För den som är bosatt på Åland men ofta har ärenden till Sverige finns det en liten olägenhet. Sverige gillar svenska pengar, och bara svenska pengar. Motvilligt har en del affärer i turistbelägrade områdena accepterat euron, men växelkursen brukar inte vara till euroägarens fördel. Så kommer det sig att det med tiden samlats en hel del svenska mynt i en skinnpåse med två dragkedjor. Sverigebörsen kommer nästan aldrig med på resorna utan blir för varje resa lite stinnare, lite tyngre. Tyngden i sig gör att man bara motvilligt släpar med sig den. Lite Moment 22 över denna svällande pung som aldrig får tömma sig.

Men så inträffar det att inkomstflödet inte alltid motsvarar behovet under en resa till Sverige. En dag på våren detta år tvangs jag så äntligen, av helt krassa skäl som brist på alternativ, att medföra portmonän på resan. Vis av tidigare utfärder vet man att några av livets mest fundamentala utgifter inte kan lösas med 'tjugor'. Det krävs guldtior för varje toalettbesök. Är det någonting som är förknippat med resor så är det dryck, och dryck leder med ofelbar säkerhet till guldmynt i toaspärren.

Närmare 800 gram svensk metall vilade i den rundbukade skinnpåsen. En uppskattning och beräkning mellan tummen och pekfingret visste berätta att här kunde man både få en eller två Big Mac, tidningar och mineralvatten, med eller utan kolsyra, kaffe hos Roberts Coffee för 41sek per stor Latte, samt ett antal toabesök, och det skulle bli pengar över för en nattmacka på sovvagnen till resmålet. Vår nogsamt sparade växelmyntspåse skulle denna gång bli resandes räddning.

Så rustad kom jag vid sju tiden på kvällen till Järnvägsstationen i Stockholm. Med nästan tre timmar till nattåget sökte jag upp den nyrenoverade centralstationens parterrehall med mängder av förvaringsboxar. Storleken på mitt kolli krävde en större box. I förbigående noterade jag att det var ovanligt lite folk i rörelse, några packpackers tömde ett skåp längre bort mot T-banan, men i 'min' ända var det folktomt. De stora boxarna låg nästan under en av trapporna till den övre hallen. Jag fann en box, plockade upp den begärda summan guldmynt, stoppade den tunga portmonän i rockfickan och började offra till boxägarens version av guden mammon.

Andra myntet klirrar ner i springan, då griper två händer om min strupe, osedd har någon med frenetisk brist på pengar utsett mig till gås att plocka. Instinktivt lyfte jag fötterna från marken och mina 95 plus kilon föll framåt, neråt. Den häpne rånaren följde med mot golvet. Jag vred mig ur hans grepp, fick tag i portmonän och drämde den med all min rädslas ilska i hans vänstra tinning. Han slocknade som en tändsticka i storm. Det enda ljudet han gav ifrån sig var det ett oskyddat ansikte gör när det faller hårt mot ett nyslipat betonggolv.

Skakande av adrenalinchock och harmsen vrede satte jag mig på honom och ringde 112. Det låter enklare än det var.

Man skall inte förakta sina småmynt.