Sitter med saft och kakor i vår gamla syrenberså, det är givetvis bara i minnet. (Sitter i verklighetens krassa realitet i en källarvåning vilken innehar dålig belysning och dricker billigt snabbkaffe. Minns tillbaka på mina gamla likmaskar vilka ville kalla sig mina vänner. Har mognat käftsmällarna sedan dess, förträngt alla stölderna och lögnerna, medan de har krupit vidare mot nya måltider. Är ensam kvar och trött; så tröttad efter att ha sökt det minst värdelösa i denna värld i så många år och inte hittat någonting värdigt att leka med…

Kringströvar i mitt bostadsområde som en iakttagande pensionär och sörjer att all äppelblom har rivits ner; gallrats av regnen och hårda vindbyar. Nu ligger blombladen alltför likt de svagsinta i husen häromkring och väntar på att någon stark ska komma och rädda deras liv, deras samhälle; och helst och gärna hela vida världen. Det är hjälplöst och bara med poesins hjälp blir det till något skönt och människovärdigt att beskriva…

Söker Skönheten som en utsvulten. Den är inte vad jag saknar och den är inte nödvändigtvis vad jag är. Det hela bara… är. Allt i mig är undangömt.

Dammar av hjärtat
och riktar blicken mot… socker för ögat.

Naturen är ond. Den är livet utan lögn.
Därför älskar jag naturen och följaktligen även ondskan.

Jag vill väcka ugglorna och lyssna till koltrastsång!
Vill leka med de okända naturlagarna och vara heiligt målad med Solen!
Ska väcka en liten fransad, halvt smulad och död fjäril, tillbaka till livet och därefter blåsa liv i Döden!

Det är tvärtyst.
Ingen vill tro någonting så orimligt.

Sprider runt en sommarglädje; är någonting så onaturligt…

Hör ”människor” vars smutsiga inre hörs i deras röster och det skär i mig. Det inkräktar; så jag tar plockved och bygger ett bål åt dem. Sår tistlar de ska riva sig blodiga på. Fyller skogen med mygg och knott. Ach! Futtigt. Futilt. Puerilt. Skärper mig. Är så överlastad att det är ömkligt att meddela. Trär istället snaror i varje trädgren i skogarna och ber att de som vidare vill fortsätta att äckla mig tar plats i repen.

Tystnad. Stillhet.

Kalamitet…

Känner hatets köld omfamna och stegras till rättvisa och verklig kärlek. Det här är allvar. Döden är att föredra framför den förnedring som vardagen erbjuder just nu. Men, först en storslagen hämnd och en verklig, närmast otänkbar förnedring att återgälda vilken kommer att sakna motstycke, vilken får all tidigare historia i denna värld att framstå som oskyldiga barnlekar i en sandlåda. Inte ett spår ska finnas kvar av missfostrens inflytande. Inte ett knyst kvar av deras löjliga fåfänga och deras lögner om allmakt och härlighet. Världen ska renas till vilket pris som helst. Till vilket lidande som helst. O! Härliga tid!