Från mitt takvåningsfönster som vetter ut mot en ödsligt
belägen och vildbevuxen park,som naturen tydligen själv
sköter om, iakttar jag ibland under mediterande tystnad,
och betraktar  parken  som en  varelse av hemlighetsfulla
gåtor.

Aldrig ser man någon  som  besöker  den, den tycks bort-
glömd eller bara  förträngd i ett hörn  av  paris  utkanter,
som en överlevande bit av naturen.

Inte ens fåglar häckar där, den  verkar dömd åt sitt egna
öde,att endast finnas för sig själv,i sällskap med sig själv,
som  enda  vän, vilket  vi  har  gemensamt, för parken är
som jag själv.
-