Jag vaknade i vargtimmen som vanligt, täppt i näsan och kissnödig. Köksklockan visade tre. Jag fyllde kattens matskålar med torrfoder och vatten. Sedan kröp jag ner igen och försökte minnas mina drömmar. Det gick dåligt. Hade jag då inte drömt någonting, en natt som denna? Inte ens något om en stilla promenad i Pildammsparken, ett möte med några säckpipeblåsare eller kanske några indiska elefanter? Jag försökte frammana bilderna av parken i mitt sinne, men det var förgäves, grönskan låg tät utan minsta rörelse.

När jag just börjat slumra till igen väckte mig katten. Hon kastade sig över mig i sängen som en mara och bet mig i handen. Det var en ovana hon lagt sig till med på sistone. Jag blev irriterad över att bli väckt och beslöt mig för att ge kattan en läxa. Hon skulle minsann inte ta sig vilka friheter som helst, jag hade ju just gett henne mat. Jag släpade ut katten genom hallen för att slänga ut henne i natten. Hon höll fortfarande käkarna fast slutna kring min hand, och kämpade emot genom att göra sig orimligt tung. Jag fick ta stöd mot väggen. Vreden hjälpte mig att öppna ytterdörren och kasta ut kattskrället.

Nästa gång jag blev medveten om tiden var det ljust. Katten låg i sängen, stilla och mjuk som förr i tiden. Hon hade väl kommit in genom luckan. Jag smekte hennes huvud och fattade hennes händer. De var små och lena som ett barns, som min sons när han var liten. Svansen fanns fortfarande kvar, den piskade vänligt mot täcket. Jag försökte öppna ögonen för att se om det var verkligt. Ögonlocken var så tunga. Till slut lyckades det. Rummet svävade på sidan. Katten jagade möss i rummet samtidigt som hon låg hos mig. Skrivaren pep.

Jag förstod att jag lyckats skaffa mig en bjära, en mjölkhare, en puke. Jag hade mig veterligen varken mumlat några formler, gått motsols eller rullat ut nystan på golvet. Bara kastat ut katten i trollnatten för att skita trollsmör. Ändå hade bjäran redan skaffat mig en liter mjölk och två deltidsjobb, ett i Bjärnum och ett på Bjärehalvön. Något schema hade hon dock inte ordnat, så förvirringen blev stor. Hon hade också förlagt min svarta väska och placerat likörflaskan vid ett träd på badstranden. Jag förstod ju att hon inte var så van vid sitt uppdrag ännu.

När jag reste mig och skulle rätta till lakanen såg jag att sonen låg kvar i sängen. Han var fyra eller fem år och klagade över att han varit tvungen att ligga så stilla för att jag inte skulle bli arg på katten. Jag tackade honom. Han försvann.

Nu ligger katten i hallen igen och lurpassar på sin andra mus. Den första, som hon jagade i natt, ligger liten och huvudlös under kökbordet. Den liknar ett litet garnnystan.