Kapitel 5 – En ny dag

Marcus stod i en korsning utanför Svenstavik. Han skulle nu svänga ut på väg 45 för att fortsätta, utan stopp mot Karlstad. Shirley Clamp’s stämma om att ingenting fanns kvar ljöd i högtalarna och Marcus väl texten stämde in på hur allting var mellan honom och Felix. Felix som sade att ingenting fanns kvar och Marcus som inte förstod, inte ville tro på det Felix sade.

Han hade börjat bli trött och stannade på en nattöppen bensinstation för att köpa ett par Coca-colaburkar och godis. Man lever bara en gång, förhoppningsvis, tänkte han och öppnade en burk med cola. Det hade börjat regna så han slog på vindrutetorkarna och fortsatte köra. 
Enligt hans planering så hade han ungefär två dagar på sig innan någon skulle märka att han försvunnit från Bräcke. Han var fortfarande bara på dag 1, men det betydde inte att han kunde ta det lugnt. Han visste att han blev tvungen att ha eld i baken. Med en snitthastighet på 100 km/h så kunde han stanna ett par timmar hos varje person, men han räknade inte med att stanna länge hos Felix. Ett slag skulle han få. Sen skulle han få köra utav bara helvete för att inte Felix skulle hinna slå tillbaka. Marcus kände en sådan vrede mot Felix att det skulle bli ett sant nöje att få ge honom den smärta som han själv hade åsamkat Marcus.

När Marcus kommit ner till Karlstad hade klockan hunnit bli 6.47 och han var en timme efter sin planering, men det var inget som bekymrade honom. Han skulle ändå inte stanna länge i Karlstad, så mycket visste han. Marcus började leta efter var Felix bodde. Eftersom han varit hos Felix en gång förut kunde han navigera sig efter var centralstationen låg och sen enkelt ta sig ut till den stadsdelen där Felix bodde. Men det visade sig vara svårare än Marcus trott att hitta centralstationen och efter ett par minuters resultatlöst letande bestämde han sig för att lära sig använda bilens inbyggda navigationssystem. Han klickade upp Karlstad och såg genast var han var på kartan och kunde känna igen Felix stadsdel. Han satte målpunkten i mitten av Felix stadsdel och satte igång systemet, hitta snabbaste väg. Han hade snart kommit ut till sitt mål, och nu behövde han bara hitta Felix hus. Marcus körde runt i tjugofem minuter och hittade till slut fram. Snabbt tog han sin telefon och ringde till Felix. 
- Hallå, sa Felix nyvaket. 
- Hej… sa Marcus och försökte låta skamsen. 
- Men bubben, varför ringer du så här sent? Frågade Felix medan han nästan somnade igen. 
- För… Jag är utanför ditt hus… viskade Marcus och klev ur bilen. 
- Va? Frågade Felix och vaknade till. 
- Jag står här och fryser, utanför ditt hus, kan du komma ner? Sa Marcus och hackade tänder.

Felix reste sig upp ur sängen och tittade ut genom sitt fönster. Mycket riktigt, där stod Marcus lutad mot motorhuven på en svart bil. Felix skyndade att ta på sig ett par byxor och en tröja och gick ner till hallen. När han kom ut stod Marcus fortfarande kvar vid bilen. Marcus kände all vrede rinna av honom. Han ville inte längre slå Felix, han ville krama honom, bli älskad. Han började gråta och vände ryggen till Felix och började slå på motorhuven medan han grät. 
Felix gick fram till Marcus och vände honom mot sig, strök undan ett par tårar och kramade honom hårt. 
- Marcus… Lilla bubben… sa han och strök Marcus över håret. 
- Men jag tycker ju så fruktansvärt mycket om dig ju, sa Marcus. 
- Jag tycker om dig med, men inte på det viset, svarade Felix och tryckte Marcus ifrån sig. 
- Vill du ha någonting, te? En kopp choklad? Frågade Felix och gick med Marcus mot dörren. 
- Jag vill ha dig, sa Marcus och snyftade. 
- Men det går inte, jag har ju sagt att jag inte är kär i dig, sa Felix och började koka vatten. 
- Ja det har du… sa Marcus, satte sig på en stol och tittade ner i golvet.

Felix tog en stol och satte sig mitt emot Marcus. 
- Marcus, det finns en person där ute för dig, jag lovar dig det, men den personen är inte jag, sa Felix och tittade honom djupt i ögonen. 
- Jo det gör det säkert… svarade Marcus ironiskt och himlade med ögonen.

Felix hällde upp det varma vattnet i två koppar och ställde på köksbordet. Han plockade fram tepåsar och stoppade en i varje mugg. Marcus tog upp sin kopp och värmde händerna på den. 
- Hur kom du hit? Frågade Felix som hade satt sig på andra sidan bordet och höll i sin kopp. 
- Bil, svarade Marcus kort och tittade ner i koppen. 
- Bil? 
- Jo, det är en lång historia… sa Marcus som fortfarande tittade ner i teet. 
- Jaha, sa Felix, tog en klunk av teet och ställde ner koppen på bordet.

De satt tysta länge och efter en stund lutade sig Felix fram och lade sina händer på Marcus. 
- Vad gör du här sötnos? 
- Jag vet inte, svarade Marcus och tittade upp på Felix. 
- Du kan inte stanna, du vet det va?

Felix släppte Marcus händer och lutade sig tillbaka igen. 
- Jag vet… Jag hade inte tänkt stanna, svarade Marcus och tittade ut genom köksfönstret. Det hade slutat regna. Gatan utanför fönstret låg fuktig och öde. Bilen stod vid trottoarkanten och det syntes reflektioner från gatubelysningen på rutorna och den våta plåten. 
- Ni har bytt gardiner, sa Marcus utan att egentligen bry sig. 
- Det var mamma, sa Felix och tog ännu en klunk te.

Någon kom gående nerför trappan och Felix gick ut ur köket och började viska med den person som kommit ner. 
- Hej, jag är Marcus, trevligt att träffas Pojje, sa Marcus som kommit ut i hallen till Felix och den andre. 
- Hej Marcus, sa Pojje förvirrat. 
- Vi behöver vara själva en stund älskling, sa Felix till Pojje och såg bedjande på honom. 
- Jag går och lägger mig igen då, svarade Pojje som inte förstod någonting av vad som hände. 
- Jag kommer strax sötnos, sa Felix medan Pojje gick uppför trappan.

Marcus gick in till köket och satte sig ner på stolen igen. Han skakade då han tog upp koppen med te igen, och han kände en tår glida nedför sin kind. 
- Förlåt, det var inte meningen att ni skulle träffas, sa Felix och kände att han hade sårat Marcus mer än nödvändigt.

Felix var arg på sig själv, han hade inte räknat med att Marcus skulle ta allting så hårt, och han hade inte räknat med att Marcus skulle komma dit. 
- Jag har brutit ett revben förresten, sa Marcus och tittade återigen ut genom köksfönstret. 
- Jaså, hur då? Frågade Felix, utan att egentligen bry sig. 
- Jag halkade i badkaret… 
- Det var ju inte bra, sa Felix och såg på Marcus. 
- Nej, kanske inte, gjorde väl inte så mycket heller, det är trots allt bara fysisk smärta, sa Marcus och började gråta.

Felix reste sig upp, gick bort till Marcus, hukade sig ner och gav honom en puss på kinden. 
- Du är en jättefin kille Marcus, du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Finns det någonting jag kan göra för dig?
- Jag är perfekt, eller hur? Det är därför du är kär i mig, sa Marcus och såg på Felix. 
- Kärlek fungerar inte så, jag väljer inte vem jag blir kär i, påpekade Felix och ställde sig upp.

Marcus satte ner sin kopp, ställde sig upp och kramade Felix så hårt han kunde. 
- Jag måste gå nu, sa Marcus utan att släppa taget om Felix. 
- Älskade lilla vän… sa Felix. 
- Jag måste be dig om en sak, sa Marcus och sköt Felix ifrån sig. 
- Vadå? Frågade Felix och såg skeptiskt på Marcus. 
- Du får inte tala om för någon att jag varit här, absolut ingenting, du har inte träffat mig inatt, du har sovit fridfullt i din säng, sa Marcus och såg Felix i ögonen. 
- Okej… Varför? 
- Därför att läget är så just nu, sa Marcus. Han tog tekoppen och hällde ut innehållet i slasken. 
- Förresten, jag dricker inte te, fortsatte han. 
- Nehej, sa Felix förundrat. 
- Så, kan du lova att du inte säger någonting? Frågade Marcus. 
- Ja det är klart, det är det minsta jag kan göra, svarade Felix. 
- Bra, sa Marcus, gick fram till Felix och kysste honom.

Han tog på sig sina skor och tryckte ned dörrhandtaget. 
- Vänta, sa Felix och gick fram till Marcus.

Marcus kysste honom på kinden, gick ut och stängde dörren bakom sig. Han gick ner till bilen, satte sig bakom ratten, startade bilen, stoppade in en skiva med Celine Dion, och körde snabbt iväg från Felix som såg honom försvinna från sin gata i Karlstad.

Nåja, det där gick inte riktigt som jag hade tänkt mig, tänkte Marcus när han körde iväg från Felix hus. Plötsligt kände han att besöket med Felix hade varit bortkastat. Han lyckades inte ens uppnå syftet med att stanna i Karlstad. Varför rann ilskan av honom just när han behövde den som mest? Han slog på ratten i ett utbrott av ilska gentemot sig själv. Han hade ändå känt sig stark när de satt där på varsin sida om köksbordet. Han hade inte brutit samman totalt, vilket han själv ansåg var åtminstone en liten bedrift. Pojje hade visat sig vara ännu sötare än bilderna skvallrade om. En värdig rival till honom själv. Det hade känts betydligt sämre att förlora till någon som var ful och kanske rentav otrevlig. Pojje verkade inte vara otrevlig och han var verkligen inte ful.

Gatlysenas sken dunkade emot honom när han passerade stolparna en efter en. Marcus kände en smärta i bröstet. Det pressade som om han höll på att bli ihjälklämd av ödets stora iskalla hand. Han tittade ut på vägen framför honom. Solen höll på att gå upp och lysa upp asfalten framför bilens motorhuv. Han tänkte på kärleken, hur den kändes så oöverkomlig, men samtidigt oundviklig. Andra tycktes ha kärlek, lycklig kärlek. De som inte hade någon kärlek verkade inte bry sig. Så många av de han mött under sitt liv verkade så lyckliga. Han funderade över hur lycka måste kännas. Han föreställde sig att det var en värme inombords, ett konstant rus av glädjekänslor som inte dog så fort något negativt inträffade. När han satt där i bilen undrade han för ett par sekunder om han någonsin skulle få uppleva antingen lycklig kärlek eller bara allmän lycka. Sen insåg han att han ju inte skulle existera längre om ett par dagar. Sannolikheten att han skulle hinna uppleva lycka kändes plötsligt försvinnande små. Det är tur att man i döden inte har något medvetande, tänkte han. I döden blir man befriad från alla dessa tankar och känslor. Där finns ingen olycka.