Det är fredagskväll och jag står i badrummet med ett vinglas i ena handen och ett läppglans i den andra. Jag har just lagt sista handen vid min partymakeup och känner mig rätt nöjd med resultatet, kanske beror det på att jag vägt mig innan och upptäckt att jag gått ner två kilo! En snabb titt på klockan får mig att inse att jag har lite bråttom så jag sveper sista skvätten vin, rättar till håret och stryker glans på läpparna. I hallen tar jag på mig mina högklackade stövlar, tar en sista titt i spegeln, lagar till en hårslinga och trutar med läpparna mot spegelbilden. Grrr, jag är farlig i kväll! Det är ju trots allt endast när jag går ut som jag känner mig riktigt, riktigt kvinnlig så jag måste ju få överdriva det hela. Festen jag ska på är en så kallad singeltjejfest. Det är bara nyblivna, halvbittra och vissa överlyckliga frisläppta kvinnomonster som är bjudna. (Jag räknas till den senare kategorin) Det kommer att bli en toppenkväll, det känner jag ända ut i fingerspetsarna. Jag ska dessutom gå på festen med två kompisar jag inte umgåtts så mycket med på ett tag så det känns riktigt skoj. Senare ska det bli station 8 där kvällens åldersgräns ligger på 27 så risken för att bli beskylld för barnarov torde vara obefintlig!

¤

Plötsligt befinner jag mig i en sjabbig skai-soffa omgiven av en massa konstigt folk jag inte känner. Lägenheten är inredd precis som hos de flesta tanterna jag besökt i hemtjänsten och värdinnan… Värdinnan är det snobbigaste och otrevligaste som någonsin gått i ett par miss sixty. Hon hälsar knappt på mig när vi kommer och jag känner mig riktigt obekväm i hennes lilla dockhuslägenhet. Dessutom har nog de flesta ”nyblivna singlarna” fallit offer för förlåtelse och lovsång om bot och bättring för det är mest par därinne. Alla känner varandra jättebra, eller rättare sagt: de är lika tajta som ett par sextiotalsjeans. Jag känner mig för första gången helt olustig och inser att jag hade haft trevligare om jag stannat hemma och hånglat med min spegelbild.

¤

Jag tillbringar den mesta tiden ute på snorkfrökens altan kedjerökandes och hysteriskt ringande efter en lösning på mitt dilemma. Precis när jag bestämt mig för att GÅ DE TRE MILEN HEM ringer en kompis och säger att hon är nykter på en annan fest. Min lycka är gjord, hon kommer som en räddande riddarinna i en WV Passat Combi och mina tråkiga stunder är tillända. Nu får jag sällskap på altanen av snorkfröken och hennes muminvänner och det enda roliga på asbestfesten inträffar. Jag upptäcker vad som komma skall men bestämmer mig snabbt för att inte säga något. Istället sitter jag förväntansfullt och tittar på den lilla ”perfekta” värdinnan när hon tar en djup klunk ur ölburken som alla fimpat sina cigaretter i, och med tanke på att jag kedjerökt i två timmar är det mer fimpar än askblandat öl som hon sväljer. Jag viker mig dubbel och skrattar tills jag inte kan andas längre och blir efter detta inte bara en outsider på deras familjära fest, jag blir HATAD!! Men det bekommer mig lika lite som att min tidigare så perfekta makeup nu är utsmetad av mina skrattårar.

¤

Så får jag äntligen komma till MINA vänner. Den första jag möter i hallen är Stive och han får en stor puss av ren glädje! Jag har aldrig känt mig så hemma någon gång som då, värmen bland oss strålade som tusen stjärnor om man jämför med den tidigare katastrofen. Jag stortrivs och känner att kvällen kan bli som jag trott. Alldeles för snart är det dags att fara ner på Station men vad gör det när jag får göra det i sällskap med mina älskade vänner!

¤

Så är då den stora stunden inne, mitt första besök på Club 27! Som jag hade förväntningar på det, men det var också en missräkning. Första chocken kommer när jag står i garderobskön. Det är endast för att jag druckit lite sprit som tagit ner reaktionsförmågan till noll som jag kan hålla tillbaka skriket. Det vänder sig om något som ser ut som en korsning mellan Michael Jackson och Bert Karlsson, dessutom med alldeles för mycket smink. Han eller hon undrar om jag har en tia att låna ut och jag vågar inte svara utan låtsas som att jag är dum i huvudet. Jag stirrar bara långt framför mig och önskar att jag ska vakna ur mardrömmen. Jag försöker intala mig att det här bara är en tillfällighet och att jag snart kommer att träffa åtminstone någon i min egen ålder.

¤

 Jag bestämmer mig för att testa dansgolvet, men musiken på det övre är inte jättebra så jag går ner med Lillemor i hälarna. I trappen möter vi någon som frågar om hon är singel varpå hon pekar mot mig och säger: nej, men hon är det och hon vill gärna dansa! Jag hinner bara stå en stund på dansgolvet och irritera mig över att det finns folk som dansar tryckare till techno och hela tiden stöter in i mig innan det händer, raggningsförsöket. Han från trappen kommer närmare, han har tagit min kompis på orden. Som en mårdhund avvaktar han i människobrynet och precis när det blir en lugn låt och jag är på väg att gå slår han till. Han bjuder upp. Väluppfostrad som man är så nekar jag inte men känner mig lite obekväm med situationen. Han börjar fråga mig om min ålder men jag lyckas undvika att svara för jag känner på mig att om han får veta det blir jag aldrig av med honom. Jag sänder hatfyllda blickar över hans axel mot min kompis som står och skrattar vid sidan. DÅ undrar han om jag inte vill följa med till Brönstjärn och dricka mummeldricka på efterfest i stor-Runes lada...???!!! Det är nu jag verkligen inser att jag måste ha somnat någonstans och att det här är en otrevlig dröm. Han skjuter mig en bit ifrån sig och granskar mig från topp till tå, lägger huvudet på sne och frågar om jag brukar hålla till på Rotundan. Jag är mållös! Brönstjärn och Rotundan under samma dans blir för mycket, dessutom säger han hur gammal han är och jag blir inte förvånad. -Nej, jag vill inte till Brönstjärn, är fruktansvärt upptagen resten av livet och förresten, tack för dansen...  Sen rusar jag upp igen, går ut på rökbalkongen och tänder en cigarett med darrande fingrar. Hur kan det här hända? Jag har ju hört att det ska vara så roligt på club 27 men stället vimlar ju av gamla desperata kvinnor med alldeles för tajta kläder och män som.. män som försöker ragga på allt utom dessa gamla kvinnor. De ger sig på det fåtal yngre som vistas här ikväll. Hela tillställningen påminner om Halloween och jag ger inget treat, aldrig i livet!! Jag vill heller inte bli utsatt för deras trick så jag håller mig på min vakt!

¤

 Lite senare kommer vi fram till baren och vi bestämmer oss för en shot tequila. Jag ska precis beställa när något annat börjar tala till mig. Denna gång är det en fossiliserad Ernst-Hugo Järegård som har tappat alla tänder. Jag försöker beställa men gubben överröstar mig hela tiden. Han vill uppenbarligen bara jävlas. -Ursäkta, ville du beställa före? Gubben bara stirrar på mig precis som jag vore nån utomjording. Sen plötsligt gör han en ansiktsrörelse som liknar ett leende och försöker närma sig. Jag tränger mig åt andra hållet. Han luktar som en blandning av malmedel och Old Spice och jag kommer plötsligt inte längre ifrån, jag är fast. Jag får i alla fall min tequila och sveper den, ställer glaset på bardisken och ser att gubben vill säga något. Droppen blir när han spottar över hela mitt ansikte i sitt försök till konversation. Jag vänder på klacken, går ut och tar en taxi hem.

¤

Jag har aldrig varit med om dess like till misslyckad kväll. Så höga förväntningar är aldrig bra att ha, det kan aldrig sluta med annat än fiasko. Jag har lärt mig att inleda kvällen iförd mjukisbyxor, för stor tröja och absolut osminkad så att jag kan känna att jag verkligen vill gå ut innan jag gör mig till och försöker verka superkvinnlig. Det har också medfört en skräck för att bli gammal, tänk om jag kommer att bli sån som de jag har sett på Station. Och ännu värre, tänk om det händer utan att jag förstår det?

Jag har också övergått till att kalla Club 27 för Club Jurassic just för att det  är ett tillhåll för alla fossiler och skräcködlor som finns i vår stad. Jag aktar mig mycket noga numera både för upptrissade förväntningar och för denna kväll i månaden då Jurassic annonseras ut. Det är helt enkelt inte värt skräcken!