~*~

I Himlen en ande dock dväljes
”Vars hjärte-strängar äro en luta”;
Ingen sjunga så vilt vackert
Såsom ängeln Israfel,
Och de stjärnor glatta (så förtälja legenden)
Upphöra med sin hymn, lystra till förtrollningen
I hans röst, helt stum.

Skuttande ovan
I hennes högsta båge
Den förälskade måne.
Rodnande med kärlek,
Medans, att lyssna, de röda leviner
(Med de snabba Plejader, även,
Vilka voro sju),
Tager paus i Himlen.

Och de säger (den stjärnrika kör
Och de andra lyssnande ting)
Att Israfeli’s eld
Skyldig det äro den lyra
Vid vilken han sitta och sjunga -
Den skälvande levande tråd
Av dessa ovanliga strängar.

Men de skyar denna ängel vandra,
Däro djupa tankar äro en plikt -
Däro Kärlek är en upp-vuxen Gud -
Däro Houri’s glimt äro
Inbäddad med all den skönhets prakt
Vilken vi dyrka i en stjärna.

~*~

Därför, äro eder ej felande,
Israfeli, som föraktat
En opassionerad sång;
Till eder tillhöra liljorna,
Bäste bard, ety den visaste!
Glatt lev, och länge!

Det extatiska ovan
Med edra brinnande mått äro passande -
Er sorg, er lycka, ert hat, eder kärlek,
Med glöden av er luta -
Nåväl må stjärnor vara stumma!

Ja, Himlen äro eder; men detta
Äro en värld utav sött och surt;
Våra blommor äro blott - blommor,
Och skuggan av er perfekta salighet
Är solskenet av våran.

Om jag kunde vanka
Där Israfel
Haver vankat, och han vore jag,
Skulle han nog ej sjunga så vilt vackert
En dödlig melodi,
Medans en djärvare ton än denna kunde svälla
Från min lyra inom skyarna.

Edgar Allan Poe 1831

LPWJ svensk version 2005