I ett och ett halvt år, från mitten av april 2006 till oktober 2007 varade provtagningstiden, (de sista togs dagen innan donationen på lasarettet där donationen skulle ske), och alla skulle vägas och analyseras för att avgöra om jag dög till donator eller ej. För det var inte alls självklart. Det gjorde en utav de första läkarna jag träffade fullständigt klart för mig. För att skydda min hälsa, skulle hela projektet blåsas av om det visade sig att ett enda provsvar inte innehöll den höga kvalitet som krävdes, eller att jag inte hade den mentala styrka för att klara av att genomgå en operation som denna. Och min syster, skulle som så många andra som väntar på organ, få ställa sig i den kö där det kunde ta upp till tre år, innan det fanns en njure som passade för henne. Tre år med dialys flera gånger i veckan i redan söndetstuckna ådror skulle hon inte överleva, så pressen på mig var enorm. Pressen på oss båda var enorm; Ingenting fick gå fel.

Jag genomgick rigorösa undersökningar och lämnade litervis med blod (kändes det som) och alla inre organ antingen röntgades eller togs ultraljud på. Mest noga undersöktes njurarna av naturliga själ. I en hel vecka bar jag en mobil blodtrycksmätare för att kolla att jag inte hade för högt blodtryck, vilket läkarna ett tag befarade eftersom det oftast var alldeles för högt jag kom dit. Inte alls konstigt med tanke på att jag när som helst kunde få beskedet att ett av proverna inte var 100 % och allt skulle avbrytas. Dels för min systers skull, men också för min egen. Möjligheten fanns ju att de även hittade en alvarlig sjukdom hos mig också. 

Under tiden som provtagningarna pågick blev klimatet hemma allt sämre. Efter att min man fullständigt gjort klart för mig att han inte ville ha någon del i detta "spektakel" jag satt igång, utan fick klara mig bäst jag kunde, fanns det ingen därhemma att prata med och dela alla tankar och känslor som jag bar på, det fanns ingen att dela min oro med innan provsvaren kom och ingen att glädja att dela, när de blev godkända. Visst pratade jag ju med pappa och syrran och min vän Rosita om en del saker jag gick igenom både fysiskt och psykiskt, men de hade sina egna liv och (när det gällde pappa och syrran) demoner att slåss med, så allt kunde jag ju inte berätta för dem.

Som min mans oberäkneliga ageranden till exempel, där han antingen höll sig borta från hemmet så mycket han kunde, eller om han var hemma uppträdde som om att allt var som vanligt - han pratade och skrattade och mitt hopp väcktes att vi skulle hitta tillbaka till varann - kunde lika snabbt förbytas i ilska och ibland bli ganska hotfull. Eller så drog han sig undan, även om han var kvar hemma och undvek så mycket han kunde att prata och umgås med mig. Jag visste aldrig om han skulle komma hem efter jobbet eller vilket humör han skulle vara på. Rätt som det var kunde han bara försvinna i flera timmar, utan att berätta var han varit. Han slutade också att svara på frågor.  Och jag slutade fråga. Jag kan inte säga om hans agerande var en genomtänkt strategi att försöka knäcka mig, eller om det var ett utlopp för den frustration han kände. Kanske både ock.

Men det var inte bara den oroliga väntan på provsvaren och när de kom som fick mig att åka mental berg-och-dal-bana under den här tiden. Även hoppet som tändes några gånger om att vi skulle hitta tillbaka till varann, fick tillvaron att göra några rejäla loopar. Så här efteråt är sorgligt och lite skrämmande att tänka på att vi som varit gifta i över tjugo år kände varandra så lite som vi gjorde. Och en kväll på jobbet fick det sin tribut.  Jag fick plötsligt en sådan enorm värk i bröstet att jag inte kunde andas och föll ihop på en stol helt paralyserad av skräck för att jag höll på att dö. Och då, som om hon vore skickad av en högre makt, kom en arbetskamrat in på min avdelnig och såg mig. Hon fattade direkt hur det var fatt och med hennes lugna och proffsiga hjälp släppte så sakta panikattacken. Samtidigt som alla ledsna och oroliga känslor och tankar som byggts forsade ur mig. Efter det kunde jag prata med henne om allting och vi blev de allra bästa vänner. Hennes namn är Rosita.

***

Jag tilldelades en psykolog som skulle följa mig genom hela processen och även stötta mig ett tag efter donationen (om den blev av). Hon kollade min psykiska och mentala hälsa, samt hjälpte mig med den ekonomiska biten. Det var klart uttryckt från sjukvården att jag inte skulle få betalt för att jag donerade, men jag skulle inte förlora ekonomiskt heller. Sjukvården skulle ersätta alla utgifter jag hade när det gällde donationen, som resor till och från sjukhuset där proverna togs (spara alla kvitton). Och när jag behövde vara ledig från jobbet för det, ersatte de mitt inkomstbortfall. 

Hela tiden följde jag min ledstjärna;  min stora önskan att min syster skulle bli frisk.

När så det sista provsvaret kom och även det var positivt, fylldes jag av eufori. Den energi som hela tiden suttit i solarplexus, expanderade plötsligt och exploderade i en kaskad av ljus och värme, glädje och lycka, kärlek och framtidstro. Samtidigt formades den till en skyddande oigenomtränglig sfär runt omkring mig och alla underbara känslor. Ungefär som en stor ostkupa av glas. Jag kunde se ut och otydligt höra vad andra sa, men ingen kunder ta sig in i kupan. Där fanns bara jag, alla mina glada tankar och känslor och så den underbara kraften som hjälpt mig genom hela denna resa. 

 Min mans erkännande att han hela tiden hoppats på att någon av provsvaren skulle vara negativt så att detta "spektakel fick ett slut," föll som grodor ur hans mun, men de bekom mig inte. Jag var fullständigt trygg inne i min lilla bubbla. Världen fick vänta. Jag hade ett liv att rädda.

Donationsdatum sattes till den 4 oktober 2007. 

EvelynFalkMöller

Ur samlingen
Falken berättar