Gud som haver barnen kär...
Alla barn utom hans. Sören vaknade svettig. Det mest fundamentala i hans varande var uppluckrat. Han hade kämpat sig utmattad som Sankt Göran, fast hans drake var hans tro, eller snarare den skarpa sviktningen som plötsligt infunnit sig.
Guds vägar äro outgrundliga...
Han tittade sig omkring i rummet. Det tog en stund innan han insåg att han var i gästrummet. Viktoria behövde sin ensamhet just nu, eller var det han som behövde sin?
Han svängde benen över sängkanten och lade huvudet tungt i händerna. Korset som hängde runt hans hals brände mot hans hud. Dess tyngd som varit en del av hans liv sedan han var 5 år kändes plötsligt som den blivit flera ton tyngre.

Han sneglade upp mot tavlan som satt på väggen. En långhårig man med skägg, en gyllene gloria, omgiven av barn. Jesus Kristus, guds son. Han kände hur ilskna tårar brände mot kinderna. Bestämt ställde han sig upp och slet ner tavlan från väggen. Men det lättade inte upp hans vemodiga känslor. Med en enkel rörelse knäckte han tavlan mot sitt knä.

Han satte på sig träningsoverallen och smög ut i hallen. Hennes dörr var stängd. De sista dagarna hade ilskan mot omgivningen  plågat honom. Han brukade inte känna sig arg, han brukade kunna förlåta. Men han kunde inte låta bli att fråga sig själv om deras dotter hade varit död om han varit hemma den aftonen. Svaret blev NEJ. Han skulle inte låtit flickan springa upp till skogen i vredesmod.  Han skulle ha följt efter och tröstat henne, så som han alltid tröstade henne.

Han öppnade ytterdörren och stängde den tyst bakom sig. Sensommarnatten var som honung mot hans lungor. Söt förförande honung. Han började jogga. Planlöst. Gatlampor och stjärnor lyste upp den regnvåta gatan. Det enda han hörde var sina tunga steg mot den våta asfalten och de ryckiga andetagen. Han hade inte ens insett att han grät förrän de salta tårarna fann vägen in i hans mun.

Varför grät han? Förlusten av sin dotter? Eller förlusten av sin tro? Han kunde inte längre vara den han varit, han kunde inte längre predika om gudens godhet. Var fanns gudens godhet när hans dotter höggs till dödds i skogen? Var fanns gudens godhet som tagit ifrån honom meningen med livet?

Han ökade på stegen. Stannade inte tills han stod framför grillen. Grillen som utlöst den sista tidens fruktade tankar. Där hans hustru äntligen pekat ut det monster som i våld tagit deras dotters liv. Han stirrade in i den mörka restaurangen. Hade inte han alltid varit för att hjälpa folk som hade det svårare? Hade han inte varit missionär, hjälpt till i svält och krigshärjade länder redan som litet barn? Hade han inte alltid påstått att kristen och muslim ändå bara var olika sidor av samma mynt?

Hans tankar avbröts av ett krasande klirr. Förvånat såg han fönstret framför sig spricka och falla i tusentals bitar över asfalten. Han tittade över axeln. Vem hade gjort det? Det tog honom ett par minuter innan han insåg att han själv var kapabel. Då gick han loss på inredningen. Han hittade en spritpenna och skrev på väggen. Han skrev ut all sin ilska, allt sitt hat och förvånades över fördomar han alltid trott han varit fri från.

När han var klar visste han att han skulle kunna somna om. Lättad lämnade han förgörelsen och gick hem, hem till tystnaden och sorgen.

Gud som haver barnen kär...

Kapitel 34

Han vaknade. Det var mörkt och tyst runt om honom. Smärtan fanns kvar, så dom hade inte lyckats avsluta honom. Han hade hoppats det. Tänk om i livet efter detta om man slapp känna samvetet gnaga sönder ens innersta. Tänk om man blev förlåten av de som älskade en, av dem man svikit?

En tyst suck slet hans uppmärksamhet från taket mot en lite fåtölj vid hans sida. Han var förvånad. Hon satt där. Rådjursflickan. Hon kunde omöjligt tro att han gjort det hemska som folk sagt, hon skulle väl inte fortfarande stödja en man som tagit livet av hennes egen systerdotter? Hans blick blev varm av att se hennes avslappnade ansikte. Han ville smeka undan lite hår från hennes panna, men  händerna var fast. Han stirrade på handklovarna. Han rörde lätt på sina ben, bara för att inse att även dom satt som i skruvstäd. 

Han skulle inte rymma. Han hade ju längtat efter straffet, förstod dom inte det? Ändå ogillade han skarpt att sitta fast som han gjorde, och han avskydde att någon trodde att han ens var kapabel till det som barnet utsatts för. Innan polismannen börjat slå hade han hållit upp bilder. Bilder som flyttade honom tillbaka till platser och tider han inte längre ville minnas. Vem det än var som gjort det där mot barnet så var det en person med starka känslor, med mycket hat. Han själv besatt inte hat, inte till någon annan än möjligen sig själv.

Han lät blicken fokusera på den vackra gestalten som sov vid hans sida. Som en vakthund. Ingen hade någonsin vakat över honom. Inte sen hans mor... han skakade huvudet hårt. Inte låta tankarna irra sig dit. Han stirrade på henne tills blicken förlorade skärpan, tills sömnen slöt honom i sina värmande armar.

Marken var trampad jord. Den kändes mjuk under hans fötter. Mjuk och varm. Det till och med doftade värme, han hade inte insett hur han saknade den doften. Himmelen var klarblå och solen stod högt. Det var för varmt för fåglarna att flyga så de satt i träden och kvittrade frenetiskt. Hans syster bar ut ett kar med vatten. Hon älskade att vårda och de små flaxande vännerna uppskattade hennes omsorg. Han log. I etapper kom fåglarna och doppade sig i det svalkande vattnet. En röst avbröt honom.
"Maten är klar"
Motorhuven smällde igen bakom honom. Traktorn var fixad. Han förstod det bara av att se stoltheten i sin pappas ögon. Han älskade sin traktor, den hade kostat honom mycket men han ansåg den värd varenda droppe svett.
Från hönsgården kom hans storasyster. Han visste att hon var vacker, deras pappa fick formligen mota de unga männen vid grinden. Hon bar en höna under armen. Stoisk. Det var det ord han kom att tänka på. Hon älskade sina höns, men hon älskade sin familj mer så därför fick de äta hennes kära hönor, fast han visste att hon skulle gråta sig till sömns den natten. Pappa hade sagt att man skulle låtsas att man inte hörde, för om man hörde och hon fick veta skulle hon bli generad.
"Stolthet, Kastor, är det viktigast var man och kvinna har, den ska man aldrig ta ifrån dom"
Hans storebror arbetade på en gård en bit bort och kom bara hem till middagen. Varje dag packades en matsäck åt honom som han åt mitt på dagen.

Storebror var den mest fascinerade människa Kastor visste. Han var verkligen så där stolt som pappa pratade om. Så där stolt som pappa varit före kriget. Han var fylld med retfulla skämt och lurade gärna sina småsyskon så att de fick en utskällning. Men det var värt utskällningen.

Han satte sig till bords. Han satt på vänster sida om pappa och storebror satt på höger sida. Idag  var det gryta. Doften kittlade i näsan. Saliven attackerade i munnen. Man fick inte börja förrän alla satt ner, inte förrän pappa sa att det var okej. Så han väntade. Längtansfullt.

Det var kaningryta. Köttet var mört och grönsakerna lagom krispiga. Middagstid var härligast av alla tider på dagen. Alla satt samlade. Pratade, skojade ibland blev man uppläxad, men allt som oftast förtjänade man det också. Efter maten så spelade de boll. Alla visste att Karims lag alltid vann, vilket innebar att de övriga syskonen slogs om vem som skulle spela med storebror den här gången. Just den här dagen förlorade Kastor. Just den här gången... den sista gången.

"Vi får visst besök"
Pappa höll upp handen och stirrade mot dammolnet som följde bilarna som kom.
"Vakna Kastor" Bollen åkte över hans huvud och han sprang. Den rullade ner i diket och han föll med huvudet före. Leran letade sig in i öronen och näsan. Munnen fylldes av smaken. Han spottade. Till slut fick han slita av sig tröjan i ett försök att torka bort leran ur ansikte och hår. När han var klar torkade han bollen också. Flickorna ogillade lera.  Halvvägs upp från diket såg han något. Han sjönk ner på knä. Pappa låg på marken, en man i bruna kläder höll sin fot mot pappas strupe. Karim skrek åt dem att sluta. Han försökte putta bort mannen.
Skottet ekade över gården. Storebrors stolta kropp föll ihop i en sorglig hög. Mamma skrek hysteriskt. Kastor stirrade med vanmakt mot henne. Hon var täckt i blod, det blod som kommit ur öppningen i Karims huvud. Hon skrek och skrek. Pappa bad henne vara tyst. En av männen bad henne vara tyst. När hon inte var tyst slog han henne med baksidan av geväret.

Han såg på. Men kunde inte röra sig. Han var inte lika modig som Karim. Han var bara en skitunge. Tårar föll men han grät tyst. Mamma kravlade på marken mot sin äldste son. Hon skakade honom och grät högt.
Man frågade pappa om något han skakade på huvudet och fick en spark mot revbenen. Än en gång frågade man, än en gång skakade han på huvudet. Den här gången gick en av männen och hämtade Farah, hon stretade emot men inte ett ljud hördes över hennes läppar. Mannen slet av henne kläderna. Än en gång frågade man pappa något, han grät. Aldrig förr hade Kastor sett sin pappa gråta. Men han skakade på huvudet.

De var fem män. Alla tog Farah framför pappans ögon. Hennes ögon var fyllda av tårar, men hon gjorde inget motstånd. Hon var slapp och hennes blick stirrade rakt mot Kastor. I blicken en bön om hjälp, en bön om befrielse. Han kunde inte röra sig.
"Kom igen kvinna låt höra att du njuter"
Männen blev mer och mer upphetsade. Hennes blick stirrade oförstående på honom. Han kunde inte röra sig, han kunde inte hjälpa henne, bara se på.
Ena mannen tog strypgrepp på henne. Hon flämtade. Men hon lät inte ett ord slippa genom läpparna. Blicken grumlades av tårar. Kastor sträckte fram handen i ett försök att nå fram, men det var många meter bort. Hon skakade lätt på huvudet. Kastor sjönk ner i leran. Han stod inte ut. Karim var död. Han visste det fast han inte kunnat känna efter om pulsen. Pappa låg fasttryckt på marken. Han var mannen nu, han var den som skulle skydda sin familj. Men han satt och snyftade i ett lerigt dike.

När han slutligen vågade sig upp stirrade han rätt in i Farahs ögon. Men han visste att hon inte såg honom längre. Hennes läppar var blå och en strimma blod rann ur mungipan. Hennes ögon var blodsprängda och livlösa. Han hade aldrig förr tänkt på saken, men nu visste  han att döda ögon såg annars ut än levande.

I en snabb följd hörde han två skott. Mamma föll ihop över Karims kropp. Lillasyster sjönk ihop mot väggen. Skräcken stod skriven över hennes söta lilla ansikte.
"Har du någon mer unge"
Nu var det klippt. Nu skulle pappa säga att hans ena son låg och tryckte som en feg skit i diket. Hans yngste son var inte värdig att rädda livet på, han hade ju inte ens försökt hjälpa dem? Men pappa stirrade dem rakt i ögonen och sa NEJ.

Den ena mannen satte sig ner och viskade något till pappa innan han skar halsen av honom. Kastor kunde inte andas.

"VAKNA"
Någon skakade honom. Någon ruskade om honom.
"Jag förstår inte vad du säger, VAKNA KASTOR"
Han slog upp ögonen. Han svettades. Hennes svala händer mot hans axlar och hennes oroliga blick som värmde upp hans kylda själ.
"Du drömde en mardröm"
Han kunde bara nicka.
En mardröm...

Kapitel 35

"Du måste berätta vad du vill jag ska göra Pernilla"
Deras ögon möttes över tekopparnas kanter.
"Jag kan inte läsa dina tankar, men jag gör vad du begär av mig" han stönade till lätt innan han fortsatte.
"Vill du jag ska ta semester medan hon är här?"
"Nej" hon slog ner blicken. Drack en stor klunk och ställde koppen ifrån sig.
"Att hitta Marias mördare är viktigare" hon lekte med vigselringen.
"Min osäkerhet får du putsa på när du kommer hem" Hon log mot honom.
"Jag vet att det är fel av mig att ta upp det här igen, jag trodde faktiskt jag kommit över det...men att höra människans namn, höra hennes röst, det slog slint...förlåt"

"Hur kan du ens säga förlåt?"
Han reste sig häftigt upp och hukade sig vid hennes stol
"Jag är den stora idioten här, jag är den enda som ska be om förlåtelse!" Hon lade armarna om honom och tryckte hans huvud mot sin kropp
"Vi ska nog komma oss igenom detta också"
"Pappa Ludde tog min tablettask"
Han stönade mot sin hustrus doftande tröja. När fick man vara ifred?
"Hämta mina handklovar Tindra"
Små steg försvann ut i hallen och återvände.
"Varsågod pappa, men du vad ska vi göra åt att Ludvig tog mina godisar"
Hennes röst var mycket prudentlig.
"Vänta och se" Efter en snabb kyss försvann han ut i vardagsrummet.
"Men skärp dig pappa"
Ett oväsen utan dess like utbröt. Max skrattade så att han höll på storkna, Ludvig skrek som en stucken gris. Tindra applåderade. Pernilla kände att även om hon var trött, så trött att hon skulle vilja dra täcket över huvudet och bara drömma sig bort måste hon nog se efter vad som pågick. Hon trodde inte sina ögon. Ludvig satt fastspänd med händerna bakom ryggen på en stol som var vänd från tv:n. Max hoppade ivrigt på soffan och tindra stod och skrattade framför den fastbundne storebrodern. Niklas hade satt på sig solbrillor och gick stelt fram och tillbaka.
"Har du begått det brott som du anklagas för"
"Helvete farsan nu får du ge dig"
"Svär inte" Pernilla kunde gärna låta dom leka, men svordomar var onödiga.
"HAN TOG DEN PAPPA OCH HAN HAR ÄTIT UPP NÄSTAN ALLT" Tindra skulle bli en bra tjallare när hon blev stor.
"Erkänner du?"
"Ja men... släpp loss mig nu"
"Inte förrän du erkänner och ersätter offret för dina liderliga lustar"
"Skärp dig pappa"
Sonen började se något hängig ut där han satt och Pernilla ville avbryta deras tjafs men höll sig i bakgrunden.
"NÅ?" Niklas spände ögonen i sonen ovanför solglasögonen. Det var förmodligen enda sättet att se något i det svagt upplysta rummet.
"Jajaja jag erkänner och hon kan få min Dumleklubba"
"Godtar du erbjudandet"
Tindra funderade en stund
"Dumleklubban och hubbabubba paketet?"
Niklas vände blicken mot Ludivig
"Vad säger du tjuven?"
"Jaja släpp loss mig nu"
Pojken släpptes loss och hämtade moloket sina skatter för att ge till sin lillasyster.
"Polisbrutalitet" muttrade han och spände ögonen i sin pappa från tryggt avstånd.
Niklas tog av sig glasögonen och sjönk ner i fåtöljen.
"Jag vill se hockey vem vill se med mig?"
"INTE HOCKEY"
Tindra skrek med sin gällaste röst medan pojkarna redan bänkat sig på var sitt armstöd till pappans fåtölj framför tv;n.
"Kom Tindra, vi kan gå upp och titta på Bollibompa "
Niklas följde flickorna med blicken när de försvann upp för trappen. En dag utan familjen skulle kväva honom, även om en dag med familjen innebar total brist på frihet och ensamhet. Ingen tid för eftertanke... men det var dom värda.

När ungarna var nerstoppade bland täcken, nallar och kuddar sökte han upp sin hustru igen. Hon satt framför symaskinen och svor. Han visste att hon hatade den där maskinen, ändå satt hon och lappade byxor, sydde om gardiner efter önskemål från Tindra. De offrade sig på olika sätt för att få ta del av den glädje som det innebar att vara en familj.
"Jävla skitmaskin" Undertråden knöt sig och svordomar haglade. Niklas lutade mot dörrkarmen och log. Han förstod inte ens själv varför han en gång varit en så jävla dum idiot. Allt han någonsin velat ha satt och osade vid en blå Husqvarna.
"Vad sägs om att skjuta upp det där till i morgon och gosa lite med den brutale polisen"
Hon vände sig om, först såg han en irritation i blicken, men den försvann direkt deras ögon möttes.
"Har du tänkt använda handklovarna på mig också kommissarien?"
"Det kan du hoppa upp och slå dig i backen på"

Kapitel 36

Hon hade kommit långt i livet. Trots motgångar. INGEN, kunde ta det ifrån henne. Ändå darrade hon. Framför henne i soffan satt ett par polismän, eller en kvinna, kallades dom poliskvinnor. Hon rynkade ögonbrynen medan hon försökte komma på ifall så var fallet. Hur som helst pratade de på och frågade en massa frågor. Hon ville inte svara. Dom hade inte med hennes liv och leverne att göra. Dom visste inte vilka demoner hon fått slåss med i sitt liv. Dom hade ingen rätt att döma henne från sina höga hästar.
"Men du bodde på Statshotellet under de datum vi nämnde?"
"Statshotellet? Det var som ett lopphotell skulle jag vilja påstå"
Personerna mittemot henne mötte varandra med blicken. Trodde dom hon var så blind att hon inte såg de menande blickarna de bytte mellan varandra. Hon visste vad dom trodde. Dom hade fel.
"Och om jag hade några dagars avkoppling på det där ruffiga stället, än sen då? Blir man en brottsling då?
"Nej, inte av att bo på hotell"
"Nämen då har vi ju löst problemet, då kan ni väl ta och gå då?"
Hon reste sig upp för att göra klart för dem båda att de inte var önskade. Men ingen av dem gjorde någon ansats till att lyda. Hon hatade människor som inte gjorde som hon sa.
Efter att ha stått upp med armen pekandes mot ytterdörren utan någon som helst reaktion från de två i soffan sjönk hon motvilligt ner i fåtöljen.
"Jaha, vad vill ni mer då?"
"Ni var gift med Sören Bäckström tidigare?"
"Det var ett stort misslyckande, men fortfarande kan jag inte se något brottsligt i min historia"
"Sören Bäckström påstår att han är änkling, men ni ser ju ut att vara vid god hälsa"
Hon fnös till högt.
"Änkling, den idioten. Jag är inte död, men i övrigt kanske skenet kan bedra"
"Med det menar ni?"
"Jag är kanske inte vid så god hälsa som mitt välvårdade yttre låter visa"
"Inte?"
"Nä, kanske är jag döende, men än har jag inte hittat något ni kan påstå vara brottsligt"
"Vad gjorde ni i Sören Bäckströms hemstad?"
"Varför tror ni jag ens visste att den sorgliga ursäkten till man bodde i den tama hålan?"
"Okej, vad hade ni för ärende i den tama hålan?"
"Jag vilade"
"Vilade?"
"Ja, du vet, sov och tog det lugnt"
De två tölparna bytte blickar igen. Trodde de att hon var blind? Hon ville gnissla tänder. Hon ville kasta ut dom handgripligen, men hon misstänkte att det kunde vara ett brott.
"Har du hört om barnet som blivit mördat?"
"Vilket barn?"
"Läser du inte tidningarna?"
"Nej"
"Nyheterna på TV då?"
"Jag har ingen TV"
"Så du har inte hört att Sören Bäckströms dotter blivit mördad mindre än 100 meter från sitt hem?"
Hon flämtade till. Hon kände hur blodet lämnade hennes huvud. Men hon vägrade svimma inför dessa två uppkäftiga idioter.
"Nej" hon harklade sig "Det hade jag helt missat, och det är därför ni är här? Tror ni jag gjorde det?"
Igen mötte de varandra med blicken, hon kunde inte låta bli himla med ögonen över deras brist på uppträdande.
"Gjorde du det?"
"Jo jag har för vana att mörda små flickor, oftast använder jag en oljig motorsåg eller kanske en yxa" Irritationen i hennes röst gick inte ta miste på.
"Hur mördade ni Maria Bäckström?"
"Hette hon Maria?" Sorgen brände i bröstet.
"Ja"
"Hur ni ens kunnat avsluta studierna på polisskolan förstår jag inte, har dom någon slags enklare utbildning nu mera? Jag mördade inte ungen okej"
"Så du vidhåller att du där endast för att vila upp dig?"
Deras diskussion avbröts av att dörren öppnades och stängdes. En ung man kom in i rummet.
"Hej, mamma vad är det som händer?"
"Oh bara det vanliga älskling, poliserna här vill veta hur och varför jag har mördat en liten flicka förr ett par veckor sedan"
Den unge mannen så chockat först på sin mamma och sedan på polismännen.
"Seriöst?" Han sjönk ner på fotpallen framför mammans fåtölj. Chocken stod skriven i hans ansikte.
"Och vem är ni?"
"Oh han brukar bara mörda spädbarn som sover i vaggan" Hennes spydiga röst avbröt tystnaden i rummet "Det här är min son Martin"
Den unge mannens ögon såg helt förvirrade ut medan han stirrade mellan mamman och lagens utsända.
"Berätta om er vila på Statshotellet?"
"Okej, i den där hålan fanns inte mycket att göra. Jag sov, promenerade och åt Jag t o m gick i kyrkan en gång för att se om något förändrats, vilket förståss var slöseri med tiden"
Hon sträckte sig fram mot ett vattenglas och drack en djup klunk.
"Martin kan du kila och köpa en tidning åt mig?"
"Eh vilken?"
"Skiter jag i bara den går läsa"
Mannen såg förvirrad ut men lydde och försvann.
När dörren stängts om honom lutade hon sig mot poliserna.

"Jag ville se honom igen, han var min stora kärlek förstår ni, men han hade inte tid med mig, nä det var bara den jävla församlingen som gällde hela tiden." Bitterheten verkade inte ha lagt sig ens efter alla dessa år.

"Min hämnd mot honom var att jag aldrig berättade om Martin, ni förstår Martin är Sörens son"

***

De var tysta i bilen. Radion skrålade, melodifestivalens låtar om och om igen till slutligen Kicki vred av radion.
"Tänk vad konstigt det kan bli ibland"
"Du menar du jagar en mördare, hittar en okänd son och ett vittne?"
"Ja"
"Wicke låg väl illa till redan före, men nu ... fan... han är riktigt illa till nu"
"Hon visste inte ens att vi misstänkte grillkillen"
"Nej, men hon vägrade vika en tum, hon åt varje middag där och alltid kl. 16,00."
"Har du hört hur det är med honom?"
"Wicke eller grillkillen?"
"Grillkillen"
"Han har väl ont, men annars är det väl bra skulle jag tro, ett par tänder måste väl ersättas och revben måste läkas"
"Du Niklas"
"ja?"
"Det där som hände..."
Han stönade, inte nu igen
"Mhm"
"Jag menade aldrig att ställa till det med din fru"
"Inte jag heller, men nog lyckades vi med det ändå"
"Hon må vara en jävligt speciell kvinna som inte avrättade dig på en gång"
"Det har du rätt i"
"Vill du att jag ska prata med henne"
"NEJ FAN, håll dig borta, hon skulle förmodligen strypa dig, du har ju inte fördelen av att vara far till hennes ungar..."
"Tänk om Lillemor Bäckström använde grillkillen som alibi för sig själv då"
"Tvivlar, såg du hennes armar?"
"Njae, tänkte inte på dom"
"Kvinnan är på väg att förtvina, musklerna verkade redan skrumpna, hon skulle inte ens med all vilja i världen kunna åstadkomma den förgörelse som mördaren gjorde med Maria."
"Nä, fick det intrycket även om hon var en bitch"
"Oh ja... stackars sonen"
"Tänk Sörens fru tror att Sören är änkling, Martin tror att hans pappa dog innan han föddes."
"Lögner"
"En jävla massa lögner"

***

Martin hade lämnat Svensk Damtidning på bordet framför henne innan han åkte tillbaka till sitt. Hon hade, sin vana trogen hittat på en trevlig lögn som fått honom att slappna av och åka hem. När han försvunnit låste hon dörren och tog fram ett litet träskrin. Hon smekte det mjuka träet.

Förr när hon orkat med världen utanför hade hon klippt ut allt om Sören från tidningarna. Han var populär bland kyrkligt folk och syntes med jämna mellanrum. Han hade gift om sig. Hon hade bröllopsfotot bland sina papper. Bruden var vacker, tvärtemot henne själv på alla vis, ljus och blåögd. Såg ut som en jäkla nunna. Men det var väl vad han drogs till, själuppoffrande kvinnfolk som kunde glida bredvid honom och göra hela världen till en bättre plats. Hon hade slutat för 6 år sedan läsa tidningen, kastat ut tvn. Det var därför hon blivit chockad att höra att han fått barn till slut, och sen förlorat det igen så abrupt. Hon kände sorg i hjärtat. För han skulle ha blivit en underbar far. Men hon hade valt att hålla honom utanför Martins liv, för annars skulle han propsat på att dom skulle gifta om sig. Hon ville vara hans allt inte hans påtvingade börda.

Lillemor Bäckström snyftade till. Smärtan blixtrade till i huvudet och hon önskade att den bara för en dag skulle kunna hålla sig borta. Men den gjorde inte det, och skulle inte göra det och snart skulle honom måsta tala om för Martin att hon var döende. Hon bävade för den dagen, hon visste visserligen att hon uppfostrat en självständig man, en stark man - men dom hade under hela hans liv varit varandras allt. Och nu skulle hon lämna honom ensam.

Handen letade sig in i byxfickan. En vitburk öppnades och två piller svaldes med en klunk vatten. Snart skulle smärtan motas bort en liten stund. Hon reste sig upp, gick iväg med sitt älskade träskrin och återvände sedan till fåtöljen där hon dåsade till en liten stund. Hon var inte ens 45 år, men snart skulle hon inte längre finnas. Livet var ett skämt.