Jag tackar ja till en resa och på natten lämnar vi en stad i frost, Aage och du och en namnlös man, en tredje man med håravfall och linser istället för glasögon. Aage dricker Baileys till en Calzone och kallar en stor stark en efterrätt för gudar. Lukten av vanilj och jordgubb sprider sig på tågen och passagerarfärjorna. Aage har inte givit sin dotter något namn fast hon är tre år nu. Du registrerar inget av detta, du sitter och sover och vi kallar dig en hopplös drömmare.

Kvinnan utan namn andades fortfarande upphetsat och gled med fingrarna in i sitt nystan, närmare Neuschwanstein, närmare vulvan. Hon slängde beundrarbrev utan att ha läst dem och kände sig dum när hon skulle diskutera konstkritikerns tavlor. Han hade stått med huvudet en decimeter under hennes fönster. Nu stod hon i galleriet och tittade in i väggens paviljonger som alla var uppradade och befolkade av statister och där kände hon igen flickan från kontoret. På nattåget pyrde gas genom springor till hennes rum. Kartan var fångad på bild och snurrade framåt i nittio nätter. Hennes sekund gick inte att ändra. Sagorna skulle hålla henne vaken. Manifestet skrevs medan hon undrade var hon hade hamnat.

Hon vaknade i ett svart rum där en cello hade kastats in. Druvor av passion och mascara rann in i den bortlovade munnen som led av hunger. Redaktionen gick hopsjunkna under det hypnotiska huvudet på dörren och hällde karaffen full tusen gånger. Narig och med svettiga organ stod hennes far i givakt och skrålade och undrade varför han inte kunde ingripa och mindes att han fortfarande var på kommunistisk mark och hans blick föll vint och lojt över Bettys skinkor när de kröp till kojs.

Han trillade in i vinkällaren och sprang genom ett epileptiskt anfall och ett antänt pappershus förbi interner och personal ner till en cell av overklig konst. Han hörde hennes teatraliska viskningar, dottern i en ärftlig storstadspsykos som vältrade sig i det senaste skvallret. Hon underhölls av clowner med varghuvuden och bara bröst under kavajerna och hon trängdes med dem i mångården med sin russinhud och sina föråldrade bakelser. Den rådande branden i pusslet kokade över de hjärnformade väggarna utanför cellen och soporna låg utspridda längs landsvägen som smyckade dårar.

Vi skakar om dig och mitt i en mening tar du över samtalet och pratar oavbrutet utan spärrar och hämningar. Perfekta främlingar får mot sin vilja ta del av ditt privata liv och när vi har rest i flera dygn får din brist på självcensur kollegorna att rodna, mumla jakande och ställa sig undrande till nollan som hade sin exhibitionistiska natt. De rusande tankarna du hade när du var kvar efter stängningsdags kastades över Wine Spectators läsare och snart var du ensam vid ett bord som skakade lätt och du slog upp paraplyet som ett parasoll så att ingen anade att dina hemrullade cigaretter gav ett rus som varade femton minuter och nu såg du något som ingen annan såg, ett regn som föll inomhus. Du såg på dina fingrar och de rörde sig inte som du ville, de rörde sig inte alls. Du kunde inte röra någon del av din kropp. Du kunde inte tänka dig något som inte finns. Och groggen på bordet smälte och blev fadd. Den smög sig på oss när vi hade anledning att fira att vår smekmånad redan var över.

I det bleka ljuset från blixtarna låg du påtänd och rik när du jämrade dig och sade att du kände små känslor av panik och dolkstötar i hjärtat. När du stirrade ut bilden av din älskarinna hade hon en nazibindel och hennes tankar varade ett helt bittert liv när nivån i flaskan sjönk och hennes begåvning rann iväg och vi hörde hur alkemisterna spolades ner. I tumultet som uppstod kunde jag känna och se denna fetlagda hämndlystna docka dra upp en stilett ur klänningen och hon svävade och somnade långsamt i min smutsiga ögonvrå som en ängel som mattades ut över väggen. Hon bestämde sig för att spara sina krafter och hon ödslade dem på sitt hospital av älskare och lämnade oss alldeles ensamma med kärlekens död.