Nathan More hörde till en av de personer som lätt fick vänner, manliga såväl som kvinnliga. Han var lättsam, vänlig, en god lyssnare och ställde upp i vått och torrt. Flickvänner däremot var svårare, om han fått betalt varje gång en tjej sagt åt honom att han var hennes bästa vän skulle han kunna göra en resa, en lång resa till något tropsikt paradis. Istället satt han där med armarna omkring dem när de grät över pojkvänners usla beteenden.

Egentligen hade det inte att göra med att han var en ful man eller så. Hans mörka hår påminde visserligen om hästtagel och oavsett hur mycket tid och pengar han än lade ner såg han alltid ut som om han varit ute och sprungit under en storm om man var välvilligt inställd skulle man säga att det gav honom en busig pojkcharm, var man mindre välvillig... ja då såg han bara slarvig ut.

Hans stora tillgång var hans ögon. De skiftade i olika blå nyanser beroende på humör och belysning och inramades av ögonfransar som hans egen mor avvundats honom sen den dag han föddes. I hans vänners fall var det ögonen som var orsaken till att man lättade på sitt hjärta så fort han var i närheten. I hans arbete som sjuksköterska på barnkliniken var det hans den varma ömheten i hans ögon som fick de olyckliga och rädda barnen att lugna sig och förlita sig på honom.

Själv ansåg han att han såg bedrövlig ut, år efter år hade han stått framför sin mamma medan hon slet olika borstar och kammar genom riset på hans huvud. Sen var han inte särskilt ståtlig heller, med sina 1. 80 var han nästan kortast bland sina vänner och hans kroppsbyggnad hade han fått rakt av från sin far som påminde om en gammeldags skoghuggare. Hans mamma kallade honom kompakt, hans mormor menade att han hade grov benstomme, hans gammelmormor ansåg honom vara guds gåva till mänskligheten så henne log han bara åt när hon sa att han var ståtlig. Men som med allt annat så lärde han sig leva med det och försökte även intala sig själv att han ofta visste mer om sina vänners flickvänner än dom själva visste, vilket visserligen inte höll honom varm om nätterna.

Tre timmar hos Nana, eller sin gammelmormor var rätt tungt. Inte för att hennes sällskap var jobbigt, han trivdes med henne, hon var nog den enda som alltid avgudat honom utan restriktioner. Men hela släkten hade varit där. Kusiner som han knappt tålde, morbröder som ville snacka om hans abrubt avbrutna hockey karriär, mostrar som frågade om kvinnorna i hans liv och lade beklagande sina välfrisserade huvuden på sned när han försökte tala om att han inte otrivdes som singel.

Han kunde inte förstå vad det var med familjesammandrabbningar som gjorde att folk så gärna ville gnugga släktingars ansikten i deras misslyckanden. Men så länge han kunde minnas hade det i alla fall varit så. Han skulle inte glömma de första åren efter hans föräldrar skiljdes och hur moderns egna syskon strödde salt i såren vid varje möjligt ögonblick. \"Ja han var inte mycket att hänga i granen\" Hade en moster elakt muttrat och och en annan kunde aldrig sluta tjata om den gången då hans far i fyllan och villan flirtat med henne, men precis som alla andra visste Nathan att mostern bara vill få bort uppmärksamheten från hennes egen otrogna make. Nathan kastade nycklarna på bänken när han steg in i hallen i sin lilla tvårummare. Eftersom han spänt hela kroppen under flera timmar gjorde den gamla knäskadan sig åter känd. Med en lätt grimas gnuggade han knäet medan han sparkade av sig sina svarta Nike skor. Telefonsvararen pep, som den alltid gjorde om han vågade lämna sin lägenhet. Han linkade fram och tryckte på knappen

\"Nate, han dumpade mig, för ett jäkla luder\" höga snyftningar. Nathan visste direkt att det var Sandy igen. Den tjejen gick igenom mer pojkvänner än vad som borde vara lagligt, och inte en enda gång hade hon ens tittat på Nathan med annat än vänskap i blicken, och i början av deras vänskap hade detta faktum skurit som kniv inom honom, som alla andra hade han fallit för hennes eleganta skönhet och flirtiga sätt. Men han blev aldrig något mer än en skuldra för tårar och snor att lämpas av på. Som med allt annat hade han slutligen bestämt sig för att ta detta med jämnmod och erbjuda det stöd hon förväntade sig av honom.

\"Jag kom på dom i damrummet på Gaselle för tio minuter sedan, han brydde sig inte ens med att komma med bortförklaringar...piiiiiip\"

Nathan skakade på huvudet. Han skulle aldrig förstå sig på de kvinnor som gång på gång valde slödder till pojkvänner, han visste på ett plan att han själv var för snäll för att attrahera det motsatta könet. Kanske skulle han ha tatuerat sig och börja lyfta vikter eller nåt. Han skakade på huvudet och rykte till när telefon signalen ekade i hans sprartanskt möblerade köket. Han stirrade på telefonen och sedan blängde han på klockan. Han visste att det förmodligen var Sandy, hon hade lämnat tre meddelanden på hans svarare och han orkade inte med det ikväll. Värken var värre än vanligt och han ville bara krypa ner under täcket och sova. Han öppnade kylskåpet och drack en djup klunk ur ett paket med juice som stod i dörren och när hans gammelmormors röst ekade från telefonsvararen svalde han fel på väg till telefonen.

\"Nana, jag är hemma hann bara inte svara, är allt som det ska\"

\"Nej, något är fel... \" den gamla kvinnan talade i ett röstläge han aldrig hört henne använda. Hon lät i det närmaste hysterisk. \"Jag tror något hemskt har hänt min granne\"

Fem minuter senare, ignorerande den bultande smärtan i knäet, rusade Nathan Moore ut ur den gula betongkloss vari hans lägenhet var belägen. Loretta Baldwin var inte den som var hysterisk hur som helst. Faktum var att hon var den absolut lugnaste person Nathan någonsin träffat, och efter att ha lagt på telefonen för bara någon minute sedan kände han sig rädd, hon var definitivt inte lugn på telefonen.

Med tjutande däck lämnade en silverfärgad ford den svagt upplysta parkeringsplatsen.