Haran Kristina sjönk allt djupare in i sin drömbild. Med näsan tryckt mot skyltfönstret såg hon Ugglon, Uttrurn och trädet där de satt spegla sig i det bågnande glaset, förvrängas och långsamt försvinna. Radomir hade hon alldeles glömt. Kvar fanns den gyllene ugglan som dinglade i snöret i takt med silverklockorna i hennes eget öra, de som nu klingade högre än någonsin förr.

Folket i skogen brukade antyda att Kristina var religiös eller kanske till och med smått galen, eftersom hon ibland sågs stanna till mitt i ett skutt – saktad av klockorna i örat, och av synerna hon såg. Själv anade Kristina att hon var ett Magiskt Djur, men eftersom hon visste att man bör tala tyst om sådana saker sade hon inget.

Klockan klingade nu mera distinkt, guldugglan dinglade långsammare för att så småningom stanna helt. Haran kunde urskilja detaljerna i ugglans fjäderdräkt. Varje penna och dun i var som utmejslat i finaste guld. Haran hade hört talas om bladguld. I myterna om Påskharan som hennes mamma brukat berätta för henne när hon var en liten palta var de finaste äggen belagda med detta dyrbara stoft. Guldet i ugglans fjädrar såg emellertid alls inte ut att vara pålagt. Snarare verkade det som om hela ugglan var skapad av det gyllene materialet.

Haran lyfte blicken, som verkade ha blivit särdeles synskarp, och lät den cirkla ett varv runt skyltfönstrets interiör. Hon såg vackra sidenkuddar i skimrande färger, kolorerade veckoblad, kartor över kända och okända länder, och på kuddarna en hel mängd uppslagna och ouppslagna böcker. Längre in i butiken skymtade brinnande kandelabrar. Doften av tobaksrök var stark. Människor hördes mumla om livet och litteraturen. Det var således ett bokhandelfönster hon stannat vid?

Haran var van vid muntliga myter, men hade aldrig lärt sig tyda människornas hieroglyfer. På lek riktade hon ändå sin nyfunna skarpa blick mot den uppslagna bok som låg närmast fönsterrutan. Till sin stora förvåning upptäckte Haran att hon kunde urskilja mönster bland de främmande tecknen, och att de viskade, kanske till och med talade till henne? Detta var något Haran aldrig förr hade upplevt. Hon skärpte sitt öra ytterligare, och lyssnade till den sträva röst som så småningom framträdde ur viskningarna:

” I denna nya, lyckliga värld blev jag alltmer fåordig och inåtvänd. Endast huden talade. Dess porer öppnade sig mot min vilja och började svettas ut de rikedomar som vår världsdel samlat. En kall svidande hinna lade sig över mitt ansikte. Guldet kom strömmande från Bengalen och Sydafrika, det glittrade som silver från Peru och Mexico, det berusade som opium, det var vitt som bomull, svart som slavar, flytande som olja och det stelade som blod. Det kom från alla tider och kontinenter och sögs upp av kroppens kapillärer ut mot mitt ansikte. Även ögon och läppar täcktes. Min förtvivlan doldes under ett gyllene skal.

Jag rörde mig inte mera, men mina tankar omgav mig som svävande fåglar. Jag tycktes innesluten i en gyllene frid, som under en sovandes ögonlock. Det var, sade man, andens glädje som omgav mig med sin ogenomträngliga skyddshinna. Den konst jag utövat var bara ett guldstoft penslat över verkligheten för att fixera den. Under ytan fanns en levande [W%¤¤*z<-]. De som lyssnade tyckte sig höra hans hjärta slå."

Drömsynen bleknade långsamt bort. Haran Kristina segnade utmattad ner på uggleboets golv. Medan dimman erövrade hennes sinne försökte hon erinra sig de märkliga tecknen i den sista parentesen. Hon mäktade inte att uttyda dem klart, men anade att det måste röra sig om en slags Varelse.

Däremot hade en annan drömbild etsat sig så tydligt fast på Kristinas näthinna, att den hängde kvar även in i medvetslösheten. Det var försättsbladet till den bok hon just läst i, skådat med röntgensyn genom sidorna:

Sven Lindqvist

Myten om Wo Tao-tzu

Bokförlaget Aldus/Bonniers  Stockholm