Kapitel 6.

”Budskap?!”

Sara Björntass var närmast fascinerad över denna nya, till synes filosofiska sida hos Sebastian Örn ”Vad är det för budskap du tycker att den där gamla filmen förmedlar?” sa hon till slut.
Sebastian satt tyst en stund med blicken förlorad på en punkt strax över Saras korpsvarta hår. Därefter lät han den gradvis passera Saras rynkade panna för att, med ett sorgset uttryck dröja kvar i hennes ögon.

”Många människor är skräckslagna inför tanken på att dö. Det är inte jag. Jag är däremot rädd för att inte leva, om du förstår skillnaden.”

Sara drog till sig en stol från ett av de lediga datorborden och sjönk ner i den, ivrig att höra Sebastians förklaring,

”Hörde du om den stackars mannen i Skåne som, blind och stum, förvarats med bakbundna händer i närmare tjugofem år? Det är att inte leva!
Eller det gamla paret i Småland som båda drabbats av dödliga sjukdomar men som tvingades resa till Schweiz för att slippa ifrån den förödmjukande livsuppehållande behandling som landstinget envisades med att ge dem?
Eller att långsamt brytas ner av en obotlig cancer som gradvis fördärvar alla dina kroppsfunktioner innan din söndermedicine-rade kropp entligen tillåts att dö?
Det är att inte leva!
Det är resultatet av samhällets oförmåga att lyssna till sina medborgare och tillmötesgå deras önskemål om en värdig och human avslutning på det vi kallar livet!”

Sebastian hade talat ganska högt och tystnaden som spred sig när han slutat tala avslöjade att intresset hos flera av de övriga människorna i datorrummet också fångats av hans det han sagt.
”Men du måste väl förstå hur svårt det är för ett
samhälle att fatta beslut i en så komplicerad fråga som – dödshjälp! ” framhärdade Sara och flera av människorna vid de andra datorborden nickade instämmande.
”Faan heller!”, nästan skrek Sebastian.”Det rör sig ju för helvete om våra egna liv! Det är inte deras liv det handlar om! Det är våra liv, ditt och mitt! Om demokrati betyder folkstyre som måste det ju också betyda att folket styr! Och att vi själva, när vi de facto inte längre lever, skall ha rätten att besluta om vår död!”

Nu rann det tårar utför Sebastians kinder och hans förtvivlade blickar hade återvänt till datorskärmen.
Sara reste sig upp och ställde noggrant tillbaka stolen hon använt vid det lediga datorbordet.
”Ja du Sebastian” sa hon sedan med ett överslätande tonfall. ”Livet ställer oss verkligen inför svåra frågor ibland. Och appropå det skulle jag gärna vilja tala med dig om en helt annan sak, när du har tid. Kan du inte titta in till mig en stund i eftermiddag, när det passar dig?”
”Jo visst”, sa Sebastian kort utan att se på henne.

Sara stod kvar några sekunderna. Sedan skakade hon långsamt på huvudet och lämnade rummet.

Sebastian knappade vidare på datormusen och granskade sida efter sida på skärmen. Ibland stannade han extra länge på en sida och läste noga vad där stod. Han noterade då och då det han lästa i en liten anteckningsbok. Efter ytterligare en halv timmes intensivt arbete reste han sig upp för att gå.
Samtidigt reste sig en kvinna i sextioårsåldern som arbetat vid ett annat bord. Hon log mot Sebastian och sa: ”Skulle du kunna tänka dig att tala vidare om det där ämnet med en fullständigt främmande människa?”
Sebastian tittade på den okända.
Han tyckte att hon med sina mörka glasögon, sitt långa hår och sin sällsamt lediga klädsel såg ut som en välvårdad kvarleva från flowerpowerrörelsen.
”Gärna vid ett annat tillfälle”, sa han med ett småleen-de.”Just nu har jag lite brått för jag skall strax börja jobba.”
”Var jobbar du” frågade den okända kvinnan intresserat.
”Här, på biblioteket.”
”OK”, sa kvinnan och trevade i en fägglad tygkasse som hängde över hennes vänstra axel. Ur en sliten plånbok plockade hon fram ett visitkort som hon räckte Sebastian Örn.
”Här”, sa hon. ”Ring mig när du har tid och lust!”
Så vände hon på klacken och var borta.

Sebastian tittade efter henne en lång stund innan han kom sig för med att läsa visitkortet.
Utöver fyra olika telefonnummer läste han till sin förvåning.

Laila M. Hellgren
Professor of Antrophology
Stanford University
450 Serra Mall, Stanford,CA

”Det var som själva fan”, sa han uppskattande innan han stoppade visit-kortet i bröstfickan på skjortan och fortsatte sitt arbete.