Han svor högt; Fan, fan.. kastade sig på sängen och kved. Hur hade det kunnat gå så långt, tårarna vätte kudden, äcklad försökte han mota bort bilderna av det som hänt, jävla Steffe, han var inte klok. Det var något fel där, han hade aldrig haft alla hästarna hemma. Vad skulle han ha gjort, någonting i alla fall. Jag är feg, en feg  löjlig mes. Ljudet av den plågade katten som skrek , tjöt i hans huvud. Bilderna flimrade förbi, blodet och Steffes sjuka flin. De andra, lika fega som han som bara stod där. Hjälplösa mesar var de, som bara lät skiten fortsätta ...Hur skulle han någonsin kunna leva med det. Skulle han någonsin kunna leva, mer.