Hon visste inte vad hon väntat sig. Himmel eller helvete? Så pass mycket kunde hon om kristendomslära för att veta att självmord var en dödssynd, men ändå kände hon att om Gud var så god som folk påstod borde han godkänna hennes själ och ta emot henne med öppna armar även om hon råkat trampa på en sån där dödssynd.

När hon svalde och smärtan i strupen skar igenom henne insåg hon att hon haft fel om Guds godhet, för inte var man i himmelen om varje andetag, varje droppe saliv man svalde tog så ont att man ville gråta? Så helvetet var det alltså, men det var inte särskilt varmt. Någonstans hörde hon röster. De ekade någonstans långt borta, de lät allvarliga. Ett behov av att öppna ögonen värkte och hur hon än kämpade verkade det ta sin stund. Efter en lång kamp gled de upp. Helvetet påminde hemskt mycket om hennes gamla sovrum, men det kunde hon nästan ha listat ut. Hon stirrade rätt in i ett par knän som verkade tillhöra den röst hon hörde.

Hon blinkade. Sakta, sakta började sanningen gå upp för henne, än en gång hade hon misslyckats totalt.

***

Loretta började stryka den bruna massan av hår som tillhörde kvinnan som låg på golvet i en oredig hög. Håret var tjockt och mjukt och luktade friskt av något fruktigt shampoo. Hon kämpade mot tårarna, visst hade livet varit tufft ibland, hon var för guds skull 7 barns mamma och mer än en gång hade hon önskat att hon skulle få sjunka ner genom golvet, men att ta ett så här drastiskt steg? Sorgen vällde upp inom henne, en så ung och vacker människa... vad kunde få henne att vilja avsluta allt?

Loretta sneglade på Nathan som fortfarande satt med telefonen tryckt mot örat samtidigt som hans vana händer försökte ordna till för kvinnan på golvet. Han hade för länge sedan lossat på repet från halsen och knäppt upp ett par knappar för att inget skulle trycka mot hennes såriga hals.Om Loretta varit en konstnär skulle hon nog ha kunnat jämföra de två ungdommarna med olika konst material... flickan var som en skulptur av skiraste glas, eventuellt marmor hennes drag var mjuka som i en akvarell målning och hennes Nathan... ja han var mer som huggen ur en trärot med sina skarpa drag.

\"Ja hon andas, mhm.... pulsen är stadig... hon slog i huvudet i en byrån va? nä bula och blåmärke ..\" Loretta stirrade på hans allvarliga ansikte medan han informerade larmcentralen. Hon hade aldrig förstått varför han inte fortsatt studera till läkare, han var sjuksköterska och påstod att han trivdes med det, så hon fick väl försöka trivas med de hon med.

\"Är du okej Nana?\" Hon ryckte till, Nathan hade stoppat undan den lilla telefonen och tittade oroligt på henne.
\"Oh det är ingen fara med mig sötnos\" Han rynkade pannan och lät sin hand stryka bort några tårar från hennes kind
\"Du gråter Nana\" Så förunderligt, hon grät och hon visste inte ens om det...
\"kommer hon att bli bra Nathan?
Han drog in ett djupt andetag och lät blicken vila mot kvinnan som låt på golvet och stirrade stint in i hans knäskålar.
\"Hon kommer att överleva det här Nana, men om hon blir bra? Ja det vet jag inte, det beror på vad som låg bakom allt det här\" Han viftade med handen mot pallen, snaran, kroken i taket. \"Det som tar så ont att man frivilligt försöker hänga sig... ja du det försvinner inte över en natt Nana\"

***

Det var definitivt två röster. En manlig och en kvinnlig. Ingen av dem på något vis bekannt. Med en kraft som hon inte trodde fanns inom henne i detta ögonblick vred hon huvudet för att se vem som fanns där. Hon såg hans ansikte i siluett, skuggorna föll över hans drag och skapade en dramatisk bild och för ett ögonblick trodde hon att det kanske var djävulen som satt där, men när hans ögon mötte hennes visste hon att det inte var så.

Oro hade hon sett. Hennes mamma hade alltid oroat sig när hon fick dåligt resultat på proven, oro för hur hennes far skulle reagera den här gången, eller den oro hon själv kände när hon misslyckats med middagen och hon hörde nyckeln i låset. Men den oro hon såg i den här främlingens ögon var helt och fullt en varm och mjuk sorts oro, en oro som inte skrämde henne. Hon slöt ögonen igen, för trött för att orka försöka förstå, sakta omslöts hon av de bekannta oroliga drömmar som alltid följde henne i drömmarna.

***

Nathan informerade ambulanspersonalen om vad han kunde avläsa från kvinnans tillstånd. Fast han var ju förståss inte van vid den här typen av skador. När Ambulansen försvunnit lutade han sig bak mot en vägg och slappnade av. Han var fruktansvärt trött. Klockan var efter midnatt och han hade varit uppe sedan strax efter fem den morgonen. Han slöt ögonen och släppte ut en suck när Lorettas röst väckte honom ur hans dvala.

\"Hon verkar ha förberett allting väldigt noga\" Hennes röst var mer en viskning men ändå hördes den tydligt i den tysta lägenheten. Någon hade vid något tillfälle slagit av stereon och nu var det bara de ljud som han och Loretta själva åstadkom som hördes i den opersonliga lägenheten.

\"Times söndagsbilaga\" mumlade Nathan och rynkade ögonbrynen. \"Hon ville inte fläcka ner golvet\" muttrade han när han insåg orsaken till den utspridda tidningen.
\"nu tycker jag du ska åka hem och sova gullet, du ser ut som om du är påväg att somna där du sitter\" Han log vad som kändes som ett blekt leende mot sin gammelmormor och reste sig mödosamt upp. Jäkla knä, han grimaserade av smärta men insåg att det var nödvändigt att sova inom ett par timmar skulle han upp igen och arbeta.

När han slutligen stängde dörren om sig och doften av hemma mottog honom kom tröttheten i full kraft. Han sjönk ner i den bruna soffan, drog en luggsliten pläd över benen och sov som en stock inom 45 sekunder.

***

Ambulansen körde in vid akutmottagningen och mottogs av en läkare och tre sköterskor. Ambulanspersonalen informerade om situationen. Hon hörde och hon såg, men inget spelade någon roll. Allt hon gjorde, allt hon ville var dömt att misslyckas.

Som i en dimma insåg hon att hennes hår var i oordning, hon kunde vagt minnas att hon gråtit en stund i ambulansen och det innebar att mascaran förmodligen svärtat ner hennes kinder.Hon såg förmodligen helt vedervärdig ut, här på offentligplats med en massa främlingar. En skräckblandad panik grep tag i henne inifrån, kanske skulle dom aldrig skulle få veta, kanske ...nåja om dom fick reda på det skulle dom kanske avsluta det hon själv misslyckats med.

Med den tanken gled den unga kvinnan på båren åter in i mörkret. Den här gången av trötthet och utmattning. Hennes bleka ansikte var helt stilla och kunde lätt misstas för en porslinsdockas. Hon skulle aldrig få veta att läkaren, Dr Summers första tanke när han såg henne var att hon var det vackraste han hade sett trots det vemod som omgav henne, hon skulle aldrig få veta att hans högra hand, en sjuksköterska vid namn Mrs Driscoll fick anstränga sig till det yttersta för att inte bryta ihop vid åsynen av en flicka i samma ålder som hennes egen dotter, en flicka som precis som hennes egen dotter försökt avsluta allt... det var mycket som kvinnan på båren aldrig skulle få veta där hon låg skyddad av mörkret.