Alla minns med exakthet den dag det hände och de lärde sig alla att leva med barnet i sitt hus. För plötsligt var hon där. Liten och söt, föll hon ner genom taket. Skakade på sig och sträckte ut. Planterade sig.

Det skrattades lite. En eller annan kommentar fälldes. Men mer som i ett förbigående. För det var något obekvämt. Med detta lilla söta, som också skulle ha en plats. Inom väggarna. Och redan nästa dag var hon lite större, ännu lite mer omöjlig att tala om. 

För hur inkluderar man ett nedfall.