Med stor tillförsikt såg jag fram mot donationen, så fylld av hopp och tro. Min syster skulle bli frisk, få leva ett gott liv och vi skulle bli vänner och göra roliga saker tillsammans. Sådant man gör tillsammans med en syster. Precis som alla andra gjorde tillsammans med sina systrar. I åratals hade hört hur roligt och  trevligt andra hade de tillsammans med sina systrar.  De reste, var på teatern, shoppade tillsammans, ringde varann och planerade allt möjligt roligt tillsammans. Varenda gång grät mitt hjärta för mig och min systers skull, över allt vi missade tillsammans. Jag älskade henne så mycket och jag var övertygad om att vi tillsammans, vår gemensamma glädje skulle göra vår familj hel familj igen. Den  som hade splittrats efter att mamma dött. Jag byggde det ena luftslottet efter det andra.

Deta var mina förhoppning vad jag bad om. Visst låter det blåögt och naivt, men det var så jag tänkte och kände. Det var den visionen som drev mig. Därför var min inställning till donationen att den skulle bli "A Piece of Cake". Den hade en sfär och ett skimmer över sig som en trevlig semestertripp tillsammans med syrran. Med ett litet obehagligt avbrott i mitten, nästan som en parentes. Dock inte värre än att jag skulle vara på benen och "out and about" strax efteråt. Jag var så full av positiv energi att jag till och med funderade på att packa ner träningsskorna bland alla böcker och CD-skivor som jag tänkte njuta av under veckan på lasarettet, men de fick inte plats. Jag såg det hela var ett enda stort äventyr.

Informationen från sjukhuset angående donationen var massiv. Men jag behöver väl inte ens nämna att jag knappt slängt en blick på alla informationsbroschyrer och papper jag fått. Troligen inte lyssnat så noga på var läkarna och psykologen sagt heller. Jag hörde det jag ville höra, och en sak som jag  "tog in" var att läkaren sa att konvalicensen skulle ta 10 veckor. Min inställning var att jag skulle klara den på fem. Det här var vår resa. Min och min systers.

Evelyn Falk Möller