Det var en gång en liten larv som hette Fia. Hon var grön och lite luden och hade flyttat in i en kokong och blivit en puppa. Kokongen hängde på en gren på ett stort träd. Trädet stod mitt ute på en jättestor äng där det växte många olika sorters vackra blommor. Det fanns midsommarblomster, prästkragar, röda och blå violer, smörblommor och blåklint. Men lilla Fia kunde inte se allt det där där hon satt inne i sin kokong, precis som just den här typen av larver brukade göra.

Inne i kokongen var det mörkt och ganska trångt, men lilla Fia hade bott där länge och hade allt hon behövde för att klara sig. Äta behövde hon inte, för det behöver inte puppor i kokonger göra. Hon kunde vända sig om därinne om hon ville och det var ganska skönt att kunna göra det lite då och då även om det var lite bökigt, tyckte Fia.

Varje dag var likadan som dagen innan. Oftast satt hon bara där hon satt. Det kändes nästan som att hon sakta tynade bort, det var som att hon nästan smälte ner ungefär som smör som man sätter i en gryta på spisen. Det kändes förstås ganska läskigt. Men för det mesta tyckte lilla Fia att det var helt okej att vara inne i kokongen. Där visste hon att allting var precis som det brukade och då kände hon sig lugn och trygg. - Men tänk om jag aldrig kan komma ut ur kokongen? tänkte hon och blev lite ledsen utan att hon riktigt förstod varför hon blev det. Varför hon blev ledsen, det kommer du snart förstå.

Dagarna gick och varje dag var likadan som dagen innan. Lilla Fia satt där hon satt. Vad lilla Fia inte visste var att det hängde fler kokonger med puppor inuti i trädet bredvid. Hon visste inte heller att det faktiskt höll på att hända något underligt med henne där inne i kokongen, och hade hon sett alla fjärilar som flög förbi utanför med vackra mönster på sina vingar hade hon nog tyckt att de var väldigt fina. Kanske hade hon då försökt krypa ut? Det är så med små pupplarver som sitter i kokonger att det inte blir bra om de kliver ut för tidigt ur sina kokonger, så det var bara bra att lilla Fia inte visste så mycket om världen utanför.

Men så en dag upptäckte lilla Fia något mycket märkvärdigt. Det var någonting som kändes lite konstigt, ja i alla fall lite annorlunda. På hennes rygg var det som att något hade börjat sticka ut. Det kliade och Fia försökte röra på sig. Men det var krångligare än vanligt att vända på sig och Fia märkte att det började bli trångt i kokongen. När hon rörde sig gungade det till i hela kokong-huset. Fia blev rädd. Det är bäst att jag håller mig lugn, tänkte hon, annars kan det hända farliga grejer.

Nästa dag hände det något konstigt igen. På lilla Fias huvud var det något som började sticka ut, det var som att det växte något ut ifrån hennes huvud. Hon visste inte riktigt vad det var. Det här var märkligt, tänkte Fia. Var ska det här sluta? Fia tyckte att det var både lite läskigt och lite spännande samtidigt.

Nästa morgon när hon vaknade hade det växt lite till både på ryggen och på huvudet. Morgonen efter det hade det växt ännu lite till och så fortsatte det i många dagar. Det blev trängre och trängre i det lilla kokong-huset ju mera utväxterna på lilla Fia växte och blev större. Till slut blev det så trångt att det var omöjligt att bo kvar där. Har du suttit ihopkrupen jättelänge i en liten koja tills benen nästan har somnat, då vet du hur lilla Fia kände sig där hon satt. Hon kunde inte vända på sig längre och hon längtade så jättemycket efter att få sträcka på sig. Åh, vad skönt det vore om jag bara kunde få sträcka ut mig en liten stund, sa lilla Fia och märkte att hon i sin iver hade råkat prata högt för sig själv.

Kanske borde jag försöka ta mig ut och se om jag kan hitta ett större kokonghus, tänkte Fia och la sin panna i så djupa små veck som bara en pupplarv kan göra. Kanske, kanske finns det någon annan larv som jag kan flytta in hos, så får jag nån att prata med också. Jag är ju så ensam, tänkte Fia.

Jag undrar vad som finns där bakom väggen? Jag måste se om det går att ta sig ut. Fia samlade allt mod som en liten pupplarv kan få ihop och så tog hon sats och vred sig åt höger, sedan åt vänster och sedan försökte hon böja sig ner. Bonk, sa det när hon stötte i väggen. Det tog tvärstopp. Hur ska jag ta mig ut? undrade Fia bekymrat. Kanske du har något bra förslag på hur Fia ska ta sig ut?

Fia samlade mod igen och spände sina larvmuskler och tog sats med hela sig. Så tog hon ett djupt andetag och vred sig åt höger, sedan åt vänster, sen försökte hon böja sig ner och vred till. Knakelibrak, lät det i puppans väggar. Hjälp, mitt hus spricker sönder! skrek Fia i panik. För ett litet, litet ögonblick vågade hon inte pröva igen. Men nu hade det blivit så trångt och hon var så nyfiken att hon inte kunde låta bli. Hon bara måste ut och se vad som fanns där utanför. För tredje gången testade hon. Hon tog ett ännu djupare andetag och så vred hon sig åt höger, sedan åt vänster, sedan böjde hon sig ner och den här gången försökte hon samtidigt sträcka ut sig när hon vred till. Splosch! lät det och vips sprack hela puppan sönder och lilla Fia kom ut.

Nu satt hon där på grenen på det stora trädet på den stora ängen och tittade sig förundrat omkring. Hennes kokong-hus hade gått sönder, men det var som att det inte gjorde så mycket.

Wow, var det så här det såg ut utanför min puppa. Vad häftigt och vilka härliga färger fjärilen har på sina vingar! tänkte Fia när hon såg en fjäril flyga förbi. Tänk om jag också kunde få så fina vingar och kunna flyga jag med.
- Hallå fjärilen, ropade lilla Fia till fjärilen som flög förbi. Var kan man få tag i så fina vingar som du har? Jag vill också flyga!
Fjärilen stannade upp, tittade på Fia och sa:
- Sträck på dig. Du är en fjäril precis som jag. Titta vilket vackert mönster och vilka fina färger dina vingar har. Du har fått vingarna för att du ska kunna flyga.

Den lilla larven Fia som inte längre var en liten larv började sträcka på sig ordentligt. Först sträckte hon ut utväxterna på huvudet. Plopp, sa det när hennes nya spröt åkte ut. Så tog hon ena utväxten på ryggen. Wow, det var en vinge och den hade ett helt underbart mönster. Den var lite skrynklig efter att ha legat nedpackad i puppan och den var lite blöt så den behövde torkas innan den kunde användas. Hon gjorde likadant med den andra vingen. Hon hade fått två jättefina vingar när hon satt där inne i kokongen.

Det tar lite tid för en nykläckt fjäril innan den kan flyga och lilla Fia var inget undantag. Flygmusklerna hade hon som tur var tränat upp när hon försökte ta sig ut ur puppan. Så plötsligt kom det ännu en fjäril förbi. Lilla Fia blev så glad att hon utan att tänka sig för kastade sig ut och började... ja, just det. Hon flög! Det gick förstås lite vingligt för henne i början, men hon flög. Hon gjorde några glada piruetter mot den blåa sommarhimlen i lyckan över att hon var fri, innan hon slog sig ned på en vacker midsommarblomma som stolt stod i gräset och väntade på sin nya gäst.