Kapitel 38

Kära dagbok
Inget går som det är tänkt. Nu börjar dom gräva på nytt. Varför kan dom inte låta det vara. I afton är det begravningen. Undrar hur det kommer kännas... Alla sörjande, men ingen förstår att jag är det egentliga offret. Tvärtom, ifall dom visste skulle deras självgoda miner döma mig, men dom vet ingenting om lidande, dom förstår ingenting.

Jag måste klä mig i svart. Jag måste gråta.
Det kommer nog gå bra.

Kapitel 39

"Varför är det så bekymmersamt mellan dig och Viktoria" Sören rörde sakta med skeden i det ångande tevattnet. Sandra satt spänt på stolen mittemot honom och önskade att hon kunde fortsätta tala med Kastor om hans mardrömmar. Hon stirrade på klockan som satt över Café disken. Sjukhus personal sprang åt alla håll och livet rörde sig hektiskt runt om dom. Men deras bord låg i skugga, i tystnas.
"Jag vet faktiskt inte, jag har alltid sett upp till henne, men aldrig förstått att hon tycker illa om mig förrän... ja du vet ..."
Deras ögon möttes. Sandra reflekterade kort över hur Sörens blick var tom och trött, hur hans hår hängde i trötta tåtar, hur huden syntes grå. Han var en man som led, och inte var det så konstigt heller, han hade ju förlorat det mest värdefulla som fanns - sitt barn.
"Hur var er barndom?"
Frågan slog henne i magtrakten med en kraft hon aldrig kunde förutse. Hur var vår barndom?

"Som barndomar är allt mest" Han slutade röra om i teet och tittade nyfiket på henne. Hade hon svarat för fort?
"Allt är relativt Sandra" Deras blickar möttes, hon vek skyndsamt undan. Hon ville inte han skulle se, att han skulle förstå det hemska.
"Jag är sladdbarn, jag vet inte mycket om hur det var före min tid"
"Såklart inte"

Han fortsatte röra i vattnet trots att tepåsen fortfarande låg ouppackad bredvid koppen och socker och mjölk stod orört en bit ifrån.
"Jag har ju träffat er mamma, hon är inte riktigt en modersgestalt skulle man kunna tycka..."
Sandra kunde inte hjälpa det lilla skratt som pressades ut
"Nej, hon är verkligen inte en modersgestalt. För henne är fasaden allt, verkligheten har ingen betydelse bara det ser bra ut utåt sett"
"Mmm Viktoria är lite likadan, du verkar inte tagit efter henne alls"
"Nej - att bli som min mamma måste vara min största mardröm" Åtminstone officiellt sett den största...
"Viktoria och mamma gick inte så bra överens" Sören höjde ögonbrynet intresserat
"Berätta"
"Alltså mamma verkade se Viktoria som sin syndabock i det mesta... ibland fick jag för mig att hon ansåg att det var Viktorias fel vad som än hände och hon bara tog det, accepterade att bli skylld på, det har jag alltid tyckt varit konstigt"
"Du är mer rebell än din syster" Sören kunde se att uttrycket föll i god jord
"Ja, det kan man nog säga" Sandra bet en tugga ur frallan och fortsatte med munnen full.
"Mitt ex kallade mig bitch, men hellre det än en viljelös bimbo"
"Som din syster?" Sandra svalde tuggan och såg förvirrat på Sören.
"Njae... eller... kanske, inget illa ment Sören..."
"haha nä då, jag vill bara förstå, jag måste förstå"
"När ni fick barn blev jag lite förvånad. Hon har alltid sagt att hon ska då aldrig skaffa barn, eftersom hon var rädd att hon skulle bli som mamma"
"Jasså?"
"Mmm"
Sören stirrade ner i sin kopp och insåg att tepåsen fattades. Han öppnade och lämnade i påsen i koppen, fortsatte sen att röra.
"Vi hade två missfall före Maria"
"Ajfan"
"Det tog hårt på Viktoria, när Maria kom var det som om hon hade svårt att förstå att vi faktiskt lyckats, att det gått vägen den här gången"
"Visste inte om missfallen, fast vi har ju inte särskilt mycket att göra med varandra"
Sören sörplade på skeden och tog en tugga ur sin muffins.
"Berätta om din pappa"
Sandra kände hur kroppen började krypa som om den  innehöll miljontals små myror.
"Pappa? Oh han var en rätt vanlig snubbe"
"Hur förhöll sig Viktoria till honom?"
"Oh dom tolererade varandra, men var inte alltför såta vänner tror jag"
"Han... han gjorde aldrig nåt dumt med henne" Sandra kände färgen lämna ansiktet
"Dumt?" Sören skruvade sig på stolen
"Ja du vet... sånt som pappor inte ska göra med sina barn" Sandra ville därifrån nu.
"Nä det tror jag inte, fast jag vet inte - du jag måste rusa nu, det är dags för Kastor att äta lunch" hon tackade hastigt för smörgåsen och lämnade honom ensam vid bordet. När hon stod i hissen, i ensamheten började hon skaka. Med all viljestyrka hon kunde uppbringa tvingade hon sig att samla sig innan hon steg ut på rätt plan.

Innan hon gick in på Kastors rum lutade hon sig mot väggen. Hon slöt ögonen och bet sig hårt i läppen. Inom sig hörde hon ett skrikande barn. Ett barn som inte fanns längre. Sen gick hon resolut in i det mint gröna rummet.

***

"Hej" Han sken upp inte bara utåt sett, utan även inombords när hon steg in på hans rum. Han skulle få åka hem idag och vad kunde vara bättre än få åka hem och dessutom få tillbringa lite tid med den underbaraste människa han någonsin träffat.
"Hej" Hon satte sig ner bredvid honom. Hennes mörka rådjursögon blänkte mot honom. Hade hon gråtit? Hans hand strök henne lätt över kinden och hon såg förvånat på honom.
"Är allt som det ska?" Hon nickade.
"Så efter lunch bär det av hemåt?"
"Jepp"
"Har du mycket ont än?"
"Njae... det ska nog gå bra" Han satte sig upp i sängen, även om han velat hade han inte kunnat ta blicken ifrån henne. Hon såg så bräcklig ut, den bleka huden fick hennes stora ögon att se än större ut. Ett stort behov av att skydda henne från allt ont växte inom honom och han ville skrika ut sin smärta, för han om någon visste ju att han inte var passande som skyddare av någon.
"Vill du berätta om mardrömmarna?"
Hennes röst skar hål på hans funderingar. NEJ han ville inte berätta. Skulle hon få höra skulle hon aldrig mer kunna titta på  honom med ens en gnutta respekt.
"Nej"
"Varför inte"
"Därför"
"Därför är inget svar"
"Är du två år eller?"
"Nepp"
Hon log  mot honom. Fan ta henne, måste hon le mot honom så där...
"Jag vill inte berätta"
"Varför inte"
"Det är för jobbigt"
"Man ska dela med sig av både det goda och det onda"
"Jasså"
Deras ögon möttes, han stirrade för djupt, hon kände hur hans blick rotade runt i hennes själ.
"Fast om du inte vill så får jag väl acceptera det då" hennes blick sökte sig mot fönstret, bort från hans grävande ögon.
"Ska vi göra ett byte"
"Byte?"
"Jag berättar om du berättar?"
"Vad ska jag berätta" Hennes röst var tonlös och hon kände hur handflatorna blev svettiga.
"Varför du har så mycket smärta inom dig?"
"Äh nu får du sluta larva dig Kastor" En sköterska kom in med en bricka.
"Oh titta här kommer maten" Aldrig förr hade Sandra blivit så glad åt att se en stor portion fiskgratäng som nu.
"jaja vi får prata om det sen"  Hon spände blicken i honom.
"Låt maten tysta munnen"
Han åt under tystnad. Men han kunde inte låta bli att fundera, vad skulle hända nu. Skulle hon försvinna, så som hon dykt upp. Plötsligt och utan förvarning? Skulle hon stanna? Skulle han ens våga drömma att hon ville vara med honom.
"Du kan jag slagga hos dig ett par dagar" Hennes röst väckte honom till verkligheten.
"Slagga...nje.. vad betyder det?"
"Eh.. jag menar, har du någon soffa jag kan få låna och sova på ett par dagar, hotellet har snart ätit upp hela mitt sparkonto och hos syrran lär jag inte få husrum"
Han kände sig varm inombords. Slagga skulle bli hans favorit ord på svenska, han visste det.
"Du får slagga hur mycket du vill hos mig"
Hon  log mot honom
"Sjysst" Han var nöjd. Hon skulle inte försvinna nu på en gång. Men ett problem återstod, han hade ju bara en bäddsoffa! Kanske kunde han själv slagga på golvet?

"Ät upp nu så vi får lämna det här stället någon gång"
Kastor slevade ivrigt i sig den smaklösa fisken.

Kapitel 40

"Varför har du träffat henne?"
"Jag vill förstå varför du var så otrevlig mot  henne"
"Det kanske du inte har med att göra"
"Jag är din make Viktoria, jag har med allt som berör dig att göra"
Hon muttrade något irriterat.
"Hon kommer väl inte på begravningen ikväll, du bjöd henne väl inte?"
"Nä, det glömde jag" Sören rynkade  ögonbrynen och stönade. Hans minne var fördunklat av andra tankar och funderingar.
"Bra"
"Men Viktoria, hon är din enda syster"
"Halvsyster"
"So what"
"lätt för dig att säga du slapp eländet av syskon"
"Har alltid önskat mig syskon"
"Ja, det säger ju allt, du vet inte vad du pratar om"
Hon släppte stekpannan ner i diskhon med en rejäl smäll som följd. Sören tog sig för pannan, huvudvärken, den som dök upp med jämna mellanrum började göra sig hörd igen.
"Måste du väsnas så mycket"
"Ja tänk för att jag måste det"
"Jag har ont i huvudet"
"jaha och vad vill du jag ska göra åt det då?"
Han stirrade misstroget på henne. Viktoria hade alltid varit vårdaren, den som tagit hand om både honom och Maria om någon var sjuk. Nu var hon kall som is, om något så jävlades hon med honom extra mycket då hon slamrade med disken
"Jag går och lägger mig"
"Jaha och det ska lösa problemen tänker du"
Hennes röst var hård och arg. Han tittade på henne. Vem var den där kvinnan i hans hustrus kläder.
"Jag måste vila innan begravningen, kanske du också borde göra det, du verkar lite spänd"
"Jasså det tycker du"
Hon var definitivt ute efter att starta ett bråk. Han var inte det minsta sugen.
"SÅ vad sa hon den där bortskämda ungen?"
"Sandra?"
"Självklart vem annars?"
"Eh... hon berättade bara att hon alltid sett upp till dig och tyckte det var svårt att förstå att du ogillade henne så mycket"
"Ja alla var ju inte husets lilla prinsessa precis."
"Hon sa att er mamma inte varit särskilt snäll mot dig, skyllde på dig jämt och att du tog det bra.
"TOG DET BRA?!"
"Jag bara berättar vad Sandra sa"
"Gå och lägg dig"
"Va?"
"Jag vill vara ifred gå och lägg dig"
"Eh.. okej" Sören kände sig förvirrad. Kanske var hans fru så splittrad eftersom begravningen var tänkt om tre timmar. Kanske...Han tittade på hennes ryggtavla. Den var rak. Som alltid.
När han kommit på övreplan stannade han vid Marias rum. På flera dagar hade han inte vågat öppna dörren, för han var rädd. Men nu öppnade han dörren. Det doftade fortfarande Barnängen i rummet. Barnängen och den där speciella doften som var Maria. Han ställde sig vid en gunghäst och puttade igång den med ena foten.
"Oh pappa vad fin den är"
"Bara det finaste är nog åt min lilla älskling"
"Den ser precis ut som en riktig"
"Ja, men den varken äter eller bajsar"
"Hahaha du sa bajsa"
"Japp jag sa bajsa"
"Pappa jag älskar dig"
"Och jag älskar dig"
"Kan du läsa en saga"
"Visst"

Han kände tårarna glida längs överläppen. Det var två veckor före hon dog han sett den fina gunghästen och köpt den, bara på måfå. Viktoria hade blivit sur, tyckt det varit onödigt. Men hade han vetat att han hade så kort tid kvar med Maria hade han tömt leksaksbutiken på allt. Alla leksaker han aldrig skulle få köpa.

"Gud, varför tog du henne ifrån mig?"
Rummet svarade med tystnaden. Han väntade, men inget svar kom. Han rätade till en nalle som fallit på näsan i den mjuka sängen. Lämnade rummet, stängde dörren och svalde hårt. Han måste vara stark. Han måste...

Kapitel 41

"I dom lugnaste vattnen vilar dom fulaste fiskarna"
Niklas sneglade förvånat upp mot Kicki, när hade hon blivit filosof.
"Eh ursäkta, nu hänger jag inte med?"
"Det stod så i mitt horoskop i morse"
"Läser du sånt?"
"Av och till"
"Jaha" Niklas fortsatte bläddra med sina papper
"Kanske vi tittar åt fel håll Nicke" Irriterat vände han sig mot kollegan igen
"Vaddå?"
"Vilka kände ungen nog mycket för att kunna hata henne?"
"Hon gick inte hata hon var en underbar liten tjej"
"Jaja men vilka kan hata henne ändå?"
"Hela dagis, alla grannar... inte fan vet jag"
"Hennes moster? Hennes föräldrar?"
"Ja... den där mostern.. fast hon steg ju av bussen samma kväll det hände, fast efter det hänt"
"Är man nog duktig på planera kan man ju på så sätt fixa sig ett alibi"
"Men så vitt jag förstår på Sören har hon aldrig träffat ungen"
"Kanske inte - men kan hon hata sin syster nog mycket?"
Niklas såg fundersam ut. Rynkade ögonbrynen och bet i läppen.
"Jag är ingen jäkla psykolog heller"
"Nä jag vet, men borde vi inte titta lite närmare, tycker vi fokuserat för mycket på att det är någon utomstående som fått flopp och panikmördat ungen, fast i själva verket känns det som om den som mördat ungen måtte haft mycket starka känslor för offret."
Han kunde bara nicka. Han ville inte tro att Sören eller Viktoria var inblandade. Han hade sett deras sorg, den var verklig, den var påtaglig. Dessutom var de båda mycket harmoniska människor, inte skulle dom ge sig på ett barn. Mostern däremot kände han inte. Men hon gav intrycket av inte vara kapabel...
"Begravningen är ikväll, jag vill inte gräva i något som sabbar den"
"Nähä...? Jamen då får jag gräva i bakgrunden lite då..."
Kicki slog ihop boken på bordet framför sig och försvann. Niklas tittade efter henne och kände sig osäker. Som hon nu tittade på saken kunde ju nästan vem som helst mördat flickan. Han öppnade foldern igen. Han hatade bilderna men han hade inget val. Med en djup suck drog han fram brottsplats bilderna.

Lukten slog emot honom. Han mindes lukten av fuktig jord och blod. Flickan hade tömt sig och lukten av avföring blandades med resten. Hennes ögon som stirrade med skräck och smärta rakt ut i tomma luften. Sökte efter svar, men fick inga.

Hur kunde det komma sig att Viktoria inte hört dottern skrika? Det var ungefär 100 meter mellan brottsplatsen och villan. Grannarna var utfrågade, de flesta hade varit på jobbet, övriga hade varit på affärer eller bortresta. Ingen hade sett vad som hände. Han vred på fotot av Marias kropp. Den låg ensam, vriden bland mossa och barr. Hennes kläder var orörda, eller han rättade sig de var inte avtagna. De hade kollat förstås, men flickan hade inte utnyttjats sexuellt. Obducenten hade ritat in nummer på ett kort. Ungefär hur han kunde tänka sig att huggen utdelats.

• 1. Under nederst högra revbenet
• 2. i mellangärdet
• 3. hjärtat
• 4. ljumsken

Niklas grimaserade. Huggen tycktes utdelade med våldsam kraft, men utan ordning. Den som utdelat huggen hade varit upprörd, mycket upprörd. När flickan redan varit död hade mördaren krossat hennes skalle mot en sten. Ilskan fanns kvar även efter 22 hugg. Otroligt. Han ville kräkas. Kaffet åkte upp och ner i strupen.
"Fan"
Han ställde sig upp och gick till köket. Fyllde ett glas med vatten och hällde det i sig.
Inga utomstående, eller konstiga fynd hade gjorts på platsen. Bara det som kunde väntas på den hade funnits där.
"Vilket innebär..."
Niklas Ljungberg slöt ögonen och motade tillbaka magsyran med viljekraft. Hans viljekraft förlorade och han kräktes i slasken.