Ur dagboken
071011

"Redan när jag vaknar känner jag av en ny sorts "stress" omkring mig. Undersköterskorna  som gärna stannat och pratat med oss tidigare mornar, hastar igenom sina morgonsysslor runt oss och skyndar förbi, ler och svarar vänligt på mitt "god morgon" men samtidigt lite okoncentrarat och forscerat. De är här fysiskt, men har tankarna inställda på  de nya under som ska ske under dagen. Det kommer nya patienter att bemöta och ta hand om. Jag och syrran är bara gårdagens nyheter idag. Speciellt jag. Som ska åka hem.

Allting jag gör, gör jag för sista gången. Sista vägningen; - 11,7 kilo på 9 dagar. Sista duschen, sista frukosten. Syrran tar det lugnt, läser i sängen medan jag klär mig i mina egna alldeles för stora kläder och packar ner det sista av mina grejer, och känner hur humöret sjunker mer och mer. Jag tror jag lider av "hemrese-blues". Vid 11-tiden träffar jag läkaren som plockade ut njuren. Forscerat och ointressant frågar han hur jag känner mig. Han har också nya patienter att möta idag. När han får ett positivt svar lämnar han snabbt ämnet och visar istället hur jag ska sköta om de små titthålen på magen så att det inte blir ärr. Och så får jag en återbesökstid. Besöket avklaras på mindre än 10 minuter och när jag går ut genom dörren säger han kort "Bra gjort!"

Ensam ute i korridoren förstärks känslan av att det inte är så noga med mig. Har märkt det flera gånger förut. Speciellt vid ronderna, då läkarna står vid syrrans säng och mer eller mindre klappar sig själva och varandra på axlarna samtidigt som de sjunger "den lyckade donationens lov". Medan de knappt tittat bort på mig.
"Man kan undra om de inte alls har någon psykologi i sin utbildning", tänker jag surt och ilar iväg till lunchen. Visst förstår jag att det är stort och fantastiskt att operationen blev så lyckad, även ur deras synvinkel. Ingen är väl gladare än jag för det. Antagligen kommer den här bedriften att diskuterar och skrivas om i många tidskrifter, kanske blir läkarna kändisar och omtalade över hela läkarvärlden. Jo, jag fattar.

Samtidigt tänker jag att utan mig hade de inte kunnat göra ett dugg. På vägen till matsalen möter jag flera undersköterskor som alla ler och säger några goa uppmuntrande ord. Kanske ser de att tårarna inte är långt borta. Lite bättre till mods sätter jag mig till bords. En timme senare träffar jag en kurator som hör efter hur jag mår psykiskt. Jag säger de rätta sakerna, och hon pratar på om vilken enorm bragd jag gjort och vilken hjälte jag är, (vilket är en bild jag verkligen inte kan identifiera mig med). Det känns som om hon pratar om någon annan. Vill inte förstöra hennes syn på mig och förringa det jag gjort genom att berätta att läkarna minsann tycker något annat, så jag bara ler lite medan hon överräcker ett mörkblått kuvert med en siliverlogga utanpå. Förställande två mänskliga figurer ihopsatta så att det mellan deras kroppar bildas ett hjärta.

Hon ber mig öppna det och jag tar fram ett vitt pappersark med samma logga överst. På det står;

"Bästa njurdonator; Att donera en
njure är en stor händelse. Du har, för
att hjälpa en annan människa, utsatt Dig
både för obehag och risker. Det finns 
få saker som kan mäta sig med detta
när det gäller att visa oegennyttig
medmänsklighet.

Vi ser dig som en hjälte och vill därför
visa vår beundran och uppskattning för
Din humana handling genom att ge
dig denna PIN. Bär den med stolthet.

071011

Så räckte hon lite högtidligt över den lilla silverbroschen föreställande samma figur som på loggan och jag satte, lite rörd, fast den på skjortslaget. Rörd, men inte av den anledningen hon tror. Med ett handslag och hennes telefonnummer nedstoppad i jeansfickan stängde jag dörren och tänkte medan jag gick för att möta min man som kommit för att hämta hem mig, att detta verkligen är kontrasternas dag. Vilken tur att jag inte tror på någon utav dem; av den ene skulle jag fått mindervärdeskomplex och den andre storhetsvansinne. Så fånigt. Ingen verkar förstå att det är jag som fått en gåva. Kärlekens största gåva. Ynnesten att rädda ett liv. Min systers. Det är medvetenheten om det som gör mig rörd.

När jag kommer tillbaka till avdelningen står min man och väntar på mig med tårtorna och han ser verkligen vilsen ut. Jag tror inte han känner igen mig först. Han bara stirrar och får knappt fram ett ord. Inte så underligt. Jag har gått ner nästan 12 kilo sedan vi sågs för lite över en vecka sedan, och kläderna hänger oformligt på kroppen.  Och jag vet att jag är "sjukhusblek" och ser trött ut. Det blev mer tårar och kramar när vi tog avsked av varann, Margreth och jag. Oavsett vad vi gått igenom i livet känns det underbart att kärleken mellan oss är så stark och ren. Mina förhoppningar om en ljus framtid för oss alla är höga när jag lämnar avdelning tretton på Sahlgrenska med personalens glada tacksamma rop över tårtorna ringande i öronen, och styrde kosan hemåt."

Det var en gemensam kompis till oss som skjutsar hem oss. Ensam i baksätet somnar jag snart och till ljudet av min mans och hans röster och motorljudet monotona brummande. Tacksam över att få vara för mig själv och skjuta verkligheten framför mig ett litet tag till.  Jag sov hela vägen hem.