Clara hade i ungdomen insett att hon var annorlunda. Men hon ville så gärna vara som alla andra. Men det gick inte, inte när man hälsade på gamla damer som ingen annan såg, folk hade en tendens att anse att man var något knäpp då.

Hon  hade sökt sig till ensamheten. Där, med bara sig själv som sällskap var hon normal, för en kort stund. Det var också där hon exprimenterade, det var där hon lyckades med saker som än idag slet i samvetet och i hennes själ.

Hon hade önskat olycka över de som mobbat henne, och mått illa då den slog till. Hon mindes fortfarande ansikten på dem hon gjort illa. Med tiden trodde hon sig kunna skilja de döda från de levande, ändå hade hon haft fel när det kom till Gudrun. ju mer hon lät tankarna fladdra, ju mer kände hon det inom sig. Gudrun var nyckeln.

Luften i rummet var lättare att andas nu, så hon visste hon var ensam även om hon inte kunde se ett dyft. Så hon började prata med sig själv, för att driva bort rädslan.

- Du är nyckeln Gudrun, jag borde ha förstått att du var död, men av någn anledning gjorde jag inte det...

I hennes tankar dök drömmen upp som slitet henne sönder och samman ett par nätter tidigare... Liv är född för att leva. Hon smakade på orden.

- Liv är född för att leva...
meningen hade aldrig avslutats insåg hon nu, betoningen som rösten haft, betoningen som hennes mamma, eller styvmor haft lät avslöja att meningen borde haft en fortsättning. 

- Liv är född för att leva

Hon upprepade meningen som ett mantra, det var skönt att höra orden och efter några minuter kändes det som om flickan kanske var i säkerhet i alla fall, en lättnad smekte henne inifrån som den lenaste honung.

Hennes tankar splittrades igen och hon fick anstränga sig för att fokusera ytterligare.

- Snälla någon hjälp mig
snyftade hon när tankarna fortsatte vara splittrade.

som om väggarna talade till henne hörde hon en viskning i det tomma, tysta rummet.

Använd din förmåga

Förmåga? Hon kunde ingenting se, ingen levande, ingen död.

Kanske kunde hon söka hjälp, försöka skicka ut ett budskap på något sätt, men vem kunde hon lita på??? Marieanne, hennes styvmor hade under flera dagar känts osäker. Kjell? Ja, han kunde hon lita på men han var för gammal, Sixten? Jamen han var ju ändå äldre... Martin?

- I HELVETE HELLER
spottade hon ur sig i mörkret.

Undvik inte det uppenbara

Om väggar kunde tala, skulle de ge råd då? Clara sköt tanken åt sidan. Det uppenbara, vad var det?

Hon nästan önskade att viskningen skulle hjälpa henne, men det förblev tyst.

Hon började mumla ett meddelande, om och om igen. Kanske någon skulle höra. Men vad skulle hon säga? Hon visste ju inte ens vart hon var.

Mitt under mumlandet dök hans ögon upp, att fokusera blev med ens lättare.

Det uppenbara, Erik....

~

- Du är min son, jag älskar dig... men röster snälla Erik...
Kjell ville inte erkänna oron som började bulta inombords.
- Någon behöver hjälp pappa.
- Sluta Erik, gå och lägg dig...
- Jag är inte ett barn pappa, han kunde inte hjälpa att han log mot sin fars ansikte som bleknat av oro och kanske lite rädsla.
- Nä, men för fan grabben... röster, folk som hör röster ligger i vadderade celler.
- Nej, det är bara mörker.
Kjell stirrade på sin son. Erik stod med händerna hårt nerborrade i ryggstödet på den gamla fåtöljen, hans ögon var slutna.

- Det är mörkt, lite fuktigt, som en källare. Fastbunden, händer fötter...rädsla...smärta illamående...
- Sluta ERik
Kjell började skaka sin son som plötsligt slets ur vad som verkat vara en trans.
- Eh pappa?
De stirrade på varandra under en lång stund.
- Snälla gå och lägg dig, vi båda vet att det är svårt att ta sig ur ett beroende, det är tufft grabben, du behöver vila.
- Ja, kanske.
Mannen såg tankfull ut när han lämnade sin förvirrade far bakom sig iv ardagsrummet. På tv;n tryckte Clint upp elaking mot en vägg. i övrigt var huset helt tyst.

ERik lade sig ner. Vände och vred sig.
- Tyst
han muttrade irriterat. Men ju mer han muttrade ju högre blev orden.
- TYST
orden fortsatte komma, som ett virus som sökt sig in i hans huvud och vägrade släppa taget. När han var säker på att han skulle hoppa från andra våningen bara för att få tyst på rösten blev den tyst.

Han lyssnade efter den. Men tystnad.
- Hallå
viskade han ut i sitt rum. Inget svar.
Med ett belåtet leende vände han sig mot väggen. Nu skulle han få sova.
Men inte många sekunder efter att hans ögon blivit dimmiga, och hans andetag funnit den lugna rytmen kom skriket.