\"berätta mer om dig själv\"
Nathan stönade högt, det fanns inget att berätta, inget som skulle imponera på en kvinna av Victorias kaliber i alla fall.
\"Eh va vill du veta, jag är 27, eller snart... eh... sjukskötare, spelade en hel del hockey förr men pajade knäet, hmm...\"
\"Var du duktig på hockey\"
Nathan spände käken, fortfarande var ämnet inte något han gillade, det tog ont i stoltheten
\"Jo, ansågs vara rätt lovande, fan... jag var ett jäkla mirakel\" Han försökte le men bitterheten stod skriven över hans ansikte.
\"Vad hände med knäet då... tackling eller nåt?\"
\"Om det vore så väl...\" Han lät höra ett till stönande och ställde ifrån sig det tomma glaset.
\"Jag... alltså... det var en fest, du vet med grabbarna... en helt jävla vanlig fest... och jag skulle visa mig på styva linan och balansera på ett balkongräcke... det gick så bra så... tills det .. ja.. du vet tills det slutade gå bra.\"
\"Ohh... vad hände\"
\"jag föll, med tanke på att det var tredje våningen så kanske jag borde vara tacksam att jag bara totalsabbade knäet, men fan... hockey var allt för mig... har inget vidare förhållande till Johnnie Walker numera, håller mig till vin\"
Han försökte se ut som om han pratat om vädret men misslyckades
\"4:e våningen...shit... och du skadade bara knäet?\"
\"Oh nä i början var jag rätt skrapad och bruten både här och där, men knäet slog emot trottoarkanten och bröts lite väl åt fel håll\" Nathan drog upp skjortärmen och visade på ett ärr fyra centimeter ovanför armbågen
\"Har små souvenier praktiskt taget över hela kroppen, här rev jag mig på en cykel som stod parkerad\" Han drog upp håret i pannan och pekade med ett finger \"Här stötte jag ihop med en jäkla plast traktor\"
\"Fy fan, så otäckt\" Hon lät sitt finger följa ärret i pannan.
\"Hur gick det med plast traktorn?\"
Nathan skrattade till...
\"Inte så bra som fick plocka ut röda plastbitar ur skallen på mig, men vi kan väl prata om något annat, du har inte förklarat vem surkarten utanför sjukhuset var\"
Victoria bet sig tankspritt i underläppen.
\"Min styfson, Colin\"
\"Min gammelmormor sa att din bror Philip hade sökt efter dig?\"
\"Colin heter Colin Philip Lexington\"
\"Fan... var du gift med Marcus Lexington?\"
Deras blickar möttes och han såg en rädsla smyga in i hennes vaksamma ögon
\"Ja, jag ÄR gift med honom\"

***

Colin rev och slet i sin garderob. De kläder han ville ta med sig knölade han bara ner i väskan. Han lade sig på mage på golvet och drog fram en liten låda som låg dammig under sängen och tryckte ner den i väskan. Han måste bort från det här jävla dårhuset, han visste att han måste iväg.

Han ryckte till när det knackade på dörren
\"Hej Colin, Lauren sa att du var hemma\"
Fan fan fan fan.. ett mantra av svordommar ekade i hans hjärna.
\"ja, men inte länge ska åka ut ett par dagar med hojjen\"
\"Den var snygg\" Fadern verkade inte känna kylan som vällde ut ur den sammanbitne unge mannen utan gled lugnt ner på sängen.
\"Du har verkat stressad på senaste tiden\"
\"Närå, eller.. ja du vet... jag måste bestämma mig för vad jag vill göra med livet å så, jobb, utbildning... karriär\" Ett tryggt ämne, gubben kunde aldrig få nog av att predika om att han måste ta sig samman
\"Härligt Col, med din utbildning finns det alltid en plats på Lexington INC, det hoppas jag du vet\"
\"Mhm...kanske om några år... just nu känner jag inte för att jobba inom databranschen, jag vill helst jobba med händerna tror jag\"
\"Ja, är bara glad att du tar dig samman, man kan inte kasta bort hela livet på nöjen vet du\"
Colin såg hur fadern reste sig upp, han såg så gammal ut...
\"Jag ringer senare i veckan\"
\"Bra, ha en trevlig tur med hojjen nu\"
Dörren gled tyst igen och Colin tog ett djupt andetag. Sedan tog han tag i väskan och skyndade ut ur rummet och ner för trappan. Han kunde inte komma iväg fort nog.

Han såg inte att någon följde honom med blicken från en balkong när han satte sig på motorcykeln. Han såg inte att en telefon lyftes och hörde inte hur en order yttrades i viskande röst, och han skulle aldrig få veta att hans liv låg i händerna på någon som var galnare än han kunde ana, eller att ett par nålar i en docka skulle störa hans koncentration så pass att han inom 20 minuter skulle tappa kontrollen över den vackra röda motorcykel som han älskade så.