Det var en gång. Hon var 19 år gammal. Snart skulle hon fylla 20. Hon läste på Högskolan i en främmande stad.
Hon hade aldrig älskat någon. Hon var en känslig, stark och envis person.
En dag knackade det på dörren i hennes studentrum. Hon öppnade. Framför henne stod han. Han var så vacker. Han tittade på henne med sina vackra ögon. Hon skulle aldrig glömma hans långa svarta rock.
Han bad att få bjuda ut henne. Men, hon var tveksam. När hon såg honom fick hon känslan av att se evigheten. Hon visste när hon såg hans vackra ögon och hans varma blick. Hon visste det var han som hon har väntat på i alla dessa år.
Men som jag sa, hon var envis och stolt och hon var för känslig. Hon var rädd för att börja älska honom. Hon var rädd för att bli lämnad till slut. Hon var rädd...
Men hon ville inte erkänna att det var orsaken till att hon inte ville följa med honom. Hon tänkte - Jag har inga fina kläder- Du ska inte behöva skämmas för mig inför dina vänner.
Hon sa: Nej tyvärr, kanske en annan gång.

Hon hoppades att han skulle återkomma och bjuda ut henne igen. Hon väntade, men förgäves. Snart var han ihop med tjejen i rummet bredvid.
Hon såg när dem gick hand i hand. Hon hörde när de skrattade. Hon såg när de var lyckliga. Samtidigt blödde hennes hjärta. Hon älskade honom utan att någon visste det. Hon trodde att tiden skulle läka alla sår. Att hon skulle glömma honom.

Efter några år tog han examen på Högskolan. Hon visste detta. Hon tänkte och tänkte. Skulle hon gå dit och gratulera honom? Till slut tog kärlek över envisheten. Hon tog sina sista pengar, det räckte till en ros. Han var den första och sista som hon gett blommor. Hon gick dit, men han hade nu en ny tjej, så hon lämnade bara över rosen och gick. Hennes hjärta sved. Hennes hjärta började på nytt att blöda.

Livet gick vidare. De gifte sig båda två på varsitt håll. Hon visste att hon inte älskade sin man, men hoppades att hon med tiden skulle börja göra det. Hennes man fick hennes kropp, men aldrig hennes hjärta. Han som hon älskade fick aldrig hennes kropp, men han fick hennes hjärta.
Båda fick barn i sina äktenskap. Hon trodde att det skulle få henne att glömma honom.

Tiden gick. Livet gick vidare. Hon flyttade till ett annat land. Han bodde kvar.
Efter 18 år förde ödet dem samma igen. De träffades i en stad i hennes nya hemland. Dit hade han också flyttat utan hennes vetskap. När hon såg honom på gatan, skrek hon hans namn och tårarna började rinna. Hon frågade honom om han minns henne. Javisst, sa han. De kysste varandra på kinden. Kyssen och kramen gav henne känsla att de aldrig varit från varandra. De fick 15 minuter tillsammans. De pratade om livet. De bytte telefonnummer. Hon kände sig pånyttfödd.

Han ringde henne några gånger. Efter 2 månader bestämde de sig för att träffas. Han väntade på henne vid busstationen. De promenerade, drack kaffe. Några gånger sökte han hennes hand. Men de tvekade. Hans hand stannade i luften.
Hon sa: Jag har aldrig varit otrogen mot min man trots att jag aldrig älskat honom.
Han sa: Jag har heller aldrig varit otrogen.

De kunde inte stå emot sina känslor utan tillät dem att ta överhand. De älskade med varandra. Detta var första och sista gången. Hon grät av glädje. Hon kysste hans händer. Men hon sa aldrig JAG ÄLSKAR DIG. Hon var för stolt.
Hon föddes och dog på samma gång denna dag. De fick 3 timmar tillsammans.

Efter denna dagen fick hennes man aldrig mer hennes kropp. Inte någon annan heller.
De fortsatte hålla kontakten via brev. Men de träffades aldrig mer.
De var rädda för vad som skulle hända om de träffades igen.

Via brev vågade hon skriva att hon älskade honom, att hon älskat honom sedan hon såg honom första gången och alltid kommer att älska honom.
Men, han var alltid försiktig med sina ord. Han var rädd och tvekade öppna sig som hon och säga att han älskade henne.
Han svarade en gång när han fick frågan vad betyder hon för honom.
Han svarade: Du vet att ord betyder allt för mig. Jag känner... Jag känner något som Du är mitt fågelbo, Du är min kudde och på den ska jag lägga alla mina drömmar, de är i dig...
En gång sa han också att hon funnits i hans tankar de senaste 10 åren.
Men på många frågor gav han henne aldrig något svar. Han svarade med tystnaden.

Hon kände trots detta inte dåligt samvete för vad som skett vid deras möte. Hon brukade säga: Det är det bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Nu kan jag gärna dö!
Hon försökte flera gånger att avsluta deras kontakt. Hon skrev att hon tyckte det var bäst så för att inte såra alla andra. Hon ville behålla sin hjärtesorg för sig själv.

När hon mådde dåligt skrev hon till honom. För att få några ord från honom, för att veta att hon inte var glömd. Han skrev mer sällan tillbaka. Till sist slutade även hon skriva till honom. Hon trodde att han inte längre behövde henne. Tystnaden blev för svår för henne.

Hemma grät hon tyst i en kudde.
Hon hoppades hela tiden att han ska öppna sig. Hon ville bara höra några varma ord, inget mer.
I sin ensamhet på kvällarna bad hon Gud befria henne från allt - Att han skulle hämta henne.
En dag lyssnade Gud på henne. Han uppfyllde hennes bön. Hennes hjärta orkade inte mer. Väntan blev för svår och tung att bära.
Hon dog med hans namn på sina läppar.
Hon hade sagt att hon skulle älska honom till hennes sista andetag. Hon ljög inte.

Omedveten om det skrev han ett brev till henne med orden:

" Jag behövde tid att tänka, men jag vet nu att jag älskar dig och vill träffa dig igen."

Men det var för sent. Brevet anlände på hennes begravningsdag och blev aldrig läst..