Ravyn blickade kallt in i mörkeralvens vita ansikte och pressade spetsen på sin kniv lite djupare mot hennes hals."Ut med språket!Var gömmer fähunden Yrik sig?"Hon svalde försiktigt och viskade "I Ulvens värdshus."Ravyn tog bort kniven och log ett djävulskt leende."Vad bra att du ville sammarbeta."
Rösten var sammetslen med en farlig underton.Alassendil blundade kort och försökte vara lugn.Hoppas han inte skär halsen av mig darrade hennes inre röst.Livet var för värdefullt för att spillas.Ravyn omvandlade sig till en leopard och Alassendil kunde inte hindra en flämtning från att fly från hennes hals.
En hamnskiftare.Lika snabba och smidiga som hennes ras.Skulle hon få se honom igen?Man skulle kanske gå till Ulvens värdshus.Nyfikenheten vann över förnuftet fastän hon nyss sett döden i vitögat.Solen var på väg att gå ner och fåglarna kvittrade glädjefullt sina sista sånger för kvällen.
Alassendil gled smidigt in genom trädörren och blickade in i några musikanters ögon.De spelade en gammal melodi som fick henne att småle.Minnen från barndomen dök obehindrat upp.Hon satte sig vid ett bord och beställde en bit mat.Ingen glimt av hamnskiftaren eller Yrik.Kanske hade de gått ut på baksidan för att göra upp?Plötsligt hördes ett brak.Hon lyssnade nogrannt.Det kom från övervåningen.En liten stund senare kom Ravyn ner och höll sin fiendes avhuggna huvud i sin ena hand.Yrik stirrade tomt framför sig och blod rann fortfarande från hålet.Alassendil började må illa.Hennes ras dödade fiender genom att skjuta pilar.
När Ravyn fick syn på mörkeralven höjde han på det ena svarta ögonbrynet och kastade ut huvudet genom dörren."Låt hundrarna ta hand om denne usling,"kungjorde den mäktige rösten.Sedan,fortare än vad ögat kunde uppfatta,stod han framför Alassendil och tog ett järngrepp om henne."Kunde inte låta bli att komma?Är du galen eller helt korkad?"Hon sänkte blicken som om hon skämdes.Med tummen under hennes haka tvingade han upp ansiktet.
"Nu är fähunden död.Tack än en gång för upplysningen."Ögonen var inte lika hårda längre.Alassendil tänkte att det mest var knivspetsen som hade gjort henne sammarbetsvillig.Skulle hon ha yttrat ett ord om han bara hade bett henne snällt?Hon visste inte riktigt.Att ta ett liv var en allvarlig sak.Om man hade ett annat alternativ skulle man alltid ta det.Nu lekte han med hennes lila hår och hon förstod sig inte på honom.Djurisk instinkt,vrede och nu ömhet.Vad skulle hamnskiftaren göra nu?Det var väl inte så att han började..fatta tycke för henne?Alassendil var rädd för det.Särskilt när läpparna försiktigt mötte hennes.