~*~

I

I ungdomen har jag känt en med vilken Jorden
i hemlig samvaro höll - som han med den,
I dagens ljus, och i skönhet från hans födsel vorden:
Vars glödande, spelande livsfackla blev tänd
Från solen och stjärnorna, varifrån han hade betagen
Ett passionerat ljus - sådant för hans själ var sänd -
Och ändock visste denna själ ej - i timman och prakten
av sin egen glöd - vad öfver den hade makten.

II

Kanhända det må vara att mitt sinne bringats har
Till en feber utav månens glans som hänga däröfver,
Men jag skall halvt tro detta vilda sken fyllt utav
Mer suveränitet än forntida historier
Nå’nsin haver förtäljt - eller är det eljest av tanken bar
Den obekroppsligade essensen, och intet mer
Att det en upplivande förtrollning då öfver oss passerar
Som dagg vid nattetid, öfver gräsets somrar?

III

Då öfver oss passerar, när, som de´utvidgande ögat till
Sitt älskade mål - skall tåren mot locket
så begynna, vilken på senare tid sovit i apati?
Och ändå behöva det ej så bli - (detta mål) dock ett
Dolt från oss i livet - men vanligt är - vilket då ligga vill
Var timma före oss - för att sedan blott
Med ett sällsamt ljud, som av en harpas sträng brusten
Hälsa oss vakna - Det är en symbol och ett tecken,

IV

Av vad som i andra världar skall varda - och gifvet
I skönhet av vår Gud, till de allena är och tom
Som annars skull´ falla från Him’len och lifvet
Dragna av sitt hjärtas passion, och den ton,
Denna höga ton av den själ som haver stridit
Dock ej med Förtröstan - med gudlighet - vars tron
Med förtvivlad energi den haver slagit ned;
Bärande sitt eget känslodjup som en krona bred.

Edgar Allan Poe 1827

LPWJ svensk version 2001