Hon blickade ut över den snöklädda heden.Njöt av vinden som lekte med hennes gyllende hår.Några fåglar bildade ett streck på den blå himmlen.
En bra dag tänkte Narien och log för sig själv.Pälsstövlarna gjorde inga ljud ifrån sig.Hon var en smidig krigare,alltid redo med bågen.I miljontals år hade snöalverna bebott denna,ibland hårda plats, i norr.Narien kunde inte tänka sig att lämna detta underbara land.Plötsligt ropade någon.
"Narien!Var är du?"Det var Ymir,barndomsvännen.
"Här uppe vid heden,"ropade hon tillbaka med ljus och sjungande stämma.
Med ett brett leende promenerade människan upp till henne.Snöstjärnor glittrade i det kolsvarta håret.I de koboltblå ögonen lyste glädje.
De omfamnade varandra hårt och länge.Det kändes fint att stå någon så nära.
"Något nytt att rapportera?"frågade Ymir och kunde inte dölja nyfikenheten i sin röst.Narien skakade på huvudet.
"Synd,"ansåg han och ruffsade till alvens hår.
Då log hon olycksbådande och sade mjukt "Det där skulle du inte ha gjort,pojkdrummel."
"Jasså?Vad ska en liten alv som du göra?"Han började springa,väl medveten om vilka krafter Narien hade.
Med ett skratt for hon efter."Nu ska du få!"vrålade hon lekfullt.
Tillslut kom hon i kapp och gjorde fälleben på honom.De virvlade runt i snön och tillslut kom Ymir överst.De blickade in i varandras ögon med lekfullhet.
Plötsligt var det dock något som hände.Båda två kände av det.Blygheten kom smygande.Ymir nuddade sina läppar prövande mot hennes.