Jag är förmodligen en av de envisaste människor jag känner... Har jag en gång bestämt att himlen ska falla ner på en torsdag så kommer jag med all säkerhet att se till så att den gör det också. För det är ju just så jag är! Men i envishet kan också styrka, mod och kämpaglöd rymmas och det är egenskaper som är bra att ha när man är i vissa situationer. Som när man är gravid!

"Reta en gravid kvinna och du får boka tid hos tandläkaren" sa en bekant till mig. Han hade den dåliga smaken att skoja om sin frus gravida kropp, sa att hon såg ut som en strandad framtung humla utan vingar. Hon svarade med att kasta "Att vänta och föda barn" på honom. Olyckligtvis gav den honom inte bara en fläskläpp utav rang, den slog också ut hans halva framtand! Hans tandläkare stod som ett fån när hans patient med den halva tanden påstod sig ha tappat en bok i munnen, han ljög ju eftersom han inte vågade säga vad som egentligen hänt. Eftersom jag har graviditetserfarenhet tycker jag att han får skylla sig själv.

Det är januari 2003 och jag sitter på inskrivning hos barnmorskan. Hon ställer de sedvanliga frågorna och tar prover. Sedan tar hon fram en liten snurra för att räkna ut det ungefärliga födelsedatumet. Det blir inte mindre än den sjuttonde, på min egen födelsedag och jag förklarar för henne att det blir det absolut inte tal om. Jag ska föda senast den åttonde. Hon ler överseende och säger med sin lena men ändå stränga röst att jag inte ska ställa in mig på såna dumheter. Den här gången kommer jag säkert att gå över tiden! Jag tittar dumt på henne och förtydligar: -jag kommer att föda SENAST den åttonde! Jag tänker inte gå över alls, speciellt inte som det är mitt i sommaren. Nu ser barnmorskan bekymrad ut. Hon skakar lätt på huvudet och börjar prata om förlossningspsykos och andra allvarliga följder som kan uppstå om man förväntar sig något som inte håller. Jag lyssnar inte, för jag har bestämt mig.

Graviditeten löper som förväntat. Jag blir stor som en tunna trots att mitt dagliga födointag mest består av två kilo vattenmelon och tre liter mineralvatten. Dessutom ser händerna ut som källarfranskor med prinskorvsutväxter på och ansiktet har suddats ut i kanterna. Jag är en vandrande vattenballong och det blir den varmaste sommaren på mycket länge. Vid varje besök hos barnmorskan påminner jag henne om mitt nya egenhändigt beräknade förlossningsdatum och för varje gång blir hon ännu mer irriterad. Hon kan inte acceptera faktum. Jag börjar ifrågasätta hennes kompetens, men kommer fram till att jag inte ska bry mig om henne. Jag fortsätter som jag har planerat.

Vid ett besök på stranden tror jag nästan att jag ska dö där jag sitter under ett parasoll (som en strandad val) flämtande efter luft. Min son vill att jag ska följa och bada men jag kommer inte upp ur stolen. När jag senare tittar på korten från detta tillfälle förstår jag varför, halva jag hänger nämligen ut på sidorna under armstöden. Jag gick förmodligen hem med stolen sittandes på rumpan, kanske var det därför folk tittade så konstigt på mig..  Min viktökning står nu på trettio kilo och jag slutar därmed väga mig, finns ju ingen anledning att öka ytterligare. Inte heller det vill barnmorskan acceptera, men det struntar jag naturligtvis i.

Så kommer då ett besök på mödravården sexton dagar före deras utsatta tid, åtta före min. Jag säger till henne att jag ändrat mig, det är lika bra att hon lägger in mig nu för jag tänker nämligen föda i morgon. Nu blir hon inte arg, hon blir förbannad. Hon säger åt mig på skarpen att sluta med de här dumheterna, annars får jag byta barnmorska. Jag påminner henne om att det här är sista gången vi ses, vilket får henne att lämna rummet och hämta en kollega. Hon är inte lika lättstörd och instabil som den första så resten av besöket går bra. När jag lämnar henne är det med orden: ses i morgon.

Morgonen efter börjar som alla andra. Den lilla bäbisen försöker få mig att bli sängvätare genom att börja leka studsmatta klockan åtta. Det är nu det händer, jag tror att han har lyckats. Det strilar ner på golvet och jag bara gapar. Fan, vad pinsamt. Men när jag tänker efter så är det nog inte riktigt det jag tror. Det är naturligtvis vattnet som gått, jag har ju glömt bort att jag ska föda idag. Jag sviker ju inte ett löfte heller. Jag ringer förlossningen och går sen till duschen. Den blivande pappan springer runt och svamlar, dammsugar i källaren och putsar kaklet. Jag sätter mig i bilen och vi åker med Ludde till morfar. Sen ska jag ha glass och mineralvatten. Jag föder inte om jag inte får det och naturligtvis ser jag till att få min vilja igenom.

Nu börjar värkarna komma igång ordentligt. En liten missräkning i förlossningsplanen är vägbygget mellan Byske och Skellefteå, vi hinner inte långt förrän den röda flaggan syns vaja i vinden. STOPP!! VI SPRÄNGER HÄR I EN TIMME... Jag bestämmer mig för att vi ska få köra igenom och naturligtvis blir det som jag vill. Vilken lättnad, tänk att föda i en stekhet bil med en tafatt kakelputsare och fyra dumperförare som assistenter. Dessutom hade jag bestämt att jag denna gång skulle ha ryggbedövning och det tror jag inte NCC tillhandahåller. Men färden går bra och till slut är vi framme på BB. Där blir jag satt i en fotölj för att vänta på bättre tider, eftersom de inte tror att jag ska föda förrän om tidigast 16 dagar. Mina värkar är en pina och nu känner jag frustrationen komma samtidigt som det serveras lunch bredvid. Det börjar komma en massa otäcka nyblivna mammor som euforiskt rullar sina små plastbackar med nybakade bäbisar i. En av dem har dessutom den dåliga smaken att mitt mellan två gräsliga värkar ta upp sin redan utkämpade lilla bäbis och hålla den under min näsa. -visst är hon fiiiin? Jag behöver plötsligt kräkas känns det som och lyckas med nöd och näppe svara jaaaa. Fast jag egentligen känner att hon kan ta sin unge och dra åt helvete. Jag har en minut mellan värkarna och är inte i stånd att beundra små barn, jag har fullt upp med att ångra att jag satt mig i den här situationen. Dessutom kommer ingen och hämtar mig, så jag går in på egen hand och blir som straff fastsatt i CTG-kurva. Efter en kvart sliter jag bort elektroderna och bestämmer mig för att föda i CTG-rummet om ingen kommer inom tio minuter.

Så kommer den sävligaste barnmorska jag någonsin träffat. Hon berättar att hon är inne och jobbar en enda dag under sin semester och att hon kanske har turen att se mitt barn födas. Jag säger att om hon inte slutar tjafsa så har vi kanske oturen att se barnet ramla ut på golvet. Men hon går med sina små steg och skrattar fram att vi inte ska ha så bråttom. Redan nu dumförklarar jag henne för resten av hennes liv och tänker för mig själv att den stackaren hade oturen att pricka av just min förlossning på sin enda arbetsdag.

Väl inne på rummet tycker hon att jag ska duscha med massageduschen, det är smärtlindrande. Jag säger att jag ska ha en ryggbedövning, hon svarar att hon ska skriva in mig först. Sen skriver hon med ett pekfinger medan jag kastar ut plaststolen och ställer mig i duschen. Då slutar hon skriva och går ut. Jag står och håller strålen mot mage och rygg men det hjälper ingenting. Då kommer hon in med en stor baden-baden i plast och säger att jag ska ligga i den. Jag vägrar, men hon baxar ändå in den och säger att det är skönt, prova. Jag överväger att spruta vatten på henne och säga att "det är skönt, prova" Jag hatar henne redan.

Inte hjälper det att duscha med mina smärtor, jag slänger en handduk över axeln och går drypande in i rummet. Hon står fortfarande och försöker skriva in mitt förnamn med sitt enda fungerande finger. Jag ställer mig och skriker att jag håller på att dö och att jag ska ha epidural. Hon fortsätter skriva med ryggen vänd mot mig. Jag vaggar fram och tillbaka, tittar på klockan och inser att jag endast har varit i rummet i sju minuter. Jag lägger mig på sängen och inser varför inte massageduschen hjälpte, jag har krystvärkar. Först när hon hör att jag krystar lite släpper hon taget om datorn. Hon kommer springande och säger att jag inte får föda, hon har ju varken skrivit in mig eller lagt ut papperslakan. Jag ber henne ta sina lakan och dra åt helvete och fortsätter föda barn. Vid andra krystvärken frågar jag var hon har epiduralen och vid tredje är allting klart. Där ligger han, min nyfödde son, alldeles blålila och flämtande. Jag stirrar med stora ögon, kan inte fatta att det är klart och tittar på klockan. Elva minuter och barnmorskan hann just så pass ta på sig handskarna. Vilken klantskalle, hon kan ju aldrig ha gjort det här förut. Jag sätter mig upp och är fortfarande irriterad över att jag inte fick någon epidural, men glömmer allt vad gammal smärta är när jag får min lilla bäbis i famnen. Han är lite klämd, svullen och ser ut som Fleksnes men vad gör det? Han är ju min, bara min och han är född precis när jag hade bestämt det. Han är dessutom pigg, vill äta på en gång och när jag tittar ner så ser jag hans små mörka ögon söka kontakt. Det är sånt jag bara sett på film tidigare och jag bara smälter.

Nu kommer den klantiga barnmorskan och vill undersöka mig. Jag säger att det kan hon bara drömma om och ber henne lämna mig i fred. Dessutom kan hon glömma att det ska sys säger jag och sätter mig i skräddarställning och fortsätter amma. Jag är ju hur fräsch som helst!

Så är det min tur att euforiskt ta den lilla plastbacken och gå genom korridoren för att hämta fika. Jag ser även en blivande mamma på tortyrstolen i väntan på sin tur att föda. Jag ler lyckligt när jag går förbi och får en mördande blick tillbaka. Jag skäms lite för att jag tänkt såna fula saker om den stackars nyblivna mamman som passerade under mitt värkarbete. Hon var ju egentligen bara normal, men det var å andra sidan jag också så jag tror det är jämnt. Så träffar jag en gammal bekant i korridoren, barnmorskan från dagen innan. Hon stirrar på mig en stund, låter blicken vandra från mage till ansikte innan hon utbrister: nä men inte har du väl fött??? Jag pekar på min lilla plastlåda och får äntligen säga de sköna orden: Ja, jag sa ju det igår!!! Hon ler förvirrat, skakar på huvudet och brister sen ut i skratt. Hon klappar mig på axeln och säger att jag är den envisaste människa hon någonsin mött. Jag kan inte annat än hålla med, för det är ju det jag är. Det är en bra egenskap!