~*~

Misstrogenhet, grundar sitt mod på förtvivlan
Och yttersta ödeläggelse, som är vidden
Av hela hans mål, efter den hemska vedergällning.
Först, vilken Vedergällning? Him'lens Torn är alla fylld'
Med Beväpnad vakt, som där gör allt tillträde  [130]
Ogenomträngligt; ofta i Djupets gränsland
Kampera dessa Legioner, eller med obskyra vingslag
Speja vitt och brett in i nattens Rike,
Överrumplingar hånande. Eller kan vi så bryta oss ut
Med våld, och i hälarna liggande hela Helvetet sig skall resa [135]
Med svartaste Uppror, att där gäcka
Him'lens renaste Ljus, ändock skulle vår store Fiende
Helt omutbar där uppå sin Tron
Obesudlad vara sittande, och denna Eteriska form
Omöjlig att befläcka skulle snart ha förvisat  [140]
Medelst sitt förtret, och utrensat de oädlaste lågor
Segrande. Sålunda tillbakadr'vna, är vårt sista hopp
Ren förtvivlan; så vi må förbittra
Den Allsmäktige Segraren så han det ägna all sin förargelse,
Och det som bli vår ände, det må ock bli det som oss bota, [145]
Att ej mer vara; sorgesamt botemedel; ty vem skall väl då frige,
Trots det smärtefulla, denna intellektuella varelse,
Dessa tankar som vandra genom Evighet,
Att hellre förgås, uppslukad och förlorad
I denna oskapelsens natts vida sköte,  [150]

John Milton 1667

LPWJ svensk version 01/05/10

En länk för de som var med då, också (eller kanske framförallt) för de som inte var det

Förlorat Paradis: Bok I (J.Milton)
http://www.poeter.se/viewBook.php?bookId=3344