som skulle flytta in istället för det äldre par som det tidigare talats om.

KAPITEL NITTON

 Trucken skumpade grusvägen ner mot landsvägen. Jag stod med en kaffekopp i näven, utanför vår bostad, och tittade efter bakljusen då CC svängde upp på asfalten. Hon accelererade med en alltför svart rök ur avgasröret. Motorn börjar bli lite trött, tänkte jag och sippade på kaffet. Just som jag var på väg in såg jag bromsljusen tändas. Chevan svängde in till vägkanten och stannade. En kort stund senare gjorde den en U-sväng och kom tillbaka. Nu körde hon fortare på grusvägen med påföljd att trucken rev upp ett stort grå moln bakom sig. Dammolnet drev i sidled över den angränsande ängen och de hästar som betade där. Det slukade för en kort stund även bilen då CC stannade med låsta hjul, öppnade dörren och klev ut.

   Jag gick henne till mötes, undrande vad som hänt.

   ”Mamma ringde. Hon vill att du ska följa med mig till reservatet idag.”

   ”Har det hänt något?”

   ”På sätt och vis. Farfar verkar pigg, relativt i alla fall, och klar i huvudet idag. Det är dags att ta honom upp i the Smokies som du lovat.”

   ”Jag måste bara få på mig lite kläder.”

   ”Men skynda dig! Jag är redan sen.”

Klädd i mina fina skinnbyxor, blå skjorta, coyotehalsbandet, fodrad jeansväst, kraftiga arbetskängor och vit stråhatt var jag på väg att kliva in på passagerarsidan när jag kom ihåg något viktigt. Jag sprang tillbaka mot huset medan CC satt och trummade nervöst med fingrarna mot ratten.

   ”Jag glömde tobakspungen. Den satt kvar på jeansen jag tog av mig”, ursäktade jag mig med när jag klev in för andra gången.

   ”Bra. Jag tror du kommer att behöva den.”

   När vi kom ut på landsvägen, där bilen inte krängde så mycket, fäste jag pungen vid linningen på byxorna. Jag var fit for fight.

Carrie kom i tid till jobbet tack vare att hon tullade lite på gällande hastighetsgränser. Hon hoppade ur med ett ”lycka till och hälsa farfar” samt en kort kyss. Jag såg henne i backspegeln gå in genom dörren till butiken.

Red Bird satt i sin gungstol och väntade iklädd, precis som förra gången, sin långrock och grå mjukisbyxor. Istället för de ilsket gula träningsskor han bar vid förra bergsutflykten hade han nu halvhöga kängor. Denna gång bar han en svart hatt med en tydlig svettrand vid foten av kullen.

   Jag stöttade honom de få stegen fram till bilen som var inkörd på gården, nästan ända fram till verandan. Donald syntes inte till någonstans. Jag visste dock att han var hemma. Brownie visade sig inte heller. Konstigt nog.

   ”Du hittar till mitt favoritställe, eller hur? Ja, numera är det ju även ditt.”

   ”Självklart!”

   ”Bra. Då vilar jag en stund.” Med höger axel mot dörren slöt han ögonen. Ansiktet såg helt avslappnat och fridfullt ut. Vänstra armen höll han hårt över bröstet, som om han behövde hålla något på plats.

   Inte ens de tvära kurvorna i skarp lutning uppåt fick honom att lyfta på ögonlocken. Jag lade i varje fall inte märke till det. Han kisade kanske i smyg.

Han gick förvånansvärt stadigt på stigen från parkeringsfickan ner till, vad han kallade, sin favoritplats. För säkerhets skull höll jag, mot hans vilja, honom under den lediga armen. Den andra höll han fortfarande tryckt mot bröstet. Vid det laget förstod jag vad som doldes under rocken. Jag låtsades inte om något.

   Vi intog våra platser på varsin sten. Red Bird andades tyngre än vad som var nyttigt, men klagade inte. Jag sa heller inget. Han ville hit tillsammans med mig. Den gamle mannen fick bestämma allt. Det här var hans dag.

Molnen täckte hela himlen. Det fanns inte en glugg någonstans. Ännu. I öster såg det lite ljusare ut. Kanske hade meteorologerna ändå rätt när de lovat sol. En mycket lätt bris rörde upp dimman som delvis gömde bergen på andra sidan dalen. Botten på ravinen gick inte att se. Fukten dränkte allt ljud. Det påminde lite om att sitta i ett ljudisolerat rum, som vid hörselprov på sjukhuset. Allting var dämpat. Fukten gjorde också att kylan kröp in genom kläderna efter ett tag.

   Red Bird bad mig göra en liten brasa. Det fanns rester efter en tidigare eld mellan ett par mindre stenar framför oss. Trots fukten lyckades jag relativt snabbt få igång en värmegivande eld. Tur att jag inte misslyckades, tänkte jag. Det skulle ha varit genant.

Han knäppte upp rocken och tog fram ett långt pärlbroderat läderfodral. Jag hade alltså haft rätt i mina tankar. Det var pipan han klämt fast mot bröstet hela tiden.

   ”Min son, jag har haft dåligt samvete för att det aldrig blev någon andra gång i svetthyddan. Jag lovade ju dig att få ta pipan. Vi ska reparera den skadan nu.”

   ”Känn dig inte skyldig. Det blev bara inget lämpligt tillfälle. Jag är hedrad om jag får delta nu. Mycket hedrad.”

   Han knöt upp lädersnodden som höll fliken tillsluten, vek upp den och tog fram skaftet och lade det tvärs över låren medan han mumlade något jag inte förstod. Därefter tog han fram piphuvudet och sa ytterligare några ord medan han tittade ut över ravinen där dimman faktiskt såg ut att ha lättat något. Med ett försiktigt, men bestämt, tryck förenade han huvudet med skaftet, vred pipan runt medsols och lade sedan ner den tvärs låren igen. Ur fickan plockade han fram sin nötta och välanvända tobakspung. Han smulade några strimlor mellan fingrarna ner på marken framför fötterna medan han återigen sa några ord. Först därefter stoppade han pipan. Efter att ha vridit pipan runt medsols ännu en gång höll han ut den på raka armar framför sig och mumlade något icke hörbart.

   Det tog en stund, med mycket puffande, innan tobaken brann tillräckligt kraftigt. Röken den alstrade svepte han mot min kropp med handflatan för att rena mig. En kort stund tycktes jag helt innesluten i tobaksrök som doftade behagligare än vad jag förknippade med tobak. Jag visste att den tobak som användes för ceremonier till stor del innehöll olika örter. Därför den vänligare aromen.

   Efter att sedan ha inneslutit sig själv i röken tog han några bloss och räckte över pipan till mig. Återigen efter att ha vänt den runt ett varv medsols. Försiktigt satte jag den till läpparna. Jag kände hur armarna darrade av upphetsning och nervositet. Ett blekansikte som jag kom i och med detta så nära de rödas ceremonier det gick att komma. Jag drog in. Utan något nämnvärt resultat.

   ”Dra in kraftigare!”

   Nu fungerade det. Röken var sval, tack vare det långa skaftet, då den fyllde min munhåla. Jag lät den sila ut mellan nästan slutna läppar. Nästa gång jag drog in luft genom pipan fick jag lite väl mycket rök, och blev tvungen att hosta lite lätt.

   ”Det gör inget. Ta det varligt. Kan vara svårt att hitta rätt när man inte är van.”

   Efter ytterligare ett bloss lämnade jag över pipan med en elegant rundrörelse, hoppades jag, till Red Bird som förde den till munnen och tog ett par kraftiga bloss som skapade mycket rök. Denna rök lät han omsluta oss genom att vifta omkring den med den fria handen.

Han lät pipan vila en stund framför sig på raka armar, med slutna ögon. När han tittade upp mötte hans blick, nu knivskarp som om han fått nya krafter, min.

   ”O’gi-na’-li-i”, sa han och förtydligade, ”Vi två är vänner.” Han reste sig, gick fram till kanten och kratsade ur askan och lät den falla ner utmed bergssidan. Han bad en kort bön innan han återvände till sin sittplats. Omsorgsfullt särade han piphuvudet och skaftet, lade ner dem i skinnfodralet och knöt till snodden som höll toppfliken stängd. Han ställde det ifrån sig bredvid stenen, tittade upp mot himlen och skulle just säga att solen var på väg när den bröt igenom molntäcket och träffade oss på klipphyllan som en blixt.

   ”Det känns ungefär som om dagen föds i och med de där solstrålarna.” Jag pekade upp mot himlen där gluggarna snabbt ökade i storlek och visade en blå himmel ovan de dittills tunga grå molnen. ”Får jag sjunga Seven Directions Song för dig? Eller du kanske orkar vara med?”

   Red Bird reste sig mödosamt och ställde sig intill mig, vänd mot öster. Jag började och han föll in med en röst som var mycket starkare och säkrare än vad jag hört tidigare under dagen.

Heya, heya

Heya, heya

Heya, heya

Heya, heyoooh

   Sedan upprepade vi sången i alla väderstreck, himlen, Moder Jord och hjärta.

   ”En Okla-Choctaw lärde mig sången”, sa jag och gick mot min sittplats.

   ”Var har du lärt dig allt?” sa han medan han sjönk ner på sin sten igen.

   ”Den röda vägen har intresserat mig sedan barnsben. Jag har fångat upp saker och ting lite här och där. Men framförallt under din vägledning.”

   ”Du har varit en duktig elev. Bättre än många som föds in i traditionerna.”

   ”Tack! I’-s-gi-ge’-yu Red Bird.”

   “Du slutar aldrig att förvåna mig. Du kan säga, jag älskar dig, på mitt tungomål.”

   ”Jag har haft anledning att öva.”

   ”Förstår. Du älskar verkligen min lilla prinsessa.”

   ”Vi passar så bra ihop.”

   ”Det såg jag långt innan ni själva visste om det.”

   ”Gjorde du?”

   ”Ja.”

Solen målade snart landskapet i varma toner. Höstens färger sprakade i full kraft runtomkring oss, men framförallt nedanför oss i dalen. Långt där nere lekte strålarna i ån som outtröttligt ledde sitt vatten ner mot lägre nivåer.

   Jag reste mig, gick fram och tittade ner över klippkanten. Där öppnade jag tobakspungen, tog en nypa och smulade den försiktigt mellan fingrarna. Långsamt dalade flagorna nedför stupet, samtidigt som jag bad en kort bön om förlåtelse riktad till mina föräldrar, en bra framtid för min flickvän och mig själv samt ett bra slut för den gamle mannen som satt bakom mig.

   Red Bird’s, för stunden, klara blick mötte min när jag vände mig om. Han frågade inte vad jag bett om på ett språk han inte alls förstått.  

   ”Jag älskar de här bergen lika mycket som bergen hemma. Jag är bergtagen i dubbel bemärkelse. I’m spirited away, into the mountains”, sa jag

   ”Bergens andar är starka. Du kan tolka dem. Det är en styrka få förunnat.” Red Bird stod nu upp och klappade mig vänligt på axeln. Han fortsatte, ”Nu har jag utfört mitt sista uppdrag som ålderman. Snart ska jag dö i frid.”

   Orden träffade mitt hjärta som en pil. Jag visste att hans liv var på upphällning, men det var ändå svårt att acceptera att ens bästa vän var beredd att vandra vidare, och var fullt nöjd med detta.

   ”Do-na-da’ –go hv du di.”

   “Betyder?”

   “Vi kommer att ses igen.”

   ”Det gör vi. Absolut.”

   ”Min son, den här pipan ska du överta och vårda ömt för att någon gång i framtiden överlåta den till någon av dina och Carries söner.” Han räckte fram pipfodralet.

   ”Jag vet inte hur jag ska kunna tacka för detta. Ska göra allt för att hedra den och dess tidigare ägare.”

På väg till bilen, efter att jag noggrant släckt brasan, gick han ganska obehindrat halva vägen uppför. Sedan började det gå trögt. Jag lät honom lägga armen över min axel. Tillsammans gick vi långsamt den bit som var kvar. När vi nått vägen släppte han mitt stöd och gick med några stadiga steg fram till trucken, öppnade dörren och steg in utan hjälp.

Återigen lutade han sig mot dörren och slöt ögonen. Långsamt rullade vi nerför den branta och krokiga vägen. Den kantades av djupa stup vid kurvornas ytterkant, utan några räcken. Vägen fordrade all uppmärksamhet, så det var bara korta blickar jag kunde ägna åt Red Bird. Det jag såg verkade fridfullt. Ögonen var slutna. Ansiktet avslappnat. Ett leende vilade på läpparna.

   Nere på landsvägen tittade jag mer noggrant på honom. Han såg oförändrad ut. Först då insåg jag att han hade gått över gränsen. Tårarna rann upp i ögonen och fördunklade min syn. Ett flertal gånger försökte jag torka bort dem med handen, utan att lyckas. Nya fyllde på hela tiden. Det var ett under att jag tog oss helskinnade ända fram till huset med tanke på hur allt doldes i en dimma.

Donald tog emot mig ute på gården. Han såg genast hur det var fatt.

   ”Du behöver inte säga något. Jag förstår precis.”

   ”Hur kan du vara så lugn i så fall?”

   ”Pappa sa, när han väntade på dig, att han skulle byta värld där uppe i bergen idag, men att jag inte behövde oroa mig för du skulle ta ner hans kropp. Jag visste alltså i förväg.”

   Tillsammans lyfte vi in honom till hans säng.

 Begravningen ägde rum ett par dagar senare. Då låg jag till sängs med en fruktansvärd migrän. Det gick inte att resa sig ur sängen utan att magen vände sig ut och in. Jag avskydde att kräkas. Därför låg jag kvar.

   Carrie fick åka ensam. Hon slets mellan två önskemål. Dels ville hon vara i min närhet om jag behövde hjälp, dels ville hon hedra sin farfar med sin närvaro. Jag övertalade henne att åka då Red Bird var den person som betytt mest för henne. Det hade hon påtalat otaliga gånger.

Jag vet inte hur begravningen gick till, mer än att det var en liten ceremoni endast för familjen. Tids nog skulle jag få veta. För stunden ställde jag inga frågor. Jag var nöjd med att jag hade fått ta ett personligt avsked av honom. Som bevis på detta hängde hans pipfodral ovanför sängen. Det var det sista jag såg innan vi släckte för natten och det första jag såg när gardinerna drogs undan för fönstren på morgonen.

   Jag kunde när som helst framkalla bilden av den gamle mannen. Han hade bosatt sig i mitt hjärta och i delar av min kropp.

 KAPITEL TJUGO

 Nu följde en tid av skrivande. Jag följde ofta med CC in till Cherokee på morgonen och åkte sedan upp i bergen med kaffe, mackor, skrivblock och pennor.

   Tidigare satt jag hemma och skrev, både för hand och på datorn. Tyvärr blev jag ofta störd sedan Cheryl flyttat in bredvid oss. Hon gillade att prata och hade en svada utan dess like när hon kom igång. I början var jag finkänslig och låtsades inte om att jag blev störd. Till slut sa jag ifrån. Hon glömde det tyvärr rätt snart och så hade jag henne på en stol bredvid mig igen. Ibland var det naturligtvis trevligt med sällskap, speciellt då hon hade rykande varma bullar med sig. Jag fick lov att erkänna att tjejen kunde baka. Hon var en hejare på det.

   I längden blev det frustrerande när jag samlat på mig ord, meningar och hela stycken som skulle ner på papper eller in i datorn. Blev jag då störd tappades kanske flera timmars funderande bort. Det var för att slippa dessa irritationsmoment som jag skyllde på att jag behövde hjälpa CC ibland, vilket snart blev till en vana. Kanske förstod hon, kanske inte? Jag vet inte.

   Så snart vädret tillät åkte vi iväg tillsammans på morgonen och kom hem sent på eftermiddagen. CC tyckte att jag inte var riktigt snäll mot Cheryl, men sa samtidigt att det borde vara bra för henne att vara ensam eftersom hon var hemma för att plugga. Nu fick hon ju göra det ifred. I själva verket var nog Carrie glad över att jag inte umgicks med en annan tjej hela dagarna.

  Inte för att hon misstrodde mig, sa hon vid ett tillfälle och lade till lite försiktigt, men man vet ju aldrig. Frestelsen kan bli för stor.

Jag hade två favoritställen. Det ena var dit Monty tog mig för att jaga och där jag senare mötte den gråtande vargen. Tyvärr var det jobbigt att ta sig dit upp. Jag kunde inte köra ända upp som Monty gjorde, då jag bara hade bakhjulsdrift på min truck. Promenad upp med ryggsäck gjorde att jag anlände genomsvettig, för att sedan bli nerkyld när jag satt stilla. Då var den andra platsen lättare att nå. Det var Red Birds speciella ställe. När jag var där tog jag med en fällbar stol ner till klipphyllan. Stolen fanns alltid med. Den låg på flaket.

   Sittande bekvämt, med skrivblocket i knäet och den fantastiskt inspirerande utsikten framför mig, fyllde jag många sidor med text. Avbrott för fika eller för att sträcka på ryggen emellanåt var också viktigt. Då kunde jag njuta ännu mer av utsikten, fåglarna som cirklade över ravinen och alla fyrbenta djur som vågade komma ganska nära. Många betraktade mig nog som en naturlig del av landskapet numera och var därför inte rädda.

   Jag skrev snabbt när jag hade textmassor i huvudet. Det gällde att få ner det på papper innan det i värsta fall seglade bort med vinden. Läsbarheten blev därefter. Orden blev utdragna med endast små böjar och krumelurer som med god vilja kunde tydas som bokstäver 

Därför gällde det att skriva in det i datorn ganska snart. Gick alltför många dagar innan jag fick tid kanske jag inte kunde tyda min egen skönskrift. Detta måste göras hemma, inomhus, dels för att skärmen var svår att läsa ute i dagsljus, dels för att inte dra på sig grannens uppmärksamhet.

Monty började visa sig allt oftare hos oss på kvällar och helger. Både Carrie och jag misstänkte att det inte bara var vi som drog. Cheryl hade nog en del med det att göra.

   Vi satt ofta ute vid trädgårdsmöbeln, trots att hösten började gå över till vinter, och åt tillsammans alla fyra. Alla bidrog med något ätbart. Ibland hade Monty med sig fast food, ibland stod Carrie och jag för matlagningen och när det var Cheryls tur blev det alltid festmåltider. Hon var lika duktig kock som hon var duktig på att baka.

   Inte undra på att Monty fattade tycke för henne. Han gillade mat och åt gärna mycket. Att han ändå inte gick upp i vikt berodde naturligtvis på hans aktiva fritid med jakt, fiske och vandringar uppe i hans älskade Smokies.

   När det blev kallare flyttade vi våra måltider och samtal inomhus. Omväxlande hos oss eller hos Cheryl. Hennes kök var så pass stort att det rymde bord och stolar för fyra. Hos oss blev vi hänvisade till vardagsrummet. Det var inte särskilt bekvämt att sitta hopvikt i soffan, framåtlutad över ett lågt bord. Därför höll vi oftast till inne hos henne.

 Allt oftare körde Monty aldrig längre in i skogsdungen än fram till hennes husvagn som stod närmast landsvägen. Kanske trodde han att vi inte märkte det. Eller också struntade han i det.

   Carrie påstod att hon märkt en förvandling hos honom. Efter besvikelsen med sitt förra förhållande hade han nästan verkat rädd för tjejer, utom när han tjänstgjorde som guide på jobbet. Då spelade det ingen roll vem han talade med. Privat däremot undvek han oftast all sådan kontakt.

   ”Istället ägnar han all sin kärlek till naturen och framförallt bergen”, förklarade CC.

   ”Då är vi två. Jag gjorde likadant. Inte för att jag blivit bränd utan för att jag helt saknade erfarenhet av det motsatta könet. Jag trodde mig heller aldrig få uppleva det.”

   ”Så du vandrade i fjällen istället för att gå ut och dansa eller gå på krogen?”

   ”Precis!”

   ”Ja, det var i alla fall hälsosammare. Tack vare det så var du ledig när vi träffades.”

   ”Tur va’?”

   ”Kunde inte va’ bättre.”

En kall fredagskväll såg vi att Montys ärrade truck stod kvar när vi gick till sängs. Den stod kvar följande morgon. Långt in på förmiddagen visades de första tecknen på att någon var hemma hos Cheryl. Fönstret i duschrummet öppnades. Varm ånga strömmade ut och bildade dimmoln som seglade rakt upp under trädkronorna och upplöstes. Därefter hördes skrapande av stolar i köket och skramlande med porslin. En mycket sen frukost var på gång.

   En timme senare kom de ut tillsammans, klev in i den lilla röda och åkte iväg. Strax därefter ringde Carries mobil. Det var Monty som undrade om han skulle handla något åt oss, då de var på väg in till stan. Cheryl behövde fylla på matförrådet.

   ”Lite mjölk, tomater, lök … jo, matbröd också. Men … du brorsan. Hur var natten?”

   Där bröt Monty samtalet.

   ”Nu har brorsan trillat dit. Han är kär. På riktigt.”

   ”Bra. Han behöver en kvinna vid sin sida. Det kommer att lugna ner honom.”

   ”Tror du Cheryl är rätt kvinna då?”

   ”Hon har huvudet på skaft och vet vad hon vill. Det enda jag personligen stör mig på är att hon pratar så infernaliskt mycket.”

   ”Jag tror det blir bättre när hon inte behöver bevisa något. Tidigare sökte hon vänskap hos alla hon träffade. Prata var hennes sätt att närma sig andra.”

   ”Hoppas du har rätt.”

   ”Det viktiga är att Monty trivs med henne. Som du vet kan han också prata en hel del när han känner sig komfortabel.”

   ”Har hört det ibland.”

När de kom tillbaka bar de in ett par välfyllda kassar i Cheryls kök. Ett tag senare kom de ut, hämtade en mindre kasse från baksätet i Toyotan och kom gående hand i hand mot vårt hus.

   ”Kolla!” sa CC och petade mig i sidan med armbågen.

   Jag sa inget men svarade med tummen upp och gick ut för att ta emot matvarorna. Monty räckte över plastkassen. Jag tog emot den och var just på väg att tacka. Cheryl hann före.

   ”Det är ingen idé att hyckla längre. Monty och jag har funnit varandra.”

   ”Tror ni inte vi har fattat det för länge sen?” sa CC bakom min rygg och log. ”Grattis förresten.”

   ”Ni får släppa varandras händer om ni vill”, sa jag och blinkade med högerögat. Båda blev lite generade. Det syntes dock bara i ögonen. Den mörka hyn avslöjade inget. En av fördelarna med att vara mörk, tänkte jag.

   ”Vi bjuder på mat idag om ni vill och kan”, sa Cheryl.

   ”Tack, gärna. Vilken tid?”

   ”Fyra. Är det okej?”

   ”Det blir bra.”

   De höll fortfarande varandras händer när de gick.

   ”Härligt att se att brorsan mår bra igen.”

   ”Det är honom väl unt.”

Efter en god måltid med svampsoppa som förrätt, levergryta som huvudrätt och glass till efterrätt flyttade vi in till soffan i vardagsrummet. Monty delade upp det röda vin som var kvar på fyra glas. Eftermiddagen gled över i kväll och så småningom natt, med hjälp av blues- och countrymusik. Det visade sig att här fanns en stor samling av framförallt blues, vilket förvånade mig. Bluesmänniskor brukar vara betydligt mer inbundna och inåtskådande än den typ av människor som pratglada Cheryl representerade.

    ”Tack för idag. Måste nog gå nu. Är ganska trött.” Carrie reste sig.

   ”Blir du kvar till imorgon?” Jag reste mig också och såg på Monty.

   ”Måste nog det efter allt vinet.”

   ”Vilken tur. Borde kanske bjuda på vin oftare”, sa Cheryl och gav Monty en kärleksfull knuff i sidan.

   ”Shell”, sa Monty.

   ”Ja?”

   ”Hänger du med och jagar på fredag? Är ledig då.”

   ”Gärna.”

   ”Lyckas vi fälla en hjort tänkte jag att vi kunde ställa till med en kraftigt försenad höstfest.”

   ”Kul. Gärna med svetthydda. Det var kanon förra hösten. Har saknat den.”

   ”Jag tänkte vi kunde vara här, men det är okay för mig om ni föredrar Cherokee. Vad säger ni?”

   ”Om vi håller till hemma hos mamma och pappa så kan alla vara med. Det tycker jag”, sa Carrie.

   ”Håller med. Jag tycker väldigt mycket om att sitta vid floden och äta. Om det inte blir för kallt förstås”, sa jag.

   ”Vad säger du då?” Han vände sig till Cheryl.

   ”Om du vågar visa upp mig för dina föräldrar så tycker jag det skulle vara kul.”

   ”Då säger vi så. En hyllningsfest till hösten hemma i Cherokee nästa helg. Lördag eller söndag får vi bestämma senare. Svetthydda för de som vill. Inget tvång att delta.”

   ”Låter spännande. Jag har aldrig varit i en svetthydda”, sa Cheryl.

   ”Ska försöka få dit syrran också så vi blir fyra kvinnor, mamma, syrran, du och jag”, sa CC.

   ”Tyvärr blir vi bara tre gubbar eftersom både farfar och brorsan bytt värld sedan förra hösten.” Det högg till i hjärtat på mig när Monty sa så. Det syntes att han reagerade själv på sitt uttalande.

   ”God natt!” sa Cheryl och Monty samtidigt.

   ”God natt, och tack för all mat”, sa Carrie.

   ”God natt, mina vänner. Glöm inte bort att sova lite också”, sa jag.

   Båda skrattade till och såg på varandra. Det var glöd i ögonen. Ingen tvekan om den saken. Det hade både CC och jag noterat. Vi hade också sett hur den stegrats under kvällen. Förmodligen hade de önskat bli av med oss betydligt tidigare.

 KAPITEL TJUGOETT

 Tidigt på fredagsmorgonen knackade Monty försiktigt på dörren. När jag yrvaket öppnade möttes jag av en kall fuktig luft som genast fick mig att huttra, då jag endast hade ett par shorts på mig. Jag såg att landskapet var dolt i en tät dimma.

   ”Jag har sovit över hos Cheryl för att spara lite tid nu på morgonen”, sa han och klev in.

   ”Skyll på det du. Har du fått nå’n frukost?”

   ”Tänkte du skulle bjuda.”

   ”Vad tror du om vädret då?”

   ”Dimman kommer att lätta inom ett par timmar. Så det blir nog bra.”

Montys gissning var rätt. Egentligen var det nog inte en gissning då han var duktig på att läsa vädret i den här delen av North Carolina. Han var uppvuxen här och van att vistas mycket ute i naturen.

   Det var åtskilliga luckor i dimman när vi startade resan upp mot bergen. Ibland var dimman tät för att i nästa ögonblick vara helt borta. Bakom nästa krök dolde den återigen vägen. Så höll det på ända fram till den egentliga klättringen uppför berget började. Där var dimman fortfarande kompakt. Monty lugnade mig med att den skulle vara borta inom en knapp timme.

   Nu skulle vi jaga i en annan dal än den där vi var tillsammans tidigare. Han trodde, nej han visste, att dalen nedanför Red Birds favoritställe skulle vara ett bra ställe denna dag. Hjortarna brukade gå ner till bäcken för att dricka på ett par ställen i ravinens botten.

   ”Hur ska vi komma ner? Det är ju lodräta klippväggar där.” Här var något jag inte riktigt förstod.

   ”Det finns en väg ner. Lite bortanför där ni parkerade går en smal skogsväg ner till vänster.”

Nog var den smal allt. Buskar och grenar skrapade mot bilens båda sidor när vi krängde oss nerför stigen, klättrade över stenar och rötter och nästan fastnade i de tvära svängarna. Hjulen tuggade grus och mossig jord i innerkanten av spåret då vi helt vände riktning. På så sätt sicksackade vi oss nerför branten som stundtals knappast kunde skönjas i dimman. När det var som brantast, nästan fritt fall, höll jag andan så hårt att Monty skrattade åt mig. Han försäkrade att Forden skulle ta sig uppför igen. Om än med viss möda. Det hade funkat förr, så varför inte nu? Inte blev jag lugnare för det. Resan var värre än de berg- och dalbanor jag dittills åkt på olika nöjesfält.

   Den allra sista biten gick vi till fots. Stigen fortsatte ända ner men han ville inte skrämma eventuella djur. Därför lämnades trucken inkörd mellan ett stenblock och några grågula aspar.

I botten på ravinen var dimmolnen på väg att lätta. Det fanns ett mellanrum mellan dalens golv och undersidan av dimbankarna. Detta avstånd ökade märkbart. Sikten kändes märkligt klar och knivskarp efter att ha vistats i den grå fuktiga sörjan hela morgonen.

Vi följde bäcken genom täta busksnår som var fullständigt dränkta i dagg. Som tur var hade jag, liksom Monty, klätt mig i skinnbyxor som stoppade bättre mot fukt än de jeans som jag normalt bar. Vätan kylde dock, även om den inte gick rätt igenom. Vi fann ett ställe med färska klövspår vid en mindre äng som nådde ner till bäcken. Inne bland buskarna fann Monty en bra plats, i förhållande till den rådande lätta brisen, att sitta på och bevaka stället. Jag beordrades att hålla mig lite längre upp mot en skogsdunge.

   Jag hann bli ganska frusen innan dimman släppte taget helt. Några vilsna solstrålar letade sig ner till botten av ravinen. Tyvärr inte där jag satt, men allt blev efter förvånansvärt kort tid betydligt trevligare. Ingenting hände på mycket lång tid. Magen började kurra av hunger. Längtan efter kaffe blev påtaglig. Jag såg Monty resa sig inne bland buskarna vid bäcken. Tydligen tog väntan även på honom. Istället för att komma ut ur gömslet satte han sig ner igen. Något hade fångat hans uppmärksamhet.

   Strax därpå klev, genom snåren på högra sidan, tre hjortar in på ängen. Två hindar och en årskalv. Jag kände genast hur adrenalinet började pumpa genom kroppen. Hjärtfrekvensen ökade snabbt. Djuren gick ner till bäcken efter att mycket noggrant ha kollat att kusten var klar. När de druckit en stund av det kalla vattnet hördes det skarpa ljudet av bågsträngen. Hinden som stod närmast Monty stöp med huvudet före i bäcken, sprattlade till med benen och låg sedan stilla. De andra kastade sig runt och försvann med ett brak genom buskvegetationen och var på några sekunder helt uppslukade.

Med kniven skar han upp strupen. En röd ström letade sig ut i strömfåran, virvlade runt bland stenarna och flöt iväg nedströms för att snart tunnas ut till svagt rosa och sedan helt upphöra. Vattnet såg nu lika klart och friskt ut som tidigare.

Kaffet och mackorna smakade, som alltid ute i det fria, gudomligt gott. Vi unnade oss att sitta mitt i solskenet, som nu nått ner till ängen, en bra stund.

   Höstfesten var räddad. Det gällde bara att få hem köttet också. Återigen fick jag äran att bära pilbågen medan Monty lade hjorten över axlarna. Den här var större och tyngre än den han fällde förra hösten. Därför behövde han lägga ifrån sig den och vila en stund halvvägs.

Färden upp var, om möjligt, ett större äventyr än färden nedför. Vid flera tillfällen trodde jag vi skulle fastna. Bilen slirade med alla fyra hjulen, tuggade och slet för att få fäste. Ibland skuttade vi en bit framåt för att återigen slira. Tempmätaren steg oroväckande. Det luktade bränt av transmissionen. Monty tvivlade dock aldrig. Forden hade aldrig svikit honom förut. Så varför nu?

   Uppe vid mötesplatsen, där Red Bird och jag parkerat tidigare, stannade Monty och släckte motorn. Han gick ut, klev upp på flaket och drog fram hjorten mot hyttens baksida. Den hade hamnat mot baklämmens insida eftersom vägen uppför var så brant. Han dolde kroppen under en presenning, klev in igen och gav motorn en stund på sig att svalna innan vi återupptog färden, nu nerför berget ända ner till landsvägen in mot Cherokee.

 Höstfesten gick av stapeln i en blek höstsol på söndagseftermiddagen. Det var inte samma goda stämning den här gången som det varit året innan. Den tragiska olyckan då William omkom hängde som ett spöke över Donald och påverkade därmed oss andra. Han verkade mer nervös än vanligt, vilket fick Bertha att vara extra vaksam. Hon levde hela tiden i en osäkerhet. Skulle hennes man klara av att hålla sig nykter efter alla år av missbruk? Till Donalds fördel låg hans envishet. Han skulle klara det. Det hade han bestämt.

   Tomheten efter Red Bird var också stor. Ingen kunde fylla den, men den var lättare att acceptera då han redan fått leva ett långt och innehållsrikt liv.

   Lucy meddelade i sista stund att hon inte skulle komma. Hon hade hoppats få med sig sin pojkvän, men han vägrade. Han ville inte på några villkor förknippas med något indianskt. Det hade han tagit avsked från för länge sedan.

   Cheryl blev hjärtligt mottagen av Bertha och Donald. Det kändes som ett stick i hjärtat på mig när jag jämförde med hur jag själv hade mottagits av dem när de förstod att känslor uppstått mellan Carrie och mig. Men Cheryl var ju halvindian så hon accepterades direkt. För Montys del var jag tacksam för detta, men kunde inte låta bli att tänka på orättvisan.

Hjorten roterade över elden på sin ställning. Det doftade gott när köttet började bli ätbart. Vi satt nere vid floden på ditflyttade stolar och pratade över svart starkt kaffe medan stenarna till svetthyddan upphettades på en glödhög.

   Det var friskt och svalt. Riktigt hög höstluft. Lövträden hade mist de flesta av sina löv. De som ännu fanns kvar tvekade om de skulle släppa taget. Då och då gjorde några det och singlade i krumbukter i den lätta vinden ner mot marken. Några hamnade på marken och utökade därmed lövmattan som nu nått ansenlig tjocklek. Andra hamnade i floden och seglade söderut guppande och svängande i den på platsen relativt svaga strömmen, för att lite längre ner kastas huller om buller mellan stenarna i forsen. Det skulle vara intressant att veta hur många av dem som klarade färden ända ner till stan.

Cheryl förde in samtalet på mitt skrivande. Hon berömde mig för min envishet och uthållighet. Hon påstod att jag satt med mina texter från tidiga morgonen till sena kvällen. Det var naturligtvis inte riktigt sant. Bara nästan.

   På allmän begäran redogjorde jag, åtminstone lite, vad skrivandet gick ut på. När de närvarande förstod att de alla ingick i berättelsen kom protester och frågor.

   ”Vad säger du om mig?”

   ”Jag vill inte vara med i nå’n bok.”

   ”Får vi läsa först. Innan du går vidare, menar jag.”

   Jag förklarade att alla inblandade naturligtvis skulle få läsa innan jag uppvaktade något förlag. Ingen skulle behöva känna sig utlämnad då boken kommer att läsas uteslutande av svensktalande. Jag var villig att ändra namnen om det var ett allmänt önskemål.

   ”Framåt våren bör jag vara klar. Då får ni läsa och komma med synpunkter.”

   ”Har Carrie insyn i skrivandet nu?” sa Bertha.

   ”Ja, något, men det är ingen idé att ni försöker pumpa henne på information. Hon har lovat hålla tyst. Eller hur?” Jag såg över axeln då hon satt snett bakom mig.

   ”Stämmer. Jag håller vad jag lovat”, försäkrade hon.

   ”Grabbar, nu börjar det bli dags för hyddan”, sa Donald efter att ha varit och kollat stenarnas kondition. ”Har du pipan med dig?” Det sista var riktat till mig.

   ”Ligger i bilen.” Vilken tur att jag tagit med den, tänkte jag. Jag tvekade länge innan vi åkte hemifrån. Ska jag ta med den, eller inte? Jag var rädd för att Donald kanske skulle ta illa upp av att bli påmind om att jag var pipans nya förvaltare och inte han själv, Red Birds egen son, vilket kanske hade varit naturligt. Tydligen var det helt okay. Skönt!

Den här gången var jag beredd på vad som skulle hända. Chocken blev inte lika stor när Donald hällde vatten på de heta stenarna. Jag klarade det bättre men hettan var efter ett tag lika svår att uthärda som senast.

   Donald hanterade trumman lika skickligt denna gång. Sången däremot blev inte lika kraftfull då vi endast var tre man i hyddan, varav endast två, far och son, kunde texten. Jag gjorde dock mitt bästa och nynnade med till de taktfasta trumslagen.

   Pipan gick varvet runt efter att ha genomgått alla ceremoniella förberedelser och eleganta rörelser. Inne i hettan och mörkret kändes pipans andliga kraft starkare än vad den gjorde uppe i bergen. Saknaden av åldermannen Red Bird var dock påtaglig för oss alla.

Cheryl överlevde sitt premiärbad i hyddan, även om det varit nära att hon gett upp. Hon tyckte det var fruktansvärt hett, men lovade till Monty’s glädje att ge det en ny chans.

Ordentligt mätta efter en god och riklig måltid åkte vi hemåt. Höstfesten blev lyckad, om än lite väl sen på året. Vintern och de första vita flingorna var inte långt borta.

 KAPITEL TJUGOTVÅ

 Klockan började med en svag försiktig signal, för att efter en stund övergå i mer ilskna. Jag trevade efter den och lyckades få tyst på eländet. Sedan återgick jag till en lätt slummer.  

   ”Vi måste få ändan ur vagnen nu. Hej! Du! Vi är sena.” Carrie petade mig i sidan.

   ”Mmm.”

   ”Jag fixar frukost. Kommer du?”

   ”Orkar inte idag heller.” Jag såg hur hon besviken lämnade sängvärmen, endast iklädd ett par små trosor. Blicken följde den slanka ryggtavlan ut ur rummet. Hon försvann in i duschen.

   ”Har du inte sovit i natt heller?” Frågan väckte mig. CC stod i dörröppningen klädd för att åka till jobbet.

   ”Somnade strax före sex.”

   ”Okay. Ses ikväll.” Hon stängde ytterdörren onödigt hårt. Förmodligen var hon irriterad över att återigen ha fått sitta ensam vid frukostbordet.

Jag hade ännu en gång hamnat i en situation som förföljt mig hela livet. När jag var mitt uppe i något som krävde eftertanke och koncentration kunde jag inte släppa taget bara för att det var sovdags.

   I skolan var det samma sak. Inför skrivningar låg jag vaken större delen av natten och tragglade mina kunskaper gång på gång. Fastnade jag i något matteproblem penetrerade jag siffrorna och angreppssättet i huvudet tills lösningen uppenbarade sig. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag kunde hålla svåra ekvationer i huvudet och lösa dem utan att ta dem bit för bit på papper. På morgonen kunde jag ofta sätta mig ner och skriva lösningen, fix och färdig, i matteboken.

   I jobbet som hantverkare var det samma sak. Problem som skulle lösas gjordes oftast det nattetid. I sängen. Där klurade jag ut hur olika sammanfogningar bäst skulle göras och hur jag skulle tackla problemen. På dagarna gick tiden åt till att jobba. Då fanns ingen tid för problemlösning.

   Nu gällde det skrivande. Det var stört omöjligt att koppla av tankarna på natten.

   När Carrie somnat startade verksamheten. I hjärnan fortsatte jag skriva där jag fysiskt lämnat det för dagen. Jag gick igenom det jag skrivit. Ändringar och förtydliganden blev uppenbara. Fortsättningen pockade på. Ord och meningar formulerades. Hela textstycken kom till. Rädslan för att eventuellt tappa bort det jag kommit på gjorde att jag ofta fick gå upp och skriva ner det för hand. Om jag inte gjorde det skulle jag bara ligga och repetera det gång på gång för att vara säker på att det fanns kvar nästa dag. Jag visste av erfarenhet att mästerliga uttryck kunde vara som bortblåsta kommande morgon om jag inte satte dem på pränt. Ord jag letat i vaket tillstånd vid datorn dök ofta upp under natten.

   Sådant som jag glömt att föra in och som skulle förgylla det jag redan skrivit dök också upp.

Många gånger hade jag lust att vrida på dygnet. Skriva på nätterna och istället sova på dagarna. Skulle det fungera, eller skulle det bli samma problem, fast förskjutet i tid? Hänsynen till omgivningen gjorde att jag kämpade på med de någorlunda normala tiderna.

   Riktigt normala blev de inte. Eftersom jag ofta somnade av ren utmattning först frampå morgonsidan måste jag få sova åtminstone några timmar. På så sätt försvann en stor del av förmiddagen till förtret för framförallt Carrie. Hon blev ofta ensam vid frukostbordet. För egen del gick jag miste om några timmars skrivtid.

   Nu var situationen sådan. Inte mycket att göra åt. Det var bara att gilla läget.

 Några dagar före jul gick Carrie och jag över gårdsplanen till Cheryl och Monty. Vi fick plumsa genom ankelhög nyfallen blötsnö och skydda ansiktena med händerna mot snön som anföll oss, nästan horisontellt, med hög hastighet. Vinden tog sats över fälten och träffade vår lilla dunge med kraft. Vårt hus, som vi just lämnat, skakade i vindbyarna. Detsamma gjorde deras hus kände vi när vi kommit in och sparkat av oss skorna och hängt upp jackorna innanför dörren.

   ”Vilket busväder”, sa Carrie.

   ”Ovanligt häftigt för att vara i december”, sa Monty. ”Men för dig Shell måste ju det här vara vardagsmat. Jag menar, snö och blåst. Du är ju skandinav.”

   ”Visst, men snön brukar inte vara lika blöt och tung som den här. Föredrar nordisk snö.”

   ”Kom in! Fikat väntar.” Cheryl var tydligen kaffesugen.

Halvvägs genom bullfatet kunde Cheryl inte vänta längre. Både Carrie och jag hade redan från början insett att de hade något på hjärtat. Det var därför vi bjudits över. Innan hon sprack av iver tog hon till orda.

   ”Monty och jag tänker gifta oss i vår.”

   ”Vad ni har bråttom då. Har ni möjligen något i ugnen?” undrade Carrie.

   ”Inte alls. Vad tror du om oss? Det känns bara rätt. Vi passar helt enkelt ihop.”

   ”Det har vi också insett”, höll jag med om.

   ”Anledningen till att vi avslöjar det nu är att vi undrar om ni kan tänka er dubbelbröllop?”

   ”Dubbelbröllop?” Carrie ställde frågan samtidigt som hennes ansikte lyste upp. ”Kanske. Skulle va kul. Så kommer vi också till skott.”

   ”Det blir i så fall billigare för alla då vi kan dela på kostnaderna”, påpekade Monty.

   ”Visserligen, men vi hade inte tänkt slå på stort. Bara Carries familj. Inga fler”, sa jag.

   ”Min släkt är stor. Det kommer att bli många. Vore det inte kul med en riktigt stor fest? Gott om mat, underhållning och dans.” Cheryl var eld och lågor.

   ”Vad säger du Kjell? Låter bra tycker jag.” Carrie lade sin hand på mitt lår och såg mig i ögonen. Hon förväntade sig förmodligen en godkännande nick.

   ”Låt oss fundera. Personligen föredrar jag en liten enkel ceremoni med endast de allra närmaste närvarande. Är inte mycket för stora evenemang.”

   ”Det är okay. Tänk på saken. Men inte för länge. Blir det av så behövs tid för planering”, sa Monty.

När vi plumsade hem i snöovädret fanns olika tankar i våra huvuden. Carrie såg framför sig ett tidigarelagt bröllop. Ett magnifikt sådant. Jag ville helst följa de ursprungliga planerna. Åka hem till försommaren. Tömma lägenheten. Sedan giftermål i slutet av sommaren eller början av hösten.

   Att dela på kostnaderna skulle bli en ren förlustaffär för oss då övervägande delen deltagare tillhörde Cheryls släkt och vänner. Vi skulle alltså få betala för många fler gäster på det här sättet än vad vi själva hade tänkt ha på vårt bröllop. Detta förstod Carrie, men tyckte ändå att det skulle vara kul att få gifta sig samtidigt som brorsan.

   Samtalet pågick långt in på natten utan något beslut. Vi stod långt ifrån varandra i frågan. Inte osams, men med väl åtskilda åsikter.

 Det hela löste sig automatiskt på grund av ett telefonsamtal från Sverige några dagar senare.

   Grabben som hyrde min lägenhet hade fått ett erbjudande om lägenhet i Järpen som han inte kunde motstå. Flyttade han skulle han få gångavstånd till jobbet. Jag förstod honom till fullo. Det innebar att jag måste hem redan i februari för att tömma lägenheten och göra mig av med möbler och hushållartiklar. Tyvärr innebar det att jag måste åka ensam då Carrie inte hade möjlighet att följa med förrän till sommaren som planerat.

   Naturligtvis skulle jag då också passa på att ordna med de papper som behövdes för oåterkallelig flytt och därefter giftermål.

Carrie ville inte släppa iväg mig. Hon påstod att hon kände dåliga vibbar inför resan. Vibbar som jag försökte skämta bort. Jag skulle inte bli borta mer än kanske två eller tre veckor.

   ”Så länge klarar du väl av att vara ensam?” tyckte jag.

   ”Naturligtvis. Det är inte det. Något annat oroar mig. Vet inte vad.”

   ”Dubbelbröllopet blir i all fall skrinlagt nu. Cheryl och din brorsa får gifta sig ändå.”

   ”Det ser ut som om du gillar hur det blev. Jag menar att du slipper undan.”

   ”Ska jag va ärlig så har du rätt. Jag föredrar att det bara blir vi två när det är dags för oss.”

   ”Du kanske har rätt. Huvudsaken är att det blir av.”

   ”Lugn. Det blir det. I slutet av sommaren som vi hela tiden planerat.”

   ”Okay. Jag älskar dig hur det än blir.”

   ”Instämmer.”

 EFTERORD

 Samma kväll som Kjell reste var varenda nyhetskanal och löpsedel, över hela världen, upptagen med en enda sak, flygkatastrofen.

   Ett flygplan tillhörigt Continental Airways störtade i närheten av Washington D.C. på väg från Atlanta, Georgia till New York.

   Ögonvittnen sa att flygplanet kommit in på ovanligt låg höjd över utkanten av staden och sedan vikt sig och gått rakt ner i backen. Det var alltså inte frågan om en regelrätt nödlandning på betesmarken, som turligt nog var tomt då boskapen gick på andra fält just då. Planet gick i marken med brant vinkel. Allt var ett enda stort eldhav inom loppet av ett par sekunder.

   ”We’ve got highjackers. I repeat highja…” Detta var det enda som hade uppfattats på radion. Därefter blev allt tyst.

   Några anhöriga hade fått mobilsamtal från vänner ombord. De var mycket korta, knapphändiga och hysteriska. Det framgick i alla fall att tre män hade lyckats bryta sig in i cockpiten. Hur de såg ut, ålder och eventuell nationalitet hade ingen hunnit säga. Inte heller om de var beväpnade och i så fall med vad.

Det spekulerades vilt om att planet kanske kapats för att flygas in i Pentagon, som vid 9/11 2001 eller möjligen Vita Huset i Washington. Kanske skadades piloterna i något tumult och ingen flygkunnig kunde ta över. Eller också flögs planet medvetet i backen istället för att orsaka en ännu större katastrof. Ingen visste, men många trodde. Som vanligt piskades det upp en hatstämning mot muslimer. Återigen. Världen tycks aldrig lära sig något? Det går inte att skylla all ondska på en enda part.

Kvar står dock det faktum att många oskyldiga människors liv släcktes. Helt i onödan. På planet fanns fyra svenskar, varav min älskade var den ena.

   Alla ombord dog.

Kjell fick aldrig veta att han skulle bli pappa. Jag visste det inte själv heller vid den tidpunkten. Knappt nio månader senare föddes vårt barn. En välskapt son.

   Än idag förstår jag inte hur det gick till. Kanske slarvade jag med pillren, oroad som jag var inför Kjells resa till Sverige. Jag ville inte att han skulle resa. Det hade passat bättre längre fram på våren, men han var ivrig. Han skulle absolut hem för att rensa ur sin lägenhet och flytta för gott, samt för att ordna med de papper som behövdes för vårt giftermål.

Idag är Eric snart fem år gammal. Han är pappa upp i dagen säger alla som lärde känna Kjell. Ansiktsuttrycken är desamma. Förmodligen blir han lika lång och smal om han fortsätter att växa i den takt han hittills gjort. Håret är brunt. Inte svart som mitt. Hudfärgen har han dock fått av mig, även om den är en nyans ljusare.

   Han har fått namn efter sin far, men inte förstanamnet då Kjell är nästan omöjligt för en engelskspråkig att uttala. Det fick bli andranamnet istället samt en naturlig anspelning på det indianska Crying Wolf. Båda namnen är därför starkt förknippade med pappa. Han heter Eric, Little Wolf, Coltran.

Eric är min stolthet. Jag betraktar honom som en gåva från gudarna. Numera tror jag att det var the Mountain Spirits som såg till att jag slarvade med pillren. De ville ge mig den bästa gåva jag kunde få av min stora, och hittills enda, kärlek. Hur framtiden ser ut kan ingen sia om.

Monty och Cheryl bor kvar i sin mobile home intill min, fortfarande ogifta, så jag behöver inte vara ensam.

 Några år tog det för mig att plocka ihop alla papper Kjell lämnade. Det mesta var redan utskrivet, men en del fanns endast som anteckningar vilka inte var lättolkade. Jag kände mig skyldig honom att fullborda det han påbörjat. Är något oklart i texten tar jag på mig ansvaret. Kjell var mycket noggrann och skulle inte släppa igenom några ”grodor”.

   Kanske fanns det mer i datorn, ännu inte utskrivet. Det kommer vi aldrig att få veta. Datorn var med på resan. Fanns det något så tog han det med sig till sin nya värld.

 Rest in peace my love!

 North Carolina

September 2010

Carrie, White Calf, Coltran