Det började skymma."Jag borde bege mig hemåt innan mamma och pappa blir oroliga."Erik tittade allvarligt på mig en kort stund och frågade sedan "Vill du att jag ska följa dig hem?"Hundvalpsblick.Typiskt.Det var omöjligt att motstå."Visst."Arm i arm började vi promenera.Kråkorna flög omkring på det mörka himmlavalvet.Den inre rösten gjorde sig påmind igen och krävde åter att jag skulle fråga Erik vad han hade menat när han sagt "mer än du kan ana."Kanske var han en tidsresenär.En viking som på något sätt lyckats ta sig till vår tid.Var inte dum, fnyste min inre röst.Det är något annat.
Månen dök upp och fick hans långa blonda hår att gnistra.Det var sagolikt vackert.Jag tappade nästan andan.Hoppas att jag inte började rodna.
Nu såg man det blå huset."Här bor jag."Eriks blick följde mitt pekfingers anvisning och såg nyfiken ut."Snygg färg,"konstaterade han."Tack!"mumlade jag."Vi ses någon dag?"Jag hörde frågan i hans vackra röst."Visst.Hejdå!"
Mamma lagade mat medan pappa dukade när jag kom in."Hej gumman,"sa mamma."Du kommer lagom till maten,"menade pappa och log snett."Perfekt,"log jag tillbaka."Var det skönt ute i snön?"frågade mamma medan hon satte fiskgratängen i ugnen.Jag nickade långsamt."Jag mötte en intressant ung man,"kunde jag inte låta bli att berätta.De såg genast mycket uppmärksamt på mig och manade mig att fortsätta berätta."Han är mycket intresserad av vikingatid.Han tyckte att ni hade gjort ett klokt val när det gälde mitt namn."Jag kunde inte låta bli att fnissa."Trevligt,"menade pappa."Skönt att inte alla har glömt bort arvet från våra förfäder och fortfarande är intresserad av historia,"sa mamma med glimten i ögat."Ja,ja,"mumlade jag och fortsatte äta."Ska ni ses igen?"frågade pappa."Ja,men jag vet inte när bara."