Ur dagboken....

071004

"Jag vaknar samtidigt som solens första strålar glittrar till på hustaket mitt emot. Inte en rörlse förnimms någonstans. Spårvagnshållplatsen på andra sidan gatan är tom och det är alldeles tyst därute, i den riktiga världen. Bortifrån syrrans säng syns en liten upphöjning under den gula sjukhusfilten och hörs små regelbundna snusningar. I luften ligger en stark förväntan om en förändring som är på väg. Så påtaglig att jag plötsligt får svårt att andas när det går upp för mig att den där dagen är här som jag både längtat efter, men också känt oro inför. Men efter ett djupt andetag konstaterar jag förvånat att det enda jag känner nu är beslutsamhet. Jag vänder ryggen åt världen därute, den klarar sig ett tag till utan mig, och återvänder till sängen. Känner mig trygg och stark i vetskapen om att vad som än ligger framför mig så är jag redo för det.  

Strax före klockan halv sju var det dags för mig att köras ner till operationssalen. Tårögda och samlade inför stundesn allvar kramade syrran och jag om varandra länge, medan åren svichade förbi som små snabba snapshots i skallen; syrran i brudklänning så vacker att det tar andan ur en, hennes vackra leende, lyckliga skratt, små vardagliga situationer....Vad som rörde sig i hennes skalle kan jag bara föreställa mig.

Jag kände mig väldigt liten och ynklig när jag kom in i operationssalen och såg alla grönklädda anonyma figurer röra sig hit och dit och mumlande snabbt och effektivt hälsa på mig. Alla hade munskydd så det enda jag såg var deras ögon och omedvetet letade jag efter ett par som "såg" mig. Jag flyttades snabbt över till ett operationsbord bredvid det som syrran ligger på och i det kalla blåaktiga ljuset från den stora runda lampan ovanför verkade huden på mina armar sjukligt blek och genomskinlig.  När hon vänder huvudet mot mig tar hon min hand och säger; "Även om du ångrar dig nu kommer jag att älska dig i evighet." 
Så böjer sig någon ner och tittar på mig med snälla bruna ögon och säger någonting....

Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknar upp i ett bås med draperier på båda sidor. Jag måste ha gett något ljud ifrån mig för med en gång står det en vitklädd varelse vid sängen som ser ut som en ängel i det svaga ljuset.  Torr i munnen och en aning groggy frågar jag efter syrran. "Hon sover" får jag till svar "och hon mår bra". Nöjd somnar jag igen.  Otaliga timmar senare, innan jag körs upp på salen igen ställs min säng intill hennes och fortfarande något omtöcknat frågar jag henne själv. Hon sluddrar något som jag med hjälp av personalen tyder som "Efter omständigheterna bra". Hon ska ligga kvar några timmar till för observation.

Jag mår fruktansvärt illa mitt i all värken och kan inte somna. In i det längsta försöker jag låta bli att ringa på sköterskan, men till slut blir det outhärldligt. Jag får ett leende och ett par vänliga ord samt en morfinspruta. Som det visar sig att jag inte tål. Det är det ingen som har kollat. Av alla hundratals prover som har tagits på mig är det ingen som har kollat om jag tål morfin eller ej. Hela natten spyr jag som en kalv och skakar som en alkoholist innan första återställaren. Syrran kom upp vid 0230-tiden och sov gott hela natten. I allt elände är jag ändå glad för det."

\:) Evelyn