det bitterljuva
underbart svarta
målar oss ett förälskat vemod
brunbrända vinternätter
kristallklara dimbankar

vi hatar att älska sorg
men vi är beroende

vi är beroende av träskets
iskalla väta
vi är i maskopi med tomhetens
förfrusna skal

det bitterljuva
likt ontgott

likt svartvitt

iritterande nödvändigt och självklart
som lagom
så jävla förhatligt lagomt
men ändå
älskat nödvändigt

de solstrålar som syns bakom galler
drömmar som väcker midnattsdvalan

det bitterjuva är vårt
saltvatten när vi är törstiga
och vårt palmträd i november
det är vår sol i antarktis
och vår mardröm i euforin

du är beroende,
fast,
och hjärtskärande fängslad

fråntagen den rätt att kontrollera

låt det iskalla regnet flöda
genom våtlagda marker

fånga ljuvligheten när tiden amorteras
och skapar hjärtslag av vakum

bitterljuva härlighetens melankoli
förstenad i ingemansland

robusta tongångar från ömhetens plattformar
formar oss till givare
när vi önskar att få

det bitterljuva
är kärnan i vårt liv

helvetets paradis och
frihetens fängelse
när girigheten bara matas
med

lagom