\"Jag behöver prata med dig Nathan\"
Han ryckte till, hon hade smygit sig fram till dörren utan att han hört ett ljud. Han såg henne via spegeln stå bakom honom lutandes mot den kaklade väggen. Han avfyrade ett leende
\"Självklart, jag lyssnar ska bara torka mig först\"
Hon nickade och lämnade honom i badrummet. För en kort stund sjönk han ner på toastolen, det här var vad han fruktade värst, samtalet... Tyvärr Nathan, det handlar inte om dig men det funkar inte... han hade hört det förr. Med en självande suck avslutade han torkandet och drog på sig jogging byxorna som låg slängda över den överfulla tvättkorgen, lika bra att klä sig bekvämt.

Hon satt i soffan iklädd endast en t-shirt. Hennes bruna hår var utsläppt och vågade sig ner en bit över hennes rygg. Han stirrade på henne och tänkte för sig själv Minns detta ögonblick, stunden innan allt underbart försvinner...

Han gled ner i en brunrandig fotölj mitt emot henne och ansträngde sig för att verka obesvärad.
\"Nu är jag redo\" hans röst lät överdrivet hurtig, men han orkade inte just nu, han hade upplevt något underbart och han såg slutet, egentligen innan det ens fått en chans att börja.

\"Jag måste få berätta för dig, varför jag lämnade Marcus\"
Hennes ord sjönk in i hans medvetande, varför sa hon så? Han var ju inte förberedd på det, han var ju förberedd på att säga Jamen visst, jag är gärna din polare... nä då det som hände tidigare har ingen betydelse... därför lät hans röst rent ut sagt töntig när han kläckte ur sig
\"Ja det har jag undrat över\"
\"Marcus var.. en man med mycket bestämda åsikter. När jag träffade honom var han idel löften och gåvor, inte dyra gåvor som man väntar av en miljonär, men oerhört romantiska gåvor, en enda röd ros... en picknick vid solnedgången .. ja du vet sånt där som vi kvinnor anser att vi inte faller för... och ändå... ändå när det hände var jag chanslös\"

Victoria bet sig i läppen och lät blicken låsa sig på hans fötter på den luggslitna mattan. Seniga... vackra...
\"När jag upptäckte att allt var ett spel var jag för djupt insyltad i honom, idag tror jag att jag skulle kalla honom psykopat... kanske att han lider av någon blanding av paranoia och psykos eller så är han helt enkelt schizofren... jag är ingen psykolog Nathan, men mannen har rejäla störningar i systemet. Om jag inte gjorde som han ville blev jag straffad, inte alls varje gång med fysiskt våld, även om han tyckte bättre om det, men det kunde vara psykiskt och manipulativt som något jag längtade efter, till exempel en speciell teater jag ville gå på för att min bästa vän från barndommen spelade huvudrollen... ja då kom han hem så sent att jag inte kunde gå... eller om jag talade om separation, ja då stack han hål på mitt pessar. Han utnyttjade alla runt omkring sig, de flesta var nog inte ens medvetna om det skulle jag tro. Han kunde le och säga något som andra uppfattade som en komplimang, fast det var menat som grav kritik.\"

Tårarna hade börjat skymta i hennes ögon och Nathan flyttade från fotöljen och satte sig tätt intill henne. Han lade armarna runt hennes axlar och lutade henne mot sig och hon fortsatte.
\"Han älskade att spela mig och Lauren mot varandra, Colin hade han ingen makt över för Colin hade något inbyggt försvar mot auktoriteter i allmänhet och Marcus i synnerhet, men Lauren.. ja hon avgudade sin pappa på ett högst onaturligt sätt, sjukt är vad det var.\"

Victoria drog ett djupt andetag och slappnade av i Nathans armar, hela han utstrålade värme, trygghet och ömhet.
\"När jag var...\" hon hostade till eftersom halsen verkade krampa...
\"När jag var gravid i 8:e månaden hamnade vi i ett av våra gräl, det var värre än vanligt och man kunde kanske tro att jag lärde mig leva med hans humör. Men jag är envisare än vad som är.. envisare än vad som är bra för mig själv. Jag mådde inte särskilt bra överhuvudtaget under min graviditet, jag gick knappt upp i vikt och kräktes upp allt jag åt, men han ville inte att jag skulle lägga in mig på sjukhuset utan ordnade med en sköterska som kom hem emellanåt. Jag började känna mig svagare och svagare och så kom han hem för sent för att jag skulle kunna gå på en teaterföreställning jag längtat efter, det skulle bli den första gången på 3 månader vi skulle lämna huset... han hemska jäkla hus och han kom så sent att föreställningen skulle ha slutat innan vi hann sätta oss om vi åkt... vi grälade,jag skrek och grät och förklarade för honom hur illa jag tyckte om honom. \"

Nu grät hon, Nathan hade inte långt till tårarna själv men fortsatte stryka hennes rygg och gunga henne varsamt.
\"Jag måste ha svimmat eller nåt. När jag vaknade upp låg jag fastspänd i en säng, sköterskan som kommit av och till höll på förlösa mitt barn med kejsarsnitt i ett av gästrummen. Mitt blod frös till is, jag kunde inte andas och när de upptäckte att jag vaknat så satte de en nål i armen på mig, jag sneglade mot nålen... Lauren höll i den, jag kände igen hennes keltiska rubinring. Marcus stod bakom henne och stirrade helt facinerat på blodet, på sköterskan ...\"

Hon drog sig närmare honom och snyftningarna övergick till kvidanden.
\"Nästa gång jag öppnade ögonen låg jag i baksätet på en bil. det blödde fortfarande men dom hade i alla fall sytt ihop mig. Jag tror jag svimmade ett par gånger men en gång när jag vaknade satt Colin på knä vid min sida han bad mig dricka lite vatten, han sa att han skulle ta mig till en läkare, han sa att han hade information han skulle ge mig när jag blivit bättre, att mitt barn dött och så snart jag blev bättre gömde jag mig, från honom, från Marcus, från mina föräldrar från alla. Jag började använda ett nytt efternamn, min mammas flicknamn och åkte så långt bort jag kunde. När han hittade mig, den där gången utanför sjukhuset... det enda jag kunde tänka var... om han hittar mig så kan dom hitta mig...\"

Nathan hade lyssnat på henne han visste inte vad han skulle tänka, han visste inte vad han skulle känna... det enda han visste var att han skulle stanna vid hennes sida så länge hon behövde honom, men han var rädd... rädd för den ömhet hon väckte inom honom, rädd för det hat som frodades mot hennes fiender... rädd för att hon ska be honom gå och lämna henne ifred...