~*~

I den av våra dalgångar grönast
Av godhetens änglar arrenderad,
En gång ett skönt herrgårdspalats -
Strålande palats - höjde sitt huvud
I den monarkiska Tankens domän -
Där stod den!
Aldrig sin vinge utsträckte serafen
Över en struktur hälften så skön!

Gula, ärevördiga, fanor de gyllene,
Uppå dess tak där böljade och fladdrade,
(Detta - allt detta - var uti den yngre
Tidsåldern för länge sedan),
Och vart stilla andetag som bortslösades,
Denna sköna dag,
Längs med vallen blek bröstar sig,
En odör där försvann bevingad

Vandrare i denna lyckliga dal fick,
Genom tvenne illuminerade fönster, då se
Andar röra sig musikaliskt,
Till en lutas välstämda toner,
Runt omkring en tron där, sittandes
(Porfyrogen!)
En furste i ära väl så passande,
Härskaren av riket där syntes

Och helt i pärlor och rubiner glödande
Var palatsporten den fagra,
Genom vilken där kom flödande, flödande, flödande,
Och gnistrande i det eviga,
En parad av Ekon, vars sköna plikt det
Enbart var att sjunga,
Med röster av oöverträffad skönhet,
En hyllning till visheten hos deras kung har

Men onda väsen, i sorgedräkt,
Angrep monarkens boning den högsta
(Åh, låt oss sörja! - ty morgonen släckt
Är och skall aldrig dagas för de tröstlösa!)
Och omkring hans hem så är prakten
Som där blommade och var färgglad,
Nu blott en historia vagt hågkommen
Om den gamla tiden begravd

Och resande, nu, i denna dalgång,
Genom de rödbelysta fönstren där ser
Väldiga skepnader, som röra sig fantastiskt, enormt
Till en melodi som är disharmonisk,
Medan, liksom den fasansfulla floden forsar,
Genom porten blek
En anskrämlig massa för evigt utrusar
Och skrattar - men ler ej mer
 

(Edgar Allan Poe 1839)

LPWJ svensk version 10/10/09