En trött mamma sitter i vardagsrumssoffan med den bärbara datorn i knät. Det har inte varit någon bra dag, kanske inte heller någon dålig, men hennes humör är i botten och hennes energi är låg. Hon har inte ägnat sig så mycket åt barnen idag. Bara det nödvändigaste och dit får man väl räkna middagen. De har ätit i vardagsrummet, och tallrikarna står kvar på bordet.
Barnens tallrikar. Hon har sagt till dem flera gånger att de ska ta ut dem i köket, men de står där fortfarande.
Nu är det dags att lägga sig. Dags att få ungarna i säng. Den store har redan dragit sig tillbaka, men den lilla är fortfarande uppe.
- Tack för att du tog ut din tallrik till köket, säger hon surt och tar demonstrativt lillans tallrik.
- Jag gör det mamma, jag gör det mamma, säger lillan uppriktigt ångerfullt. För hon tycker om att göra sin mamma glad, och hon vill vara en duktig flicka.
- Det är försent nu, säger mamman lika surt och går iväg med tallrikarna utan nåd. Utan möjlighet för lillan att göra bot och med ett budskap i hela sin gestalt som talar om att hon är sur på lillan.
Fast egentligen är hon sur på allt och alla och så trött, men lillan får hela alltet.
Just där.
Hon går ut i köket och grejar med det sista och lillan går tyst till toaletten, borstar tänderna och går tyst och lägger sig.
När mamman kommer in för att säga god natt ligger hon i sängen tyst, med tysta tårar som rinner nerför kinderna och mamman vaknar till liv och det går uppför henne vad hon gjort.
- Blev du ledsen, frågar mamman.
Lillan nickar tyst.
- Förlåt mig, säger mamman. Jag var så trött, och jag orkade inte mer. Det var inte ditt fel. Du är en underbar flicka och jätteduktig. Jag älskar dig jättemycket. De kramas och lillan lugnar sig och snart stillar sig huset och alla sover i sina sängar.

Alla utom mamman, som tänkte på hur likt sin egen mamma hon hade betett sig. Att precis så brukade hennes egen mamma göra. Och vad glad hon var över att hon hade kunnat se det, så att hon inte skulle göra så någon mer gång. Och att hon visste hur man skulle göra nu, för hennes mamma hade aldrig sagt förlåt. Någonsin. Och hon tänkte på den lilla flickan som hon hade varit, som hade legat ensam och ledsen i sin säng, oduglig.
Och hon kramade den lilla flickan i sitt hjärta och viskade:
- Det är inte ditt fel.