~*~

Skåden! Rest sig själv en tron har Döden
I en sällsam stad liggande öde
Djupt där nere i det skumma Väst har,
De goda och de onda och de värsta och de bästa
Gått till sin vila den eviga
Där helgedom och palats och torn
(Tidsförtärda torn som ej skaka!)
Ej påminna om något som är vårt, runt om,
Genom lyftande vindar ej att tänka,
Undergivet nedan skyarna
Ligger vattnen de melankoliska

Inga strålar ifrån den heliga himlen dit nedskiner
I denna staden långa nattetider;
Dock ljus utifrån havet det livliga
Uppströmma uppför tornen de stilla -
Upp längs med takspirorna långt och fritt de glimma -
Uppför kupoler - upp längs tornspiror - de kungliga salar -
Uppför fanor - upp längs väggarna de Babyloniska -
Uppför skugglika lövsalar glömda för länge sedan
Av murgröna skulpterade och blommorna kring stenar -
Upp längs mången helgedom bedårande
Vars fris sammanflätats slingrande
Med liten viol, stor viol, och vinrankan där
Undergivet nedan skyarna
Ligger vattnen de melankoliska
Så skuggorna med tornen där sig förena
Så att de i luften tycks svävande fritt hänga,
Då från ett stolt torn uti staden
Väldelig tittar där Döden ned

Där öppna gravtempel och gapande gravar
Gäspa jämns med de luminösa vågorna;
Men dock ej de rikedomar som där ligga
I vart och ett av dessa avgudabilders diamantöga -
Ej heller de glatt juvelbeprydda döda
Vattnen från sin bädd där locka;
Ty ingen krusning visa sig på ytan, tyvärr!
Längs den glasinbyggda vildmarken där -
Ingen svallvåg tala om att vindarna må
Något fjärran lyckligare hav vara uppå -
Ingen hävning ge tecken på att vindarna
Nu är på mindre ohyggligt klara hav

Men skåden, i luften infinner sig en rörelse!
Vågen - där borta rör det sig!
Som om tornen hade skjutits åt sidan helt,
I lätt avtagande, det långsamma tidvattnet -
Som om deras spetsar hade givit ett svagt skimmer
Av tomrum inom den slöjrika Himlen
En rödare glöd äger nu vågorna -
Timmarna andas lågt och svagt -
Och då, mitt ibland ej jordiska stönanden,
Nedför, nedför denna stad sätta bo hädan,
Helvetet, uppstigande från troner tusende,
Skall där vördnad det förläna


(Edgar Allan Poe 1831 & 1845)

LPWJ svensk version 10/10/09)