Vad fan hände den där dagen?

När det plötsligt känns som om jag hade en fabricerad penis i munnen,

(så jävla avslutad, och förbrukad att avskyn tittar avundsjukt på)

sopsorterad, bränd, krossad och slagen i samma andetag som luften vibrerar. Vad hände egentligen den där dagen?

Borde ha stått för mina ord, borde ha sett gråten utanför de tårar som bara förvillade,

*borde helt enkelt varit människa*

Inte en fåfäng sjuk jävel som runkar åt fel objekt, samtidigt som himmelen skrattar sig till sömns. Konstruerade konflikter fråntas rätten att beskylla de ursäkter som redan färgar den jävla gråheten, den som pressar det vackra åt ett renodlat helvete.

Jag kan såras av skönheten, jag kan krossas av dina tankar att våldta det enda läkande antibiotikum som faktiskt skjuter oss mot en framtid som slocknar.

Likt en fabricerad penis i munnen

(kan inte andas...kan inte inte känna...ser inte det som borde vara)

Andlöst förvånad av min spegelbild som studsar vackert mot dina ordliknelser om ett förhållande som tydligt har normaliserats i gemensamma ögonbilder.

Vad fan hände den där dagen?

Du särar på mina tankar som kunde vara svaret på det jag sökt i all evighet, där torterar du sönder min energi och jag dör sakta med ett tvådelat leende.

Hatet till frukost, avskyn till lunch och girigheten till middag får mina ögonlock att dansa mot den avgrund som ger vår tröst.

Att du sedan lägger dig med ditt hånfulla leende, får min dag att fälla fruktan och förädla den rädsla som håller mig borta från godheten.

jag älskar dig! - Har inte en aning när det hände, men det hände något den där dagen.